Jeanette Rebel

Det hade hunnit bli kv??ll. Solen hade g??tt ner och vinden var kylig. Jeanette sprang s?? fort hon kunde mot Champ de Mars. Det l??nga ljusbruna h??ret fladdrade ivrigt tillsammans med kl??nningen. Hon skakade men inte p?? grund av kylan. Panik var allt hon k??nde inombords. N??r hon kom fram till platsen fick hon se en hemsk syn. Det s??g v??rre ut ??n vad hon n??gonsin hade kunnat t??nka sig. Men hon tvekade inte en sekund n??r hon b??rjade lyfta och dra i de d??da kropparna f??r att hitta sin ??lskade Lucien.

16 juli, 1791. Paris, Frankrike.
??Caf?? et p??tisserie Leon - Leons kaf?? & konditori??

Jeanette och hennes pappa stod sida vid sida och kn??dade deg. Det var en varm dag. Solen gassade genom f??nstret vid arbetsb??nken. Pappan, Leon Rebel, torkade bort svetten fr??n sin panna med en vit handduk och bad sedan sin dotter att ge honom ett glas vatten. Han drack fort, som om han inte hade smakat en droppe p?? flera veckor. De fortsatte sedan med att dela upp degen i fyra delar.
I kaf??-delen jobbade frun, Coralie Rebel, och deras yngre dotter, Angelette, med att g??ra det fint p?? borden. De lade ??ver nytv??ttade dukar och satte dit sm?? vaser med blommor. Golven var nyskurade och snart skulle kunderna komma in. De ??ppnade ett f??nster f??r att f?? in lite frisk luft.

Den ??ldre av d??ttrarna, Jeanette, hade blivit uppl??rd av sin pappa. De delade samma passion f??r bakning. F??r det mesta gjorde de varor ??t hovet i Versailles, som de arbetade f??r, men n??r de hade tid ??ppnade de sitt kaf?? f??r resten av folket som hade r??d. Jeanette och hennes pappa dr??mde om att ??ga sitt eget konditori och att uppfinna sina egna recept. Just nu var cr??me chantilly (vispad gr??dde med vaniljsmak) den senaste trenden, uppfunnen av Fran??ois Vatel. Jeanette beundrade honom mycket.
Dr??mmen l??g dock en bit bort. Familjen tj??nade precis s?? att de klarade sig f??r dagen och pengar som blev ??ver gick till varor f??r konditoriet och Jeanettes trolovade, Lucien Battista. Lucien hade ingen familj och hade levt hela sitt liv i fattigdom ??nda tills han tr??ffade Jeanette. Nu fick han mat och kl??der av hennes familj medan han desperat letade efter arbete.

Kaf??et ??ppnades. Kunderna kom in och rummet fylldes av liv. Vid ett bord satt n??gra fr??n adeln och diskuterade hur de ??nskade att folk kunde inse att det enda s??ttet fram??t ??r om Frankrike f??r en ny, upplyst kung. Vid ett annat bord satt borgare och f??rn??jt konstaterade hur adelns privilegier hade f??rsvunnit mer och mer, och vilket inflytande de nu hade f??tt inom politiken, tack vare nationalf??rsamlingen. Dessa diskussioner var vanliga och Jeanette brukade smyglyssna varje g??ng kaf??et var ??ppet.
N??r hon plockade undan disk vid ett av borden fick hon h??ra att det skulle f??rekomma en demonstration f??r Frankrike som republik imorgon eftermiddag. Hennes hj??rta slog ett extra slag. Hon var tvungen att ber??tta detta f??r Lucien.
N??r kaf??et hade st??ngt b??rjade Jeanette och Leon att jobba med hovets ??nskem??l. De ville ha kanderade ??pplen, vindruvor och persikor. Hon passade d?? p?? att ber??tta f??r sin pappa om det hon snappat upp f??rut. Han f??rklarade d?? att han redan hade h??rt det fr??n en v??n men att han tyv??rr ??r f??r gammal f??r s??nt nu. ??Jag hoppas dock att Lucien ska forts??tta att k??mpa. Han har fortfarande gl??den i sig och han vill inget annat ??n att skapa en bra framtid f??r er tv??. Det var d??rf??r jag gav min v??lsignelse till er.?? Hon kunde inget annat ??n att h??lla med. Lucien hade aldrig gett upp sin kamp ??ven fast han var f??dd i fel st??nd. Det var en av anledningarna till att hon ??lskade honom.

N??r Jeanette tr??ffade Lucien p?? kv??llen, blev han mycket ivrig. Nu ??ntligen skulle n??got h??nda! Varje g??ng han fick tillf??lle var han med och demonstrerade f??r att Frankrike skulle bli en plats f??r folket att vara med och best??mma. Ett samh??lle med r??ttvisa. Han hade till och med varit med n??r de stormade Bastiljen f??r att f??rsvara nationalf??rsamlingen mot kungen. Dock trodde han p?? den tiden att nationalf??rsamlingen ville samma sak som honom. Att skapa en republik f??r folket ist??llet f??r att beh??lla monarkin, men det blev inte som m??nga hade t??nkt sig. Nationalf??rsamlingen hade p?? senare tid blivit mer och mer kungav??nlig.
Nu b??rjade dock framtiden se ljusare ut. Kanske, t??nkte han, skulle Jeanette och hennes pappa kunna ??ga konditoriet sj??lva. Kanske skulle han kunna f?? ett jobb och ta sig ur fattigdomen. Kanske skulle han f?? chansen att r??sta. Alltihop k??ndes lite v??l bra, men samtidigt var han tvungen att hoppas. Jeanette skulle f?? pr??va sin mammas gamla br??llopskl??nning samma eftermiddag som demonstrationen ??gde rum och kunde d??rf??r inte vara med, men hon st??ttade Lucien fullt ut och gav honom mod till att v??ga k??mpa f??r deras, och Frankrikes, framtid.

17 juli, 1791. Paris, Frankrike.
??Coralies chambre ??? Coralies sovrum??

??Jeanette, min ??lskade, jag m??ste g?? till Champ de Mars nu. Folk har b??rjat samlas och jag ska h??mta Pascal innan det startar. Det ??r dags att ta vara p?? v??r chans till frihet!?? Lucien var alldeles till sig. Adrenalinet fl??dade samtidigt som gamla dr??mmar v??cktes till liv igen. ??Det ??r dags nu!?? ropade han och hytte med n??ven i luften. Jeanette log mot honom. Hon tyckte om Luciens energi, naivitet och hopp om framtiden. Det gav henne mod n??r hon egentligen var r??dd. ??G??r det du m??ste g??ra. Jag f??rst??r.?? sa hon och omfamnade honom. En k??nsla kr??p fram av att hon inte skulle f?? tr??ffa honom p?? ett tag. Hon s??g sedan oroligt p?? sin mor, men hennes ??gon svarade att Jeanette inte beh??vde oroa sig. ??Det kunde inte komma l??gligare. Du f??r ju inte se bruden i hennes kl??nning innan br??llopet ??nd??. S?? iv??g med dig nu och t??nk p?? din trolovade n??r du st??r d??r ute.?? Coralie f??ste ut honom och st??ngde d??rren bakom sig. Hon kunde inte v?
?nta l??ngre. Nu ville hon se sin dotter i kl??nningen som hon sj??lv hade burit p?? sin stora dag.

17 juli 1791.

Det ??r en speciell dag idag. Det ??r d??rf??r jag har valt att skriva. N??got b??rjar h??nda som jag inte exakt kan s??tta fingret p??. En b??rjan p?? f??r??ndring. F??rb??ttring, f??rhoppningsvis. Lucien kom till mig idag med lysande ??gon. Han visste om det innan jag ens hade b??rjat att f??rst??. Revolution. Det ??r dags nu, sa han. Vi har v??ntat l??nge p?? denna stunden. Det kanske kommer ta flera ??r innan allt ??r ??ver, det ??r vi v??l medvetna om. Det har ju tagit ??r att komma dit vi ??r idag. Men bara tanken p?? att bo i ett land d??r folket har en r??st, f??r oss att orka p?? nytt ??r efter ??r.

Lucien, min modiga k??rlek, ska vara med och skriva historia idag. Det ??r jag s??ker p??. Efter att han kom till mig och sa farv??l, begav han sig till Champ de Mars med tusentals andra. De ska g??ra sina r??ster h??rda, f??r att visa att vi inte kommer att ge upp. Och vi ska inte tystas ned igen. Nu finns det inget som kan stoppa ??dets fortg??ng. Frankrike ska bli en republik. Det ska vi se till!

Vive la R??volution!

Jeanette Rebel.

Coralie ??ppnade sin garderob och tog fram sin kl??nning. Den var vit med ljusrosa m??nster av blomster. Kanterna var prydda med m??rkr??da linjer och krage samt ??rmslut var av vita spetsvolanger. Den var vackrare ??n hon kom ih??g och hon hoppades att hennes dotter skulle tycka om den. Till den fanns ocks?? en vinterkappa fr??n hennes egen mor, Jeanettes mormor. Den var m??rkr??d och hade axelkrage kl??dd med vit spetsvolang i kanterna. I mitten satt en ros med vita band. Knappar f??ljde kappan ner till f??tterna och slutade med ett spetsband.
Jeanette hade aldrig sett s?? fina kl??der f??rut. Vanligtvis gick hon runt i enkla linnekl??der med h??ret i en knut. Nu n??r hon s??g sig sj??lv i spegeln kunde hon inte hj??lpa att f??lla en t??r. Hon l??ngtade till br??llopsdagen. Hon l??ngtade efter att f?? dela sitt liv med Lucien. Hon sl??ppte ut h??ret fr??n sitt f??ngenskap och l??t det falla ner. Hennes mamma kom d?? med ett p??rlsp??nne f??r luggen. ??Jag ??r s?? glad f??r din skull.?? sa hon med gr??t i halsen och la handen runt sin dotters midja.

??Champ de Mars ??? Marsf??ltet??

N??r Lucien och Pascal kom fram till Marsf??ltet var det packat med m??nniskor. Folk h??ll upp plakat, tr??ngdes och ropade. ??Vive la r??publique!?? skrek en man. ??Vive la R??volution!?? ropade en kvinna. Lucien och Pascal b??rjade tr??nga sig igenom folkhopen f??r att komma n??rmare ledaren som var d??r f??r att styra demonstrationen. De kunde knappt se n??gonting. Bara en massa armar i luften och skyltar med slagord. M??nniskor fyllda av adrenalin och hopp.
Lucien tittade p?? Pascal. Han hade ocks?? b??rjat skrika nu. Sj??lv k??nde han inte mod nog att ropa om frihet. Han var r??dd f??r hur demonstrationen skulle sluta och blundade f??r ett ??gonblick. Allt stannade till och skriken runt omkring blev dova. Detta ??r inte den r??tta stunden att vara r??dd f??r sitt eget liv, t??nkte han. Han s??g Jeanette framf??r sig i sin br??llopskl??nning. Han s??g hennes leende. Hon sa att hon ??lskade honom. Han b??rjade t??nka p?? deras framtid tillsammans. Han b??rjade t??nka p?? hennes och sina egna dr??mmar. Konditoriet. Att ta sig ur fattigdomen. Skapa en familj. Han ??ppnade sina ??gon snabbt. Hj??rtat dunkade. Blodet pumpade. ??Libert??!?? skrek han, tills hans ansikte blev r??tt, med n??ven h??gt i luften. ??D??mocratie!?? skrek han en g??ng till. Pascal fick ett leende p?? l??pparna n??r han s??g sin b??sta v??n ropa f??r livet.
De h??rde ett skott. N??gon skrek. Folkmassan b??rjade panikartat trycka sig bak??t. De h??ll n??stan p?? att snubbla. Ett skott till och ett till. Fler och fler sm??llar uppstod och skriken fick deras h??r p?? armarna att resa sig. Han s??g Pascals r??dda ??gon och ett blodigt plakat med orden ??R??publique, pas Monarki??. Han hoppade d?? instinktivt ??t sidan och st??llde sig framf??r sin v??n. Det b??rjade svartna f??r ??gonen och det k??ndes som att han s??g sig sj??lv falla ner p?? marken. Konstigt, t??nkte Lucien, n??r han landade p?? n??got mjukt.

??Lattente - V??ntan??

Efter kl??nningsprovningen skulle Coralie hem till Julie de Lespinasse, s?? Jeanette passade p?? att bjuda ??ver Pascals fru, Monique Dupont. De t??nkte v??nta p?? m??nnen tillsammans.
??Jag m??ste erk??nna att jag blev orolig n??r Lucien kom f??r att h??mta Pascal. Jag menar, vi har ju barn nu, en familj tillsammans. Om n??got skulle h??nda vet jag inte vad jag skulle g??ra.?? Monique st??llde sig vid Jeanettes arbetsb??nk f??r att och mala kaffeb??nor. ??Det ??r sk??nt att h??ra dig s??ga det, f??r jag k??nde samma sak.?? sa Jeanette och hon tog fram tv?? koppar ur sk??pet. ??Men det ??r s??kert ingen fara. Vi borde inte ens t??nka p?? det.?? sa Monique nerv??st och v??nde sig sedan mot Jeanette. ??Jag ser att kl??nningen passade. S?? fin. Vad roligt!?? Jeanette blev glad ??ver komplimangen och tackade.
N??r kaffet var klart satte de sig tillsammans vid bordet. ??Borde de inte vara tillbaka vid den h??r tiden??? Monique var orolig. Jeanette kikade ut genom f??nstret och hoppades p?? att se dem komma g??endes p?? gatan. Men ingen kom. ??De kanske ??r ute och firar.?? sa Jeanette som ett tr??stande f??rs??k. D?? knackade det p?? d??rren och b??da ryckte till av f??rv??ning. Det var Coralie. Hon var andf??dd och t??r??gd. Jeanette hj??lpte henne in. Hon stakade sig n??r hon pratade, som att hon egentligen inte ville ber??tta. Hon hade f??tt reda p?? hos Julie att nationalf??rsamlingen s??g demonstrationen som kriminell och hade skickat nationalgardet f??r att skjuta ner demonstranterna. ??Vi m??ste dit! Vi m??ste hitta dem innan n??got h??nder!?? gr??t Coralie desperat. Jeanette tog p?? sig sin mormors kappa och beordrade Monique att ta hand om hennes mamma medan hon begav sig ut f??r att leta.

Det hade hunnit bli kv??ll. Solen hade g??tt ner och vinden var kylig. Jeanette sprang s?? fort hon kunde mot Champ de Mars. Det l??nga ljusbruna h??ret fladdrade ivrigt tillsammans med kl??nningen. Hon skakade men inte p?? grund av kylan. Panik var allt hon k??nde inombords. Hon f??rs??kte minnas det sista som han sa till henne. Det ??r dags nu! Hon f??rs??kte ??ven minnas det sista som hon sa till honom. G??r det du m??ste g??ra. Jag f??rst??r. Det fick inte vara det sista de sa till varandra, t??nkte hon n??r hon sprang genom Paris gator.

N??r hon till slut kom fram till platsen fick hon se en hemsk syn. Det s??g v??rre ut ??n vad hon n??gonsin hade kunnat t??nka sig. Men hon tvekade inte en sekund n??r hon b??rjade lyfta och dra i de d??da kropparna f??r att hitta sin ??lskade Lucien. De var tunga och hon fick anv??nda all den kraft hon hade kvar. Hon f??rs??kte leta efter en m??rkbl?? kappa som Lucien hade p?? sig n??r han gick. Pl??tsligt fick hon syn p?? den. Hon kravlade sig sig fram ??ver liken och n??r hon v??l var framme v??nde hon p?? Luciens kropp.
D??r under l??g Pascal. Han rynkade p?? pannan, ??ppnade sina ??gon och hostade till. Hon hj??lpte honom att s??tta sig upp. ??Vad h??nde? Var ??r Lucien??? sa han svagt. Jeanette hade inte tid att svara. Hon la sitt ??ra ??ver Luciens n??sa och mun. Inget ljud. Hon satte sin hand p?? den v??nstra sidan av hans br??stkorg. Inga slag. Hon skakade p?? honom, skrek hans namn, slog till honom ??ver kinden. Men ingenting h??nde. Hon stirrade p?? Pascal, som att han skulle ha en f??rklaring. Han gr??t.

18 juli, 1791. Paris, Frankrike.
??La col??re ??? Vreden??

Jeanette vaknade av att hennes mamma str??k bort en h??rslinga fr??n hennes ansikte. Hon k??nde sig f??rvirrad. Hon hade dr??mt en mardr??m, men hon kom inte ih??g vad den hade handlat om. Hon satte sig sakta upp. Hon fick syn p?? br??llopskl??nningen, s??nderriven p?? golvet. Coralie h??ll fram en kopp te. Hon s??g p?? sin mammas ledsna ??gon och mindes vad som hade h??nt. Minnena slog till henne som en ??rfil. T??rar b??rjade rinna och hon kunde inte sluta. Hennes mamma h??ll om henne h??rt.
Efter en stund f??rvandlades sorgen till ilska. Hon k??nde ett hat som hon aldrig k??nt f??rut. En vrede inombords som aldrig skulle kunna d?? ut. Det hemska som styret hade gjort mot sitt eget folk. De som hade k??mpat f??r att f?? ner kungen s?? att nationalf??rsamlingen kunde ta ??ver. Allt som Lucien hade k??mpat f??r. Hennes ??lskade Lucien. Nej, hon kunde inte ens t??nka tanken. Var han verkligen borta?
T??rarna tog ??ver igen och hon blev alldeles utmattad. Hennes mamma fick henne att l??gga sig ner, drog ??ver t??cket, och sa ??t henne att f??rs??ka somna om. I hennes huvud snurrade tankarna fortare och fortare. Hon hann bara uppfatta h??lften. Hon l??g d??r och gr??t f??rg??ves tills hennes utmattning tog ??ver och hon tuppade av.

17 juli, 1799. Versailles, Frankrike.

K??ra Lucien.

Det ??r nu ??tta ??r sedan, precis p?? dagen, och jag skriver detta brevet till dig. Jag vill p?? n??got s??tt att du ska veta hur det ??r och hur jag k??nner. Jag kan inte s??ga det till dig, s?? jag skriver ett brev ist??llet.

Efter att du f??rsvann ur mitt liv, visste jag inte l??ngre hur jag skulle kunna forts??tta leva. Men vi tv?? har alltid varit starka och efter tv?? ??r lyckades jag ta mig upp igen. Det var tv?? l??nga, ensamma ??r. Jag flyttade till Versailles. Jag kunde inte bo kvar i Paris med alla minnen av dig.

Efter att kungen avr??ttades fanns det inget hov l??ngre och jag och pappa kunde ??ntligen sl?? oss fria. Jag har mitt eget konditori nu. Jag vet att du hade varit stolt ??ver mig. Jag har d??pt det efter dig.

Jag kom p?? mig sj??lv med att t??nka p?? dig h??r om dagen, n??r jag h??rde om att arm??n s??kte folk. F??r en sekund t??nkte jag att det hade passat dig som alltid letade efter arbete. Det ??r dumt av mig att l??tsas som att du fortfarande finns kvar efter alla dessa ??r. Jag borde g?? vidare. Kanske kan jag det efter detta brevet.

Jag skrev en dikt ig??r kv??ll. Jag vill att du ska l??sa den. Det ??r nog det sista jag s??ger till dig. Det betyder inte att jag kommer att gl??mma dig, bara att jag inte l??ngre kan h??lla kvar tron om att du kommer tillbaka. Jag ??lskar dig fortfarande och jag saknar dig. Det ??r tungt att minnas allt som h??nt, men jag m??ste g?? igenom detta en sista g??ng. Jag vill bli fri. Jag hoppas att du gillar min dikt. Vi ses igen n??r ??ven min tid ??r slut.

Jeanette Rebel.

??Merci, ce cher Lucien ??? Tack, k??ra Lucien??

Jag tog f??r givet, att det goda skulle vinna.
Att vi var s??kra, n??r staden b??rja brinna.
F??r det var vi, som satte eld p?? den.
Det var vi, som ville sl??ss mot dem.

Jag ??ngrar ingenting vi gjorde.
Jag stod d??r bak och heja p??,
och du,
du stod vid rodret.
Vi gjorde det f??r oss, tillsammans.
Men ist??llet vann vi f??r de andra.

Ja, jag ??r glad f??r de framtida barnen,
och deras mammor som jag ser i staden.
Men ingenstans ser jag min familj.
Min vackre son, som springer omkring.
Min fine make som ??ntligen vunnit.
Det ??r m??nga saker, jag ??nskar att vi hunnit.

Merci, ce cher Lucien.
Jag saknar dig min v??n.
Vi gjorde det. Nu ??r vi fria.
Vi andas ut och slutar lida.

Jag tog f??r givet, att det goda skulle vinna.
Att vi var s??kra, n??r staden b??rja brinna.
F??r det var vi, som satte eld p?? den.
Ja, det var vi, som ville sl??ss mot dem.

Författare:

Publicerat

Dela: