Jessica

Jag hade aldrig varit så nervös över att börja i en ny skola som nu.
Vi har flyttat runt rätt mycket, vi har bott i Skåne, Dalarna, Stockholm, Öland, Åre… .
Men idag skulle jag börja en ny skola, den ligger i Växjö.
Mamma har lovat att det här är sista gången vi har flyttat.
Varför jag var så nervös just idag berodde på en enda anledning: Pappa och mamma hade ett gemensamt intresse att spela på hästar, och för en månad sen hade de vunnit. 68 miljoner kronor. Jag har fortfarande inte riktigt fattar det. Herregud, 68 miljoner lever man rätt länge på! Jag har fått tre miljoner insatt på ett konto som jag inte får öppna förrän jag är arton, alltså om tre år. Det jag är rädd för, är att jag kanske bara får kompisar genom att jag numera är rik. För att saken ska bli ännu sämre har vi ett ovanligt efternamn, Silvertratt. Det namnet har ju gått runt i en del tidningar, därför kommer de flesta känna igen namnet när de får reda på det.
Fråga mig inte varför mammas mormors mamma valde det namnet, och fråga mig absolut inte varför vi inte bytte till pappas Andersson när de gifte sig!


- Och som alla vet har vi en ny elev idag, sa läraren när vi stod framme vid katedern. Hon heter… läraren bläddrade i ett papper. Jessica Silver… Silvertratt! Oj, är det du? Din pappa…
- Ja, det är jag, ja, pappa vann, svarade jag.
Jag hörde hur några började viska lite.
- Jahadu, grattis till vinsten då… skrattade läraren nervöst.
Alltså, jag förstår inte vissa människor!
Måste de börja uppföra sig annorlunda när de träffar en rik person?
Som om att jag skulle befalla henne att buga eller nåt annat knäppt.
Jag är exakt samma person som innan vi vann. Jag har inte blivit snobbigare eller mer högfärdig. Jag har bara köpt några nya kläder, det är allt. Ja, och klippt mig då. Jag har aldrig klippt mig hos en frisör förut, det var jämt mamma som skötte det jobbet.

Den första lektionen fick jag presentera mig.
- Jaha Jessica, jag tänkte att du kunde berätta lite om dig själv, sa läraren, som visade sig heta Anna.
- Okej, svarade jag lugnt. Jag vet att många hade svimmat vid bara tanken på att prata inför hela klassen, men jag hade aldrig känt så. Så började jag min lilla historia.
- Vi har flyttat runt tätt mycket, vår familj. Familjen består förresten av min mamma som heter Karin, min pappa som heter Bengt, och så jag. Jag föddes i södra Skåne. När jag var tre flyttade vi till Dalarna. Där bodde vi tills jag var åtta, så jag gick hela ettan och tvåan där. Sen flyttade vi till Stockholm där jag gick trean, fyran och halva femman. Efter det flyttade vi till Öland, där gick jag resten av femman och hela sexan, innan vi flyttade till Åre, där jag gick sjuan och åttan. Och nu har vi flyttat hit, och här tänkte jag bo i alla fall tills jag går ut gymnasiet.
- Oj, sa Anna, vad mycket ni har flyttat!
- Ja, svarade jag, för vad skulle man annars svara på det?
- Men vad har du för dialekt då? Frågade en kille.
- Inte vet jag, sa jag och ryckte på axlarna. Nån blandning kanske. Några fnissade, men jag kunde inte förstå vad som var roligt, så jag rörde inte en min.
- Jag tänkte att alla skulle få säga sitt namn och var de bor och så, sa Anna och pekade på en kille längst ut till vänster på första raden. Han halvlåg på stolen och som allmänt uttråkad ut.
- Jaha… Eh… Jocke heter jag. Eh…jag är femton år… jag bor en mil härifrån ungefär. Du kan få komma hem och titta på min säng om du vill, sa han och flinade, varpå alla i klassen fnissade över det fantastiskt roliga skämtet.
- Men Joakim… började Anna, men jag avbröt henne.
- Tyvärr Jocke, jag skulle inte kunna tänka mig något värre, sa jag kyligt. Varpå alla slutade skratta och tittade på mig. Anna tittade på mig. Hon öppnade munnen, stängde den och öppnade den igen. Hon såg ut som en fisk. Jag vet att jag kan vara käftig ibland, men jag hatar killar som tror att de kan vifta med lillfingret och därmed ha fått mig. Jag ser ganska bra ut, enligt andra. Själv tycker jag att man inte kan säga vad som är bra eller dåligt, fult eller vackert. Det finns så många olika uppfattningar. Man kan inte säga till någon: ”nej du, sådär får du inte tycka, det är fel”, alla måste få ha sin egen syn på saker.
- Okej, fortsätt du Emeli, sa Anna och tittade på en blond tjej bredvid Jocke.
- Emeli, fetmon år, bor inne i stan, svarade Emeli och tittade ut genom fönstret. Hon såg extremt uttråkad ut, som om hon inte kunde tänka sig något tråkigare än att vara där.
- Jag heter Sanna! Sa en tjej och tittade sig om i klassen. Jag är 16 år, och jag bor också inne i stan. Fast jag bor i en villa. Det är jag ensam om här i klassen. En villa inne i stan bor jag i. En gul, stor villa. Ingen annan i klassen har en villa i stan, så jag är ensam om det, det är jag. Det beror på att…
- Okej Sanna! Avbröt Anna och log mot henne. Tack så mycket, fortsätt Karl.
- Tjabba! Kalle då… jag fyller 16 i morgon, han vände sig mot klassen och ropade: INGEN FÅR GLÖMMA DET!!! Alla skrattade, och när jag såg på Kalles leende förstod jag att han var en charmig kille, och inte menade att vara snobbig när han ropade ut sitt lilla budskap.
- Jag skojar bara, fortsatte han. Jag bor i alla fall inne i stan, jag också. Och så fortsatte det. Alla 22 personer uppgav sitt namn, sin ålder och var de bodde. Som om jag var intresserad. Det kunde vara roligt att veta vad de heter, men att höra alla nman sådär på en gång gjorde varken till eller ifrån, jag skulle i alla fall inte minnas dem sen.
Äntligen var lektionen slut. Jag kände att jag behövde luft, så jag gick direkt ut på skolgården. Efter några minuter kom några ut. Fyra tjejer, och två killar. De ställde sig fem meter ifrån mig ungefär, men sen kom de fram till mig. Jag drog jackan tätare runt korppen, det blåste kalla vindar.
- Tja Jess, sa Kalle. Jag såg först inte att det var han eftersom han had en mössa på sig.
- Är det okej om vi kallar dig Jess? Frågade en tjej, som visade sig heta Lisa.
- Visst, jag har fått heta allt möjligt genom åren. Jess, Jessy, Jessie, Jessan, Josse och Päronet till exempel.
- Päronet? Skrattade den andra kille.
- Ja. Killarna i förra skolan tyckte att jag såg ut som ett päron. Efter den repliken började alla skratta, och jag märkte genast att alla verkade mycket trevliga. Lätta att prata med, liksom.
- Vad heter ni då? Frågade jag sen.
- Jag heter Kalle, sa Kalle, och det här är Peter, Lisa, Katrin, Blondie och Josefin.
- Blondie? Sa jag och log lite. Trevligt namn.
- Äh, jag heter Annie. Det är bara de här som trackar mig för att jag är blond. Ja, de här och resten av skolan. Så jag har fått heta Blondie, sa hon och skrattade.
- Jaha, okej. Vad vill du att jag ska kalla dig då? Frågade jag. För det kändes konstigt att börja använda smeknamn på någon man har känt i fem minuter.
- Äh, säg du Blondie. Annars kommer jag antagligen inte veta att det är mig du menar. Hon skrattade igen. Jag tyckte om henne. Blondie. Hon hade så lätt för att skratta. Hon var lätt att prata med, och hon verkade så… nöjd med sig själv. Som att hon var väldigt säker i sig själv. När blåsetn blev för kall gick vi in.
Vi mötte Jocke och fem andra killar på vägen upp.
- Ey, Jess! Säker på att du inte vill komma hem till mig, sa Jocke och blinkade.
- Som sagt, jag skulle inte kunna tänka mig nåt värre, sa jag. Förresten, du har väl inte så mycket att erbjuda, skulle jag tro. ”Gänget” som jag var med började asgarva.
- Bra sagt Jess. Super. Nu går vi upp! Sa Blondie.
- Jävla Bitch Jess! Skrek Jocke. Men sådana saker tål jag inte. Jag vägrar att kallas för bitch, hora, eller något liknande.
- Vänta lite, sa jag till de andra, och gick ner igen till Jocke.
- Jag ställde mig ungefär fem centimeter framför honom, stirrade honom i ögonen och sa, med den mest kyliga röst jag kunde uppbåda:
- Vad sa du? Han skrattade och tittade ner på sina kompisar, men jag stod helt still, och när han vände sig om stirrade jag fortfarande honom i ögonen.
- Vad sa du? Frågade jag igen.
- Bitch, sa han med en viss tvekan.
- Bitch?
- Ja.
- Vad är en bitch, enligt dig Jocke? Frågade jag med samma röst, och tittade honom stadigt i ögonen.
- Såna som du, han flackade med blicken.
- Jaså, sådana som jag. Hur länge har du känt mig, Jocke?
- En timme typ, svarade han, och jag kunde höra mycket tvekan i hans röst. Han visste antagligen inte vad han skulle säga.
- En timme, Jocke. Och du kan redan säga vad jag har för personlighet. Intressant.
En av hans kompisar, som stått tysta hela tiden sa:
- Men vadå, du sa att han hade en liten kuk ju!
- Mm, precis! Sa Jocke med eftertryck.
- Nej det sa jag inte. Jag sa ”förresten, du har väl inte så mycket att erbjuda, skulle jag tro” . Jag sa inte att han hade en liten kuk.
- Kalla aldrig mig bitch eller likanade saker igen, efter den repliken gick jag upp till mina nya kompisar. Och jag trodde att det nog inte skulle bli ett så dåligt skolår i alla fall.
När jag vände mig om, såg jag hur Jocke och hans kompisar stod och tittade efter mig. De sa ingenting.

Skriven av: sofia