Jessica

1 Sune

Det ringde på dörren. Min fru gick för att öppna. Jag hörde en mansröst och sedan min fru som sa:
- Ja han är inne. Ove! Du har besök!
Jag reser mig ur soffan och går mot dörren. Utanför står min gamla arbetskamrat Sune Berg.
- Nej men hej! Kommer du och hälsar på?!
- Ja, ursäkta att jag kommer så här sent men, jag vill prata med dig.
- Javisst, det går bra. Men så sent är det väl inte, klockan är ju bara strax efter halv åtta. Men hjärtligt välkommen att stiga in i vår enkla boning. Jag bugar djupt och gör en svepning med högerarmen in mot lägenheten.
- Tack för det, säger Sune och kliver in.
Vi går in i vardagsrummet och sätter oss i varsin del av hörnsoffan. Min fru Lena går in till barnen för att läsa en godnattssaga för dem.
- Ja, jag vet inte hur jag ska börja, suckar Sune, det är lite känsligt så jag vill att det här stannar mellan dig och mig.
- Självklart, svarar jag. du vet att jag aldrig för ut hemligheter. Det jag får reda på stannar här inne. Jag pekar på mitt huvud.
- Jo, jag vet det och det är därför jag kommer till dig. Att du sedan alltid har svar på det mesta och ofta ger goda råd är också en av orsakerna till varför jag kommer till just dig.
- Det är bara roligt att kunna hjälpa till ibland, men att jag har svar på det mesta och ofta ger goda råd, det får stå för dig, Sune. Okej! Låt höra.
- Du kommer ihåg Gunilla Andersson, va? Hon som körde lilla budbilen på Jönssons Åkeri. Han drar med vänsterhanden över den orakade hakan.
- Henne kommer jag mycket väl ihåg. Jag har inte sett henne på minst tio år. Hon hade sagt upp sig till nyårsskiftet 1988-89 det glömmer jag aldrig. Hon var lätt berusad när hon kom till jobbet dagen före nyårsafton. Förmannen blev ursinnig, skällde ut henne och bad henne försvinna.
- Just det! Han bad mig skjutsa hem henne. Jag stannade kvar hemma hos henne ett tag. Hon bjöd på kaffe……och……vi…… vi låg med varann, harklade han sig.
- Det har du aldrig berättat. Var det därför du var borta så länge? Du skulle jobba ihop med mig den eftermiddagen. Vi undrade vart du tog vägen. Du sa på jobbet på måndagen att blev sjuk. Men fy på dig, Sune Pune! Jag skakar pekfingret mot honom.
- Ja, det kan man nog säga, men det var inte så tokigt men jag hade skuldkänslor och mådde dåligt en lång period efter det. Vi träffades några gånger. Plötsligt en dag var hon bara borta. Hon lämnade inget meddelande eller någonting om vart hon tagit vägen. Vi hade inte träffats på ett tag så…jag ringde, men…ja, hon var borta. Han lutar sig tillbaka mot ryggstödet och lägger det ena benet över det andra.
- Vet Kristina något om det?
- Nej, hon har aldrig haft en aning. Hon jobbade också skift på den tiden, precis som nu, och hade aldrig någon koll på vad jag gjorde. Jag är glad idag att relationen med Gunilla tog ett så snabbt slut. Jag älskar min fru och jag säger bara det. Det måste finnas en högre makt som fick ett slut på mitt prasslande. Kristina och jag har det så bra och vi har nästan alltid roligt. Han blir tyst en lång stund, lutar sig framåt med båda armarna vilande mot knäna, tittar ner i golvet och säger sedan.
- Jag fick telefonsamtal från Gunilla igår.
- Och?
- Jag är far till hennes barn! Han tittar fortfarande ner i golvet som om han skäms.
- Vad fan säger du? Frågar jag och liksom hoppar till, som man kan göra när man får veta något chockerande.
- En flicka som blir elva i år. Hon heter Jessica. Det är för jävligt! Kristina och jag har försökt få barn i 15 år och så ska en kort kärleksaffär resultera i att jag blir pappa till ett barn som jag egentligen ska ha tillsammans med min fru. Livet är väl jävligt konstigt! Han suckar.
- Nyss sa du ju att finns en högre makt.
- Javisst, men……det jag menar är att den högre makten fick stopp på kärleksaffären innan min fru fick reda på den. Om Kristina lämnat mig hade jag aldrig förlåtit mig själv. Sune reser sig upp och går fram till bokhyllan. Han fixerar blicken på en halväten brödbit som vår treårige son Jonas lämnat. Han brukar göra så när han har ätit klart. Det finns matrester på de mest konstiga ställen efter hans framfart. Jag tror inte att Sune riktigt är medveten om vad han tittar på. Hans blick är tom och stirrig och han ger ett något förvirrat intryck. Han tar upp brödbiten och granskar den noga som om den var ett främmande föremål och stoppar den sedan i byxfickan. Jag säger inget. Han vänder sig mot mig.
- Hur i helvete kunde jag vara så jävla dum att jag var otrogen mot min egen fru, som jag älskar över allt annat. Hans röst är hög och skär sig lite. Lena kommer in till oss och ber om lite tystnad för barnen håller på att somna.
- Jag ber så mycket om ursäkt. Snälla Lena, förlåt mig. Han tar henne på överarmen. Jag ska inte vara otrogen mer. Han släpper hennes arm och går med långsamma steg runt bordet och sätter sig i soffan.
Lena tittar frågande på mig. Jag rycker lite nonchalant på axlarna. Lena suckar lite lätt och går in till barnen. Sune sätter sig i soffan och glider nästan halvliggande under bordet. Han suckar.
- Om tre dagar kommer Gunilla och Jessica hit för att hälsa på. Vad ska jag ta mig till? Jag försökte stoppa henne men hon propsade på att få komma och jag kunde inte stoppa henne. Hjälp mig ur denna jävla mardröm. Han sträcker uppgivet båda armarna mot taket.
- Lugna ner dig lite. Det är inte alls säkert att du är far till barnet, har du lämnat blodprov?
- Jag har inte lämnat blodprov, det behövs inte, jag vet att jag är far till Jessica. Hon är lik mig, jag är säker på att hon har mitt hår. Han sätter sig till rätta i soffan.
- Du är ju flintskallig!
- JA, MEN OM JAG HADE HAFT HÅR, FÖR FAN! ÄR DU DUM ELLER? Ryter han.
- Jag tycker att du ska berätta alltihop för Kristina. Hon förstår säkert och hon kommer att förlåta dig, det vet jag. Tala om att Gunilla och Jessica kommer på måndag, så ska du se att allt ordnar sig. Säger jag för jag känner att jag inte kan hjälpa honom, och vill egentligen att han ska gå. Jag är ingen bra psykolog och har så aldrig varit, även om Sune är av annan uppfattning.
- Skulle Lena förlåta dig? Frågar Sune och låter lite sur.
- Ja då, det skulle hon utan tvekan, för så väl känner jag henne, svarar jag tvärsäkert.
- Förlåta vad då? Frågar Lena som nu står i dörröppningen.
- Om det kommer fram att Ove var otrogen för flera år sedan. Skulle du förlåta honom då?
- Aldrig i livet. Säger hon och går in i köket.
- Hon skojar.
- Vet du var Gunilla varit under dessa år? Säger Sune och lägger huvudet bakåt.
- Nej!
- Hon flyttade till Göteborg. När hon slutade på Jönssons Åkeri hade hon fått jobb i Göteborg som busschaufför. Kan du tänka dig?!
- Hon har kört buss förr.
- Jaså, det visste jag inte! Säger Sune förvånat.
- Jodå, i Örebro och utanför länet ibland. Jag tror att hon jobbade där i två år innan hon började på Jönssons Åkeri.
- Hur kan du veta det?
- Gunilla och jag började jobba på Jönssons Åkeri samtidigt. Det var den 26 augusti 1983 så det så. Men att hon inte sa något till dig utan bara stack så där plötsligt?
- När hon ringde sa hon att hon egentligen inte skulle flyttat till Göteborg förrän till sommaren om hon trivdes där. Den lilla lägenhet hon hade i Göteborg var bara tillfällig. Hon sa sedan att någon hade sårat hennes känslor och förstört en relation som varit så fin att hon bara inte orkade bo kvar här. Minnena till den personen var så starka att hon stack. och det är mig hon menar, vad har jag ställt till med?
- Konstigt att hon hör av sig efter så många år, säger jag. Vill hon ha pengar?
- Nej, jag frågade henne om det var frågan om utpressning. Hon svarade att det alls inte rör sig om pengar, det hade hon tydligen ganska gott om själv vad jag förstod. Hon vill bara att Jessica ska få träffa sin riktiga pappa. Jag vet inte om jag klarar av det. Snälla Ove. Kristina får inte träffa dem. Mitt äktenskap får inte bli förstört. Han ställer sig på knä framför mig och stirrar på mig, han ser ut som en tiggande hund och fortsätter.
- Kristina betyder så mycket för mig. Kan vi få träffas här hemma hos er? Du kan väl göra mig den tjänsten, Snälla? Säger han bedjande.
- Jag vet inte om det går att hålla hemligt, Lena och Kristina är ju kusiner. Kan du inte träffa dem på något annat ställe? Ni kan väl träffas på halva vägen! Jag vill inte ha dem i mitt hem.
- Vad ska jag säga till Kristina? Jo, du Kristina, jag ska åka halvvägs till Göteborg för att träffa min elvaåriga dotter och hennes mamma som jag hade sex med för elva år sedan när du trodde att jag var hemma och tränade på saxofonen. Kristina skulle ta saxofonjäveln och köra ner den i halsen på mig. Han gör en lustig gest mot munnen. Jag skrattar. Han sätter sig i soffan.
- Okej! Vi pratar med Lena och hör med henne vad hon tycker är bäst. Hon har oftast bra idéer.
- Tänk om hon berättar det för Kristina?
- Den risken får vi…jag menar du ta, det är trots allt ditt barn.
- Jag vet inte om det är mitt barn, hon sa det inte direkt men jag antar att Jessica är min.
- Är du inte säker? För en stund sedan sa du med bestämdhet att Jessica är ditt barn.
- Hon ringde till mig och då måste det väl vara mitt barn? Varför skulle hon annars ringa mig?
- Jag vet inte! Vi pratar med Lena. Jag ropade efter henne och bad henne sätta sig i soffan.
- Lena, började jag och böjde mig lätt framåt mot henne. Sune här har ett litet problem. Han har fått barn.
- Har du fått barn Sune? Säger hon med retsamhet i rösten. Att du är händig, det vet jag och bra karl reder sig själv, men hade det inte varit bättre om Kristina hade fått vara med att föda fram barnet, en kvinna är liksom gjord för att föda barn. Stackars Sune vad ont det måste ha gjort! Hon rynkar pannan och stirrar på Sune med sina bruna ögon.
- Sluta reta honom! Han var otrogen för elva år sedan med en tjej som sedan stack till Göteborg och häromdagen ringde hon till Sune och berättade att hon har en dotter på elva år som heter Jessica och Gunilla som kvinnan heter anspelade på att det kunde vara Sune som är far till Jessica och på måndag kommer de hit för att flickan ska få träffa sin far för första gången och Sune är rädd att Kristina ska få reda på det och lämna honom därför vill han att mötet ska ske här hemma hos oss. Förstår du nu? Säger jag och pustar ut.
- Hur mycket luft har du i lungorna egentligen? Hon ger mig en konstig blick. Men det är klart att Kristina inte ska veta något ännu, förrän det är klart om du är far eller inte. Personligen tror jag inte att Sune är far till flickan.
- Varför inte? Frågar Sune förvånat.
- Det du, är min hemlighet. Hon ser verkligen hemlighetsfull ut.
- Nu börjar jag bli jävligt nyfiken, säger jag. Hur vet du det?
- Som sagt. Min hemlighet, säger Lena lite spydigt och fortsätter. Naturligtvis kan ni träffas här om det känns bättre för dig Sune. Du behöver inte vara orolig, jag säger inget till Kristina, den biten får du klara av själv. Hon reser sig ur soffan och när hon rundat hörnet på bordet stannar hon upp och tittar på mig och Sune en i taget och säger sedan.
- Det är fult att vara otrogen, kom ihåg det pojkar. Nu går jag och lägger mig. God natt! Hon går in i sovrummet och stänger dörren efter sig. Vi tittar på varandra en liten stund.
- Vad är det med henne? Frågar Sune.
- Äh, fruntimmer!
- Nej, jag måste åka hem, klockan börjar bli mycket. Kristina slutar om en timme. Sune och jag följs åt till dörren. Han sätter på sig skorna och jackan, öppnar dörren och tar ett djupt andetag i den friska marsluften. Snön är borta sedan ett par veckor och en ny vår är på väg. Det har pendlat mellan 5 och 10 plusgrader i över en vecka. Det är en underbar kväll.
- En sån här kväll skulle man ta en lång promenad. Säger Sune. Tack för att ni hjälpte mig. Hälsa Lena så gott. Jag ska ringa till Gunilla i morgon och tala om att vi ska träffas hos er. Det blir nog bäst så, tror jag. Men fy, vad nervös jag är! Han huttrar.
- Tänk inte på det nu. Kristina kanske blir misstänksam om du börjar irra omkring som en höna.
- Du har rätt! Bäst jag skärper mig. Hej då och tack. Vi ses! Han går iväg och vänder sig sedan mot mig och säger.
- Det var tur att det inte blev tvillingar!
- Du Sune, om du hittar något i din ficka som inte ska vara där. Kasta det!
- Va?! Han ser oförstående ut.
- Hej då, kör försiktigt och hälsa Kristina.
- Hej då! Han går med snabba steg mot parkeringen. Jag stänger och låser dörren. Går in i sovrummet och tittar på Lena. Hon sover inte. Hon bara ligger där med ett fånigt leende på läpparna. Det fåniga leendet spricker upp i ett skratt som bara växer ju mer jag tittar på henne. Hon gapskrattar och vrider sig i sängen och säger något obegripligt.
- Nu måste du förklara hur du kan veta att Sune inte är far till Jessica. Hon bara skrattar.
- Ja, ja, jag går och gör mig i ordning och släcker ner. Du kanske har lugnat ner dig när jag kommer tillbaka.
Det hade hon inte. Jag lägger mig ner på sängen, ovanpå täcket och tittar i taket. Lenas skratt har lugnat ner sig men ännu pratar hon obegripligt. Hon ger mig en snabb blick emellanåt och varje gång brister hon ut i skratt så tårarna rinner. Hon ligger på sidan och håller sig för magen. Jag tänker på Gunilla. Tänk att hon bara stack iväg så där utan att lämna ett meddelande. Varför kan inte Sune vara far till Jessica? Lena måste förklara vad hon vet. Jag vänder mig mot henne. Hon tittar på mig med ett stort leende och tårar i ögonen. Lena och jag har varit tillsammans i tolv år och gifta i sju. Vi har fått två barn, Jonas och Oskar, tre och fem år. Vi har för det mesta haft det bra, aldrig några stora bråk, det har varit mest meningsskiljaktigheter om hur barnen ska fostras..
- Nå, får jag höra nu då? Säger jag med spänd förväntan.
- Sune är steril! Säger hon med ostadighet i rösten och näsan full med snor. Hon går upp ur sängen och in på toaletten för att snyta sig.
- Hur vet du det? Säger jag förvånat när hon kommit tillbaka efter några minuter, då i nattlinne.
- Maj-Britt, hans mamma sa det till Kristina för flera år sedan. Han hade cyklat omkull när han var åtta år och skadat sig i underlivet. Det tog så illa att han blev steriliserad, han låg jättelänge på sjukhus. Hon torkar sig om näsan med en näsduk.
- Vet han inte om det? Frågar jag.
- Nej! Det är lite sorgligt. Jag förstår inte att de håller det hemligt. Det är synd om honom för han längtar verkligen efter barn. Och det är ju en snäll kille. Jag ska prata med Kristina och försöka få med henne på måndag när Gunilla och Jessica kommer. Att hon dyker upp oförberett alltså och får ett slut på den här historien. Karln är ju ett nervvrak och ännu mer förvirrad än vanligt och helt oskyldig. Till barnet i alla fall. Att han sedan varit otrogen är oförlåtligt. Jag hoppas att han får sig en riktig läxa av Kristina. Det ska bli väldigt intressant att höra Sune när han ska förklara att han haft en kärleksaffär med Gunilla, av alla människor. Men en sak förstår jag inte. Hon rynkar pannan. Gunilla och Kristina är klasskamrater och Gunilla var med när Kristina och Sune blev tillsammans. Gunilla vet så väl att Sune är steril. Varför säger hon då att Sune är far till Jessica? Jag förstår ingenting. Hon kryper ner under täcket.
- Inte jag heller! Det är en märklig historia. Att Kristina och Gunilla är klasskamrater. Det har Sune aldrig berättat.
- Han kommer säkert inte ihåg det. Det var så länge sedan och när de slutade högstadiet 1976 flyttade Gunilla till Örebro. Hon flyttade tillbaks hit 1983 och då var redan Sune och Kristina gifta. Kontakten bröts när Gunilla flyttade. Sen tog Sune upp kontakten för att vara otrogen. Det tycker jag är väldigt fult gjort mot Kristina. Hon som älskar Sune så mycket. Det vore rätt åt honom om hon lämnar honom.
- Nu är du väl lite hård i alla fall.
- Nej, det tycker jag inte att jag är. Otrohet ska straffas. Man gör inte på det sättet. Kristina är så lojal mot Sune och jag är nästan säker på att hon redan vet om Sunes prassel. Hon tiger för sån är hon. Sune har gjort många dumheter som Kristina förlåtit. Säger hon och låter irriterad.
- Jaaa……det ska bli intressant att se hur den här historien slutar. Säger jag och suckar.
- Du ska veta en sak Ove, ingenting undgår en gift kvinna. Vi ser och hör allt och oftast bär vi det med oss och säger inget. Vi gör allt för husfriden och för att våra män inte ska gå omkring med skamkänslor. Så fina är vi kvinnor.
- Vad har jag gjort nu då?
- Vi får väl se på måndag! Sov gott! Om du ska läsa så gör inte det för länge. Du behöver allt sova. God natt! Hon lägger sig på sidan från mig.
- Jag ska inte läsa, jag ska sova. God natt och sov gott! Jag går upp och gör mig i ordning för natten och släcker ner.
Den natten sov jag oroligt. Jag drömde att Sune älskade med min Lena och de åt brödbitar som Jonas kastade till dem. Utanför fönstret stod Gunilla och Kristina och spelade saxofon. Jag själv körde omkring i en truck som såg ut som en buss. I knät hade jag en svart katt som hette Jessica. Nästa sekund älskade jag med Gunilla vilt påhejad av Lena och Sune. I rummet fanns fullt av flintskalliga barn som alla hette Jessica. Jag vaknade med ett ryck och tittade på klockan som visade 2.45 jag tittade på Lena. Hon sov.
Jag går upp. Tänder lampan i köket och tar fram mjölk och bullar. Jag funderar på
drömmen och det som hade hänt på kvällen. Jag har en olustig känsla i kroppen och ont i magen. Det känns inte bra. Jag sätter mig på en köksstol och ställer mjölkpaketet och bullpåsen på bordet. Jag häller upp mjölk i ett glas och tar en bulle. Det smakar inte alls lika bra som det brukar. Jag mår illa men inte så att jag vill kräkas. Jag ställer in mjölkpaketet och bullpåsen och dricker ur mjölken i glaset i två klunkar. Bullen kastar jag i soporna. Jag sätter mig i soffan och funderar. Om inte Sune är far till Jessica vem är det då? Jag slår bort mina tankar och teorier, för så kan det väl inte ligga till? Nej, naturligtvis inte. Vad dum jag är.

2 Det drar ihop sig

- Pappa sova i offa? Jag väcktes av att Jonas pratade i mitt öra. Det var lördag morgon.
- Ja, pappa har sovit i soffan. Var är mamma? Jag tittar yrvaket mot köket.
- Mamma inte hemma!
- Är hon inte hemma?!
- Jo! Säger han sedan och går in på sitt rum.
Jag reser mig ur soffan och sträcker på mig. Jag har ont i nacken efter en obekväm sovställning. Tar mig ut i köket där det luktar nybryggt kaffe. Jag häller upp en mugg kaffe med
tre skedar socker och gör i ordning två smörgåsar med ost. Jag sätter på radion, det är ring så spelar vi med Lisa Syrén.
Lena kommer in i köket.
- God morgon! Har herrn sovit gott i soffan i natt? Hon sätter sig mitt emot mig.
- Jodå. Jag har sovit som en stock tills Jonas väckte mig. Var har du varit?
- Jag har ringt till Kristina.
- Vad sa hon?
- Jag fick veta en hel del intressanta saker, bland annat att Sune hade väckt henne klockan två i natt och berättat alltsammans. Han orkade inte bära på skammen längre. Det var väl rart gjort, att vara karl nog att stå för sina snedsteg. Eller hur?
- Ja, det var modigt gjort. Ska de skiljas?
- Nej! Kristina visste redan allt. Precis som jag trodde. Hon har förlåtit honom. Det skulle inte jag gjort. Hon tycker att han ska ha ett litet straff i alla fall. Vet du vilket?
- Nej!
- Han får tro att han är far till Jessica. Vilken överraskning det blir för honom när han får veta att han inte är det. Lena skrattar rått men hjärtligt. Stackars lilla dumma Sune!
- Skönt! Då kommer de inte hit på måndag! Säger jag med en lättnadens suck och sträcker ut benen.
- Jodå, det gör de visst det.
- Va?
- Det kan vara nyttigt för oss alla att ta del av den här historien. Flickan måste ju få träffa sin far.
- Vem är fadern då?
- Jag vet vem det är! Säger hon retsamt.
- Vet du vem det är? Jag är mycket förvånad.
- Ja, som du hörde, jag vet vem det är. Kristina vet vem det är och Gunilla framför allt, vet vem det är.
- Men jag vet inte vem det är.
- Jo, det vet du, men du har förträngt det.
- Hur i helvete ska jag kunna veta vem som är far till Jessica?! Om nu Gunilla vet vem som är far till barnet, varför ringde hon då till Sune och gjorde honom till nervvrak? Hon fick ju honom att tro att det är han. Och vad ska de hit och göra? Det är bara dumheter.
- Det ska hon få förklara på måndag. Det finns säkert en hel del att förklara då. Hon läser dagstidningen. Jag avslutar min frukost, går in i badrummet för att tvätta mig och göra mig i ordning för den nya dagen.


3

Lördagen löper lugnt och stilla. Vi åker till Örebro för att handla. Vi kommer hem sent på eftermiddagen. Pojkarna har fått varsin liten batteridriven bil. I Jonas händer är den nya bilen hel i exakt 24 minuter. Det är ett rekord som måste skrivas in i Jonas Rekordbok. Det är egentligen ett vanligt kollegieblock där vi skriver i hur länge Jonas kan ha leksaker utan att förstöra dem. En helt meningslös bok, men underhållande. Oskar har ingen sådan bok, han är rädd om allt han får och vårdar sakerna ömt. Sådana är de, våra barn.
Trötta efter dagens strapatser somnar pojkarna i soffan, redan vid 18.30-tiden. Vi bär in
dem och lägger dem i deras sängar.
Vi har en mysig lördagskväll. Vi äter ostbricka och dricker cider till. Vi tittar på video och går till sängs vid 23-tiden. Jag kan inte sluta tänka på Sunes problem.
Söndagen löper lugnt och stilla. Det är en kulen dag. Barnen är ute och leker medan Lena och jag donar i hemmet med städning, tvätt och allehanda saker som blivit lite eftersatta på grund av att vi jobbar. Den här dagen är perfekt för dessa ändamål.
Vi går till sängs vid 22-tiden. Jag somnar direkt.

4 Upplösningen

Jag vaknar av att väckarklockan ringer. Jag sätter mig upp och hör Lenas röst.
- Lägg dig igen. Det är jag som ska till jobbet. Jag slutar halv ett idag. Glöm inte bort att vi får främmande idag. Lena är påklädd och redo för att åka iväg.
- Jag vet, säger jag sömnigt och sträcker på mig.
- Pojkarna sover ännu. Hoppas du får en lugn dag. Passa på att njuta, det blir säkert annorlunda i kväll.
- Vad menar du?
- Det får du väl se. Hej då så länge. Vi ses sen. Hon går med snabba steg mot utgången.
- Ja, hej då. Säger jag precis innan dörren slår igen med en smäll.

Dagen masar sig fram. Jag känner mig nervös. Jag vet inte varför, men det känns som att något mycket obehagligt kommer att hända. Jag får ingen sinnesro. På lunchen äter pojkarna med god aptit medan jag inte får i mig någonting. Jag undrar vad Lena menar med att det blir annorlunda i kväll?!

Klockan är 12.45 och Lena kommer hem.
- Hej! Säger hon.
- Hej! Säger jag.
- Var är pojkarna? Frågar hon.
- Din syster var här och hämtade dem. De fick följa med till McDonald’s. De hade precis ätit men de får säkert i sig mer. De ska ligga över till i morgon.
- Jaså?! Har du ätit?
- Nej, hur fan ska jag kunna göra det? Jag är för nervös att kunna äta och för nervös för att kunna tänka och jag undrar vad det är jag har förträngt?! Jag har en klump i magen och ont i bröstet.
- Fundera inte så mycket på det nu. Vi tar det när de kommer. Jag går in och duschar nu.
- När kommer de?
- Mellan tre och halv fyra. Ta dig någonting att äta, det kan du behöva. Du känner dig säkert på bättre humör sen.
- Ja, jag får väl ta mig något. Jag öppnar kylen och granskar den uppifrån och ner. Jag tar ett par kalla grillkorvar och sköljer ner dem med Coca Cola. Inte känner jag mig bättre för det.

Lena och jag tittar på TV som visar en film om relationer, kärlek, svek och otrohet. Just en sån film jag behöver minst av allt just nu.
Det ringer på dörren och jag hoppar nästan en halv meter upp i luften. Lena går för att öppna. Jag hör henne säga:
- Hej! Välkomna! Vad roligt att träffas. Ove sitter i rummet. Gå in och sätt er.
Herre Gud. Tänker jag när jag får se Gunilla efter så många år, hon ser faktiskt bättre ut än jag hade kunnat tro. Hon har tydligen slutat tona håret. Jag minns henne som kortklippt och blond. Den Gunilla som står framför mig är mörkhårig med halvlångt hår. Den lilla som står bredvid är alltså Jessica. Nästan en kopia av sin mor men något knubbig och med kortklippt mellanblont hår. Vi hälsar på varandra och frågar lite hälsotillstånd och lite allmänt om vad som hänt under de gångna åren.
- Jag började ett nytt jobb i höstas. Säger Gunilla.
- Gjorde du, säger jag ointresserat. Vad då för jobb?
- Som personlig assistent åt en äldre man. Han ger mig så mycket.
- Ja, det kan jag tro, svarar jag.
- Inte på det sättet, säger hon och ler. Jag menar att arbete med handikappade människor ger så mycket glädje. De är så härliga och vet hur man ska njuta av livet.
Jag känner mig rädd för henne. Hon stirrar på mig. Har jag något i ansiktet som ska vara innanför? Jag måste på toaletten.
- Ursäkta mig, säger jag och går iväg. Gunilla och Jessica sätter sig i soffan. Jag möter Lena i hallen.
- Men, vad du svettas. Mår du inte bra? Hon känner på min panna.
- Jodå. Det är ingen fara. Jag måste på toaletten. Hon fortsätter in i rummet. Jag ställer mig framför spegeln och granskar mitt ansikte. Jag har inget i ansiktet förutom det som ska vara där. Jag tvättar ansiktet med iskallt vatten. Det känns skönt och jag känner mig redan lite fräschare. Jag hör röster från vardagsrummet. De verkar ha roligt. De skrattar ofta. När jag går ut från toaletten slår den halvöppna dörren mot något. En blek nuna möter min.
- Hej Sune, säger jag. Var är Kristina?
- Hon är i rummet.
- Ska du inte gå in?
- Nej, jag väntar på dig.
- Ja men då så, då går vi in.
- Du! Säger han. Är det en bra idé det här?
- Ja, den bästa idé man kan komma på, ljuger jag. Jessica är så lik dig. Har samma fina lockar och hårfärg. Du kan vara stolt som har ett sånt vackert barn. Retas jag med honom.
- Jaså, säger du det?! Säger han liksom i trance.
Vi går in till de andra. Jag får nästan skjuta honom framför mig. Han är så nervös att han skakar. Jag tycker synd om honom. Min nervositet har nästan försvunnit. Tack vare att Sune kom, tror jag. Vi går in i rummet. Sune hälsar på Gunilla och Jessica och jag hälsar på Kristina. Damerna pratar på oavbrutet medan Sune och jag sitter tysta. De verkar ha det trevligt. Kristina och Gunilla pratar på som om inget hänt, trots att de har delat samma man. Jag tittar på Sune. Han stirrar rakt fram och tuggar på underläppen. Han är nog bra nervös.
Lena ställer sig upp.
- Ove och jag tänkte bjuda på pizza, säger hon.
- Tänkte vi? Säger jag förvånat.
- Ja! Det tänkte vi.
- Jaha?!
- Jag beställer från pizzerian. Är det något speciellt ni vill ha?
- Nej, säger alla. Beställ vad du vill.
- Okej! Lena går iväg och kommer tillbaka efter några minuter. Hon tittar på oss.
- Nu är det bara en kvar.
- En kvar? Jag ser frågande ut. Det ringer på dörren. Alla tittar mot hallen. Lena går för att öppna. Hon kommer tillbaka ensam och ställer sig framför bordet och tittar på oss alla, säger sedan:
- Får jag presentera. Jessicas pappa. En man kommer in i rummet. Sune och jag tappar hakorna.
- Lasse?! Säger vi med en mun. Det är ju Lasse, min bror. Vad dum jag är. Lasse och Gunilla var ju tillsammans en kort tid. Hur kunde jag ha glömt det? Han stack ifrån henne i mars 1989 för att få känna frihet, oberoende och allt vad det var han skrev om efter ett par dagar på rymmen, bara för att lugna oss alla. Han har varit borta i elva år, men vi har hållit kontakten via telefonen då och då, det är alltid han som ringt mig då han aldrig haft en fast adress, han har alltid varit en orolig sökare på jakt efter spänning. Han har varit mycket utomlands, mest i Sydamerika. Jag tittar på Sune. Han måste känna sig lättad, men han ser konstig ut, pionröd i ansiktet och biter på naglarna. Han ser farlig ut. Han reser sig och pekar på Lasse.
- DU DIN FÖRBANNADE……DET ÄR JU MITT BARN. JESSICA ÄR MIN. HÖR DU DET, DIN FÖRBANNADE DYNGBAGGE! Skriker han ursinnigt.
- Lugna dig Sune, säger jag och känner mig generad för hans uppförande.
- Hu.. hur kan du bara komma och och säga att du är far till till ja, Jessica. Ove du kan väl tala om för Larsche att Jessica är min dotters far. Du sa ju själv att hon och jag har samma frisyr! Han stammar och dreglar om vartannat. Kristina blir arg.
- Sune! Sätt dig! Du är inte far till Jessica! Fattar du inte det?! Sätt dig och håll käften! Sune tittar på oss andra. Ingen säger något. Sune sätter sig. Han ser fundersam ut. Han skäms säkert också.
- Var har du varit den här gången? Frågar jag Lasse.
- Jag har varit i Los Angeles en tid, i Frankrike, England och bland annat jobbat på en oljeplattform i nordsjön. Jag har tjänat massor av pengar. Han går fram till Gunilla och Jessica. Han ställer sig på knä framför dem. Kramar om Jessica.
- Min lilla räka, vad stor blivit. Säger han.
- Äsch, jag är väl ingen räka heller, säger Jessica. Alla skrattar.
- Gunilla? Kan du förlåta mig?
- Ja. svarar hon, om du kan förlåta mig? Vi har alla väntat på dig. Varför hörde du inte av dig tidigare? Hon blir tårögd. Tack för…börjar hon. Han tystar henne, gräver i byxfickorna och tar fram ett litet paket, det innehåller en ring, tror jag. Jag sträcker mig i ren nyfikenhet. Nej, det är ett guldhalsband.
- Jag hoppas du tycker om det, annars går den att byta. Säger han och sätter halsbandet runt Gunillas hals, det är lite långt. Lasse ursäktar sig.
- Det gör inget, säger Gunilla och kramar honom.
- Nu vill jag ha klarhet i en sak, säger jag och tittar på Lena och Kristina.
- Hur kunde ni veta vem som var far till Jessica? Lasse ger Jessica ett litet paket.
- När jag för ett år sedan åkte till Fredrikshamn, säger Kristina, det kommer du väl ihåg Sune? Hon spänner ögonen i honom.
- Hm! Svarar han buttert.
- Då träffade jag av en slump Gunilla på båten och vi började prata. Fortsätter hon. Det ena gav det andra och till slut hade vi med oss massor av hemligheter vi delat. Du ska veta att jag var väldigt arg på dig Sune. Jag kände mig besviken. Därför kokade vi ihop den här historien, att du skulle tro att du var Jessicas far. Det lyckades ganska bra, eller hur? Lena vet också om hela historien nu.
- Nu mår ni va? Säger jag. Gunilla och Lasse pratar livligt, de verkar trivas.
- Ja, säger Lena. Det var roligt. Men att du skulle bli så nervös Ove, det trodde jag inte.
- Som du betedde dig skulle även påven känna sig skyldig till faderskapet. Lasse och kvinnorna skrattar.
- Det måste vi göra om någon gång, säger Lena och fortsätter, kvinnans list övergår mannens stånd. Kristina och Gunilla skrattar gott.
- Varför tog det så lång tid? Ni kokade ju ihop historien för ett år sedan, frågar jag intresserat.
- Vi ville att Lasse skulle komma hem först, säger Gunilla. Lasse ler. Vi visste att han skulle göra det förr eller senare, och så för en månad sen ringde han och ville träffa Jessica och mig. Vi bestämde då att vi skulle träffas hemma hos Sune och Kristina, men Sune blev skraj för ett par dagar sedan och ändrade mötesplats. Det blev lite panik men det löste sig i sista stund. Hon skrattar.
- Ja, jag blev lite förvånad att hon ville träffas så långt från Göteborg, men nu förstår jag ju varför. Det var visserligen fult att göra så mot Sune, men förbannat roligt! Han ser glad ut min lillebror. Jag känner mig också glad och framför allt lättad. Jag börjar känna mig riktigt avslappnad och lugn. En trevlig och gemytlig stämning börjar sprida sig i rummet. Jag tror alla känner av det, även Sune som ser väldigt avslappnad ut om än lite rödkindad.

Det ringde på dörren, pizzabudet kom. Jag betalade pizzorna. Vi åt under tystnad. Aldrig någonsin har en pizza smakat så gott.

- Hur kunde jag tro att jag var far till Jessica, säger Sune generat och ler, jag använde ju kondom. Det skrattas länge och hjärtligt.
Jag gjorde mig i ordning. Mitt nattskift började om en halvtimma. Jag sade adjö till främmandet och pussade min fru.
Jag stänger dörren bakom mig, där inne hörs fortfarande prat och glada skratt. Det är bara fem minuters gångväg till min arbetsplats.Jag känner mig mycket behaglig till mods.
Det finns en del frågor kvar. Varför förlät Gunilla och Lasse varandra? Och varför tog det så lång tid innan Lasse kom hem, hade han och Gunilla kontakt med varandra? Jessica verkade vare sig förvånad eller blyg för honom. Jag kommer kanske aldrig att få veta allt.
- Det kanske är bäst så! Säger jag högt för mig själv. Ett äldre par stannar och tittar på mig. Jag bryr mig inte om dem. Jag känner mig lättad. Skönt att det är över. Lena gjorde mig nervös ett tag. Man kan ju - som Sune sa - aldrig vara riktigt säker fast man använder kondom.

SLUT!



Författare:

Publicerat

Dela: