Johns dagbok

10 jan. 2000
Jag är väldigt nervös just nu. Det är min första milleniumresa och det ska bli kul att göra den med Lena. Jag har nog inte varit så här nervös sedan jag gifte mig med Lena för tre månader sen. Det här blir vår smekmånad. I väntan på att planet ska lyfta och flyga i riktning mot de snöiga topparna i Tibet börjar regnet ösa ner på Arlanda flygplats. Lena har suttit och kollat ut i fönstret i en kvart. Hon är flygrädd och har bara flugit en gång tidigare. Planet börjar nu köra ut på startbanan. Lena blundar och håller mig hårt i handen. Hon öppnar inte ögonen förrän vi glider snabbt och säkert på molnen.

11 jan. 2000
Nu sitter jag på flygplatsen i Istanbul. Planet har blivit försenat 2 timmar. Nu är det dags att checka in.

Senare...
Nu har planet lyft och vi flyger fram i den mörka himlen. Lena har somnat och det är tyst på planet. Den stora hemligheten med den här resan är att Lena tror att vi ska leta efter arkeologiska fynd vid Nepals gränsen ,men jag har hyrt två vägledare som ska leda oss från Katmandu till foten av Mount Everest. Lena och jag vaknade av en röst från högtalarna. Kaptenen meddelade att det snöade kraftigt i Katmandu. Jag kollade ut igenom fönstret och såg hur molnen mörknade.

Senare på hotellet...
Landningen gick bra trots det snöiga vädret. På flygplatsen väntade en buss som skulle ta oss till hotellet. Vi sover här en natt innan vi ger oss av mot Mount Everest. Vi har ätit en underbar sushi på en restaurang som ligger vid huvudgatan. Efter middagen gick vi tillbaka till hotellet och tog oss en kopp kaffe. Nu ska vi lägga oss och sova och hoppas på en lyckad resa.

12 jan. 2000
När Lena vaknade drog jag med henne till frukostbuffen. När vi gått igenom hela (nästan) buffen som bestod av bl.a. exotiska frukter, toast, pannkakor och minikycklingklubbor avslöjade jag den stora hemligheten. Innan jag hade hunnit berättat klart hade Lena sprungit upp på rummet och börjat packa. Jag tog det som att hon gillade överraskningen.

Senare...
Vi gick till entrén där vi skulle möta de två vägledarna. Där stod två unga män med stora ryggsäckar och det såg ut som att de härstammade från trakten. De hälsade artigt och berättade lite om Katmandu. Sen bar det av mot världens högsta berg, Mount Everest. Det tog ungefär en halvtimme tills vi var ute från staden. Vi vandrade i två timmar i den djupa snön som stod oss upp till knäna. Zing och Kimi , som de två vägledarna hette stannade vid en stor grotta. Zing berättade om den gula Ming-draken som bodde i grottan för ca. 100 år sedan.

” En sen kväll i november när alla ljus hade släckts satt en gammal man på sin veranda och rökte pipa. Han hörde något som susade genom luften och såg en gul varelse gå in i grottan. Mannen följde efter varelsen och kom långt in i grottan. Plötsligt kom ett stenras nerför berget och spärrade ingången. Ett par i stan var på väg hem från några vänner och de hörde och såg raset som begravde grottan. De knackade på i närmaste hus och en gammal kvinna öppnade dörren. Paret berättade om raset och kvinnan gick till verandan för att hämta sin man men där var gungstolen tom och pipan låg på marken. Kvinnan blev orolig och kallade på hjälp. Morgonen därpå började folket i byn att gräva sig in i grottan. När de senare kom fram fanns där ingen eller inget. Efter den natten såg man aldrig den gamla mannen igen. Ett tjugotal personer påstods ha sett en gul varelse gå in i grottan och de flesta påstod att det var en drake. Grottan hette Ming-grottan på den tiden så varelsen fick heta Ming-draken.”


13 jan. 2000
Det har nu blivit mörkt och vi har slagit läger i närheten av Namche Bazar. Jag och Lena dricker nu halvvarmt kaffe och myser framför en brasa. Vi har vandrat i två hela dagar och är jättetrötta. Vi stötte på syskonparet Mark och Stina Stromberg från Norge som skulle bestiga Mount Everest. De gjorde följe med oss och vi blev snart goda vänner. Nu ska jag och Lena lägga oss och om tre dagar är vi framme vid foten av Mount Everest.

14 jan. 2000
Idag var vi alla nära att mista livet. Vi gick nerför ett snötäckt berg. Marken började röra på sig och innan jag hann reagera låg jag under tonvis av snö. Lavinen överrumplade oss rejält. Jag kommer bara ihåg att jag fick ett snöblock i huvudet och sen var allt svart. När jag öppnade ögonen hade jag ingen känsel i kroppen, jag kunde inte röra mig. Det var Kimi som hade grävt sig fram till mig. Jag kunde inte höra vad han sa men han pekade på en vit hand som stack upp ur snön några meter bort. Det var en kvinnohand, antingen var det Stina eller Lena. Jag försökte gå men det gick inte. Jag viskade till Kimi och frågade var alla andra var någonstans. Zing försökte dra upp Mark som var lätt panikslagen. Kimi sprang fram till handen som stack upp ur snön och började gräva med händerna. Han lyfte sakta upp den livlösa kroppen. Det var Stina som Kimi lade på marken och hämtade två filtar till.
Just då hade värmen sakta kommit tillbaka till mig och blodet rörde sig snabbare och snabbare i kroppen. Jag och Zing grävde desperat efter Lena. Tio minuter senare lyste en röd vante upp från snön. Lena hade svag puls och vi fick ge henne mun-mot-mun metoden. Jag fick panik när hon fortfarande låg på marken med ett kritvitt ansikte. Efter ca. fem minuter rörde sig Lenas fingrar i min hand och hon öppnade sakta ögonen. Då kom tårar rinnande från mina ögon. Tårarna frös snabbt till is på mina rosiga kinder.

15 jan.2000
Nu har vi lagt den hemska händelsen bakom oss och alla mår bra trots omständigheterna. Stina bröt armen men Zing har studerat medicin och hade med sig utrustning som höll armen stilla tills hon fick läkarhjälp. Stina har varit tyst i flera timmar men jag förstår henne. Hon är antagligen ledsen över att hon inte kan bestiga Mount Everest med en bruten arm. Mark har ännu inte bestämt sig om han ska bestiga Mount Everest eller lämna oss och ta med Stina till närmaste by. Om två dagar ska vi vara framme vid Mount Everest. Vi har kommit till ett område som är helt plant. Kimi och Zing bad en bön innan vi gick över området. Jag gick och småpratade lite med Zing och frågade varför de bad en bön. Zing berättade : ”För några hundratals år sedan gick de tre första munkarna i Tibet över det här området och det är nu ett heligt område.” Jag vet inte så mycket om deras kultur men jag bad en snabb bön. Det tog fem timmar att gå över området och alla var trötta så vi slog läger.

16 jan. 2000
Vi har gått hela dagen och nu börjar det bli riktigt kallt. Vi har slagit läger högt uppe på ett berg. Jag tittar nu på Mount Everest och jag har aldrig sett något vackrare. Den känslan man har när man sitter här och ser dalen nedanför och Mount Everest glittrande toppar går aldrig att förklara. Lena har höjdskräck så hon har suttit inne i tältet sen vi kom hit. Imorgon ska vi gå ner i dalen och gå mot väst där staden Feng Nyala ligger. Därifrån går ett tåg tillbaka till Katmandu och från Katmandu ett plan till Sverige. Mark har bestämt sig för att bestiga Mount Everest själv. Han ger sig av tidigt imorgon bitti. Han gick till sängs för några timmar sedan. Stina åker med oss tillbaka till Katmandu där hon ska få läkarhjälp med armen. Hon stannar i Katmandu några månader och åker sedan hem med Mark till Norge. Zing ska börja studera medicin igen och Kimi ska forsätta som vägledare. Denna resan var verkligen värd lavinen och pengarna, men nästa resa blir nog en hederlig skidresa i Idre.




Här slutade John skriva sin dagbok för han visste aldrig vad som väntade honom och de andra den 17 jan. 2000.

Jag skriver nu fakta som senare stod i tidningar världen över.





Morgonen därpå vaknade John och Lena av att den starka solen lyste in genom små hål i tältet. John gick ut och såg direkt Marks fotspår som ledde ner mot dalen. Det han inte märkte var att det gick andra fotspår bakom tältet. John och Lena gick in i Stinas tält och väckte henne. De packade ihop allt och märkte att två personer saknades. John hittade fotspåren som ledde samma väg som de hade tagit sig upp med. John, Lena och Stina tänkte forsätta när de ändå hade kommit så långt. Stina behövde läkarvård så fort som möjligt. De gick snabbt att ta sig ner för den branta backen och väl nere i dalen var det bara att gå. Plötsligt skrek Lena till av smärta och lade sig ner i den kalla snön. John och Stina sprang snabbt fram till henne. Hon hade hög feber och hennes händer och armar var stelfrusna. Hon fick svårt att andas och blev snabbt medvetslös. De kunde inte göra något annat än att lägga snö på pannan och försöka få ner febern. Efter någon timme sjönk febern lite och de kunde så småningom röra på sig. Lena var väldigt smal så det var inte så jobbigt för kraftige John att bära henne. När de hade 2,5 km kvar till foten av Mount Everest steg Lenas feber och John fick lägga ner henne på marken. Hon yrade och hon fick kraftiga ryckningar. Stina försökte lugna ner henne och John lade snö på hennes panna. Hon lugnade ner sig och de forsatte den sista biten. När de var framme var inte John så entusiastisk som han trodde han skulle vara. Lena fick aldrig känna på världens högsta berg, men John tog med sig en sten som minne. De hann inte se så mycket för de var tvungna att skynda sig till Feng Nyala. Det är 8,5 km dit och nu vet de inte riktigt vägen eftersom Zing och Kimi lämnade dem. När de hade gått 5 km kände Stina på Lenas panna som nu var helt kall. Hon hade enligt obduktionen varit nära gränsen till döden i flera timmar. John kämpade och bar med sig henne ända fram till Feng Nyala där de lämnade henne till det lokala sjukhuset. John och Stina åkte tillbaka till Katmandu där de stannade några månader. John sörjde en lång tid och Stina hjälpte honom med allt möjligt. Kimi och Zing kom aldrig tillbaka. Det sägs att de omkom i lavinen som drabbade en liten by vid Nepal gränsen. Mark nådde toppen och blev känd och bosatte sig någonstans i Tibet och forsatte med bergsklättringen, medan John och Stina tre år efter resan gifte sig i Sverige där Lenas grav ofta besöktes.

Skriven av: Miriam Nilsson