Jonglören

- utdrag - jonglören träder in

Vad kan jag som enkel jonglör bidra med? Kanske kan jag tyckas banal och meningslös, Men alla fyller en funktion, eller gör de det?

Kanske kan jag berätta om mina fem bollar. Dessa lever sitt eget liv, och jag skulle inte vilja jonglera utan någon av dem. Jag har kastat dem upp i luften så många gånger att de har blivit en del av mig.

Jag börjar med den röda bollen. Kärleken. Kärleken är ljuv. Jag har förälskat mig i en flicka som är helt underbar. Jag gör allt för henne. Jag skriver dikter, står dagarna i ända och jonglerar för att få råd att bjuda ut henne på restaurang. Jag ger henne rosor. Hon är allt! Med henne är livet underbart. Jag kan stå där och jonglera hela dagen och tänka på henne. Ni skulle inte förstå hur än jag skrev vad jag känner! Vissa dagar tappar jag den röda bollen i backen. Jag försöker då att ta upp den fortast möjligt, för kärleken måste vårdas. Man kan inte tappa den hit och dit. Det är den bollen som får mig att vilja jonglera. Utan den så skulle jag inte fortsätta. Bara Gud vet vad jag skulle gjort i så fall.

Sedan har vi den lila bollen förstås. Jag känner mig fri då jag håller den i min hand. Jag vet faktiskt inte varför jag tycker om den så mycket som jag gör, men jag tror det är för att jag fick den av en vän. Jag vet inte vad den är, bara att jag tycker om den. Den bara finns där. Utan den skulle jag kunna jonglera, men jag skulle inte vilja det. Det skulle inte vara samma sak. Det skulle kännas som om något saknades. Det skulle kännas tomt och ensamt.

Den svarta bollen. Ja, ni förstår själva. Den är tomheten och saknaden. Jag jonglerar inte utan den. Det skulle kännas ovärdigt på något sätt. Vad skulle de andra bollarna vara värda om man inte kunde sakna dem. Inget alls.

Hoppet, den vita bollen. Oskulden och den goda viljan. Det som vi är. Den måste vara med om jag skall jonglera. Jag vägrar att jonglera utan denna boll. Om än det vore möjligt så väljer jag att alltid ha den med. Somliga tror att den följer med helt utan tanke. Och helt plötsligt har de tappat bort den. Märkligt nog är att jag har tappat bort bollen tidigare i mitt liv då jag höll på att lära mig att jonglera. Jag ångrade mig djupt över att jag inte tagit hand om den och då dök den upp igen. Otroligt, likt trolleri, inte sant?

Till sist den gröna bollen. Vår natur, vår jord, vårt allt. Jag aktar den såsom de andra. Jag tog den för given. Vaktade den inte särskilt mycket förr. Tills den dag då någon försökte stjäla den. Som tur var lade jag märke till den i sista stund. Nu lägger jag den under min kudde, tillsammans med de andra om natten.

Ja, nu har jag berättat för er om det heligaste som jag har. Jag äger inte mycket. Jag är en jonglör. Det är mitt liv. Människor går förbi mig. Vissa lägger inte märke till mig. Vissa stannar och tittar. Vissa ger mig något mynt. Sådan är min vardag.

Författare:

Publicerat

Dela: