Publicerat
Kategori: Novell

Jonna

Jonna

Jag hatar mig själv. Jag är tjock och ful. Har gått upp 300 gram! Väger just nu 45, 2 kg. Måste ner till 44. Känns som att jag är en stor levande fettklump som bara vandrar omkring.
Jag hoppar till när mamma knackar på dörren till badrummet.
– Jonna? Är du klar snart? Det är fler än du i den här familjen som vill in i badrummet!
– Ja, jag kommer! svarar jag.
Jag ställer undan vågen och låser upp dörren. Utanför står mamma och väntar.
– Jonna, mår du riktigt bra? Du ser lite blek ut, frågar hon.
Jag svarar att jag mår bra.
Jag går ner i köket, och där sitter pappa och läser tidningen.
– God morgon, gumman! hälsar han glatt.
– God morgon, svarar jag lika glatt.
Det gäller att alltid ha det där ”jag-mår-så-jättebra”-leendet.
– Ska du ha lite frukost? Det finns mackor på bänken.
– Jag tar en macka på vägen till bussen, Har bråttom,
Jag brer snabbt en grovbrödmacka. Jag tittar på den och tänker att så mycket tjockare kommer jag bli om jag äter den.
När jag kommit en bit på vägen slänger jag mackan i diket. Det har varit så här i ett par månader nu. Jag äter knappt nånting, förutom på vissa bestämda tidpunkter. Det känns som att ju mer jag äter, desto tjockare blir jag. Jag är hela tiden hungrig. Hungern plågar mig så oerhört. Men jag kan inte äta, för då blir jag tjock. Det är två saker som plågar mig här i livet: hungern och rädslan för att bli tjock. Och jag kan inte komma på något sätt att ta mig ur detta.
I skolan undrar de såklart när jag inte äter, men jag säger bara att jag inte är hungrig, och att jag äter när jag kommer hem. Men hemma säger jag att jag åt så mycket i skolan att jag inte orkar något mer. Men jag äter middag med min familj. Efteråt går jag alltid ut och springer en runda. Jag mår bra när jag springer, då glömmer jag allting, och jag tänker inte så mycket på mat.
För ett tag sen kom jag fram till att det borde räcka med att äta en gång om dan, och springa minst en mil om dan. Jag sa till mig själv att det där bara skulle gälla tills jag gått ner ett par kilo, sen skulle jag börja leva normalt igen. Men nu kan jag inte sluta.
Mina föräldrar har bestämt sig för att lägga in mig på ett behandlingshem. Jag ska vara där i en månad. De säger att de inte kommer att tvinga mig äta där, men de kommer ändå att se till att jag äter något. Men om jag inte vill äta överhuvudtaget, så kommer de ju att tvinga i mig maten, eller hur? Jag får inte heller träna lika mycket längre. Bara ett par gånger i veckan.
Det var hemskt på behandlingshemmet. Bara ordet behandlingshem låter hemskt. Som om jag vore någon sorts knarkare eller nåt.
Personalen här är jättesnäll. Speciellt en sjuksköterska, hon är väl i tjugoårsåldern. Vi har alltid jättekul ihop, och hon tjatar inte på mig lika mycket som alla andra.
Det känns som att jag sitter instängd i ett rum, och enda sättet att komma ut är att äta. Men jag är så rädd att jag ska bli tjock om jag överhuvudtaget tillåter mig själv att äta. Ingen kan förstå hur det är. Jag får skuldkänslor så fort jag ätit något. Jag känner mig hemsk, och jag måste genast göra av med allt jag ätit. Ibland kan jag bara vandra runt i rummet för att bli av med allt jag stoppat i mig.
Men snart ska jag få komma hem. Äntligen! Det ska bli jätteskönt. Jag har gått upp 3,5 kilo den här månaden! 3,5 kilo! Mamma blev glad, men själv känner jag mig som en stor fettklump. Som en stor vandrande bulle som går runt och irriterar alla.
Jag är inte lika duktig längre. Har gått upp flera kilo, och jag går bara omkring och äter och äter. Jag gör inget annat än äter. Måste gå ner i vikt.
Nu när att jag kommit hem har mina föräldrar stenkoll på mig. De kontrollerar så att jag äter när jag ska, och de ger sig inte förrän jag ätit upp. Men jag har mina knep. Äter jag en macka kan jag gömma den i tröjärmen, och säga att jag ätit upp den. Ibland säger jag att jag ätit fil, men egentligen har jag bara tagit en liten droppe fil och smetat ut den över hela tallriken, så att det ser ut som om jag ätit. Men det är hemskt när de ska sitta och kolla hela tiden när jag äter. Jag klarar inte av det, helt enkelt.
Det är inte det att jag vill vara så här smal. Jag vet ju att det inte är normalt. Jag har gått ner ännu mer i vikt nu. Jag är 15 år, 169 cm lång och väger just nu 40,4 kg. Men jag vill inte bli tjockare heller. Jag är rädd att jag ska äta för lite och jag är rädd att jag ska äta för mycket. Men nu ska jag försöka hålla den här vikten. Jag ska verkligen försöka.
Jag har börjat laga mat tillsammans med mamma. Hon blev jätteglad, och det gjorde mig glad. Det var kul att laga mat tillsammans med henne, men jag åt nästan ingenting själv. Men lite i alla fall.
Jag fryser också. Jag fryser så enormt mycket hela tiden. Ofta har jag dubbla tjocktröjor på mig, men ändå fryser jag. Doktorn säger att det är normalt för ”flickor i mitt tillstånd”. Alltså flickor med ätstörningar.
Jag har väl insett det nu. Jag menar, på riktigt. Jag har ätstörningar. I början förnekade jag det helt. Men jag vill bli bättre. Jag vill inte leva så här. Jag vill vara frisk. Jag vill vara normal.
Jag går på hälsoundersökning en gång i veckan. Doktorn kollar hur mycket jag väger och frågar hur jag mår. Jag säger alltid att jag mår bra. Och jag har nästan lyckats hålla den där vikten på 40,4 kg. Väger just nu 38 kg, och det är inte så illa.
Men det är jobbigt. Jag orkar snart inte mer. De ständiga kontrollerna hos doktorn, och mina föräldrar som kontrollerar att jag äter. För ett tag sen kom de på mig med att gömma en macka i tröjärmen, så nu kollar de mig extra noga när jag har ätit.
Jag har till och med börjat drömma om mat på nätterna. Åh, jag vill så gärna äta, är det ingen som förstår det? Men jag får såna hemska skuldkänslor efteråt, så jag klarar inte av det.
Att vara så här hungrig, men inte kunna äta är något utav det hemskaste som finns.
Men jag vill ju bara vara smal.
Jag vet inte vad jag ska göra längre. Allt känns helt hopplöst. Mamma och pappa blir jätteglada när jag äter, men själv känner jag mig hemsk. Jag orkar inte med det. Varför skulle just jag drabbas av detta?
Men nu har jag bestämt mig. Jag orkar inte med det längre, så jag tar livet av mig. Just nu sitter jag inlåst i badrummet med rakhyveln i handen. Jag skär, och det gör ont, men jag vet att min smärta snart är borta. Blodet rinner ner på den vita badrumsmattan. Allting färgas rött. Jag känner att det börjar snurra lite. Det ska bli så skönt att slippa allting. Hungern, smärtan, skuldkänslorna...

Det ska bli så skönt.

Skriven av: Lisa Nilsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren