Jöns den långe.

Jöns (den långe), en humoristisk historia .





Jöns (den långe ), en humoristisk historia .

Inledning: Detta är en historia om Jöns. Elaka tungor kunde ibland undslippa sig en dummerjöns och till med epitetet byfåne var på en dels läppar.
Men det var sådana människor som hade en elak ådra i sin kropp och som inte på något vis kände Jöns.
Aldrig använde invånarna i den by som Jöns var mantalsskriven i, sådana nedsättande namn.
När de tilltalade Jöns blev det med förleden långe, ty han var lång, mycket lång, men oftast blev det bara Jöns och det blir även mitt tilltal i fortsättningen. Tilläggas att Jöns levde vid sekelskiftet till 1900.
Författaren förbehåller sig rätten till denna skrift och det är förbjudet att helt eller delvis kopiera denna text utan att konsultera mig och få tillstånd därtill densamme Eero Junno.


Jöns den långe.

Jöns var född på den ort där han levde och i lite över femtio år hade han förgyllt tillvaron för byns kaffekärringar Utan sina utsagor om Jöns, sanna eller osanna bravader hade väl deras munnar och fantasier levt ett torftigt liv. Ett kafferep utan att Jöns fördes på tal var otänkbart, ungefär som att lida döden i öknen utan vatten. Således släckte Jöns deras törst efter dramatiska händelser.
Många bravader som det skvallrades om var helt eller delvis sanna, mest delvis.
Jöns var till sin kroppsbyggnad lång, mycket lång.
Många takbjälkar hade i de bondelåga stugorna haft sammanstötningar med Jöns höga panna. En del stugägare kunde till och med visa ett märke i den bjälke vilket det påstods att Jöns likt en tjur stångat och det lät väl inte helt otroligt.
Vidare var Jöns en mycket godhjärtad man och hans goda hjärta hade vid flera tillfällen varit orsak till många tunga timmars arbete utan betalt i reda pengar. Så var även dessa bybor funtade att ett arbete som Jöns stod för utan betalning slank igenom deras rymliga samvetets såll och Mannons lirkande med deras penningpungar hade i regel sin verkan .
Jöns funderade aldrig på deras nyttjande av hans arbetskraft. En timma hit eller dit upptog inte hans tankar och för det mesta fick han betalt där uppdragsgivaren fick bestämma taxan.
Tillika kunde Jöns få ett par byxor eller en kavaj. Men ack vad korta byxorna alltid var . Finns det inga fullvuxna karlar i den här byn, skojade Jöns.
Sitt boende hade försynen nådigt skänkt honom genom ett morsarv. En liten stuga inte större än storbondens vedbod, men högre till tak .
Modern hade klarsynt nog fått det lilla huset upplyft två alnar och på så vis fått en ansenlig takhöjd.
Det var ingen svår uppgift för stugan hade aldrig haft något trägolv. Nej moder jord fick finna sig i att bli trampad på och med detta lyft lades ett rejält trägolv dessutom isolerats med spån
Många i trakten såg med förundran på detta konstifika bygge. Som en röd fyr stod den lilla stugan omgiven av ståtliga björkar.
Varför detta arbete med stugan tyckte somliga. Bara Jöns moder visste svaret på denna gåta. Bara hon kände till vem som var fader till Jöns och den hemligheten tog hon med sig i graven.
En svärmisk afton i sin ungdom hade hon gått en stig fram genom skogen som omgärdade ett regemente och där på denna stig såg den unga flickan det vackraste hon sett i hela sitt unga liv.
En helvit häst, en ståtlig hingst spärrade den väg hon beträdde. I sadeln på denna ädla springare satt en tillika ädel man, tyckte hon.
Som den kavaljer han var denne ädle man, satt han av hästen, tog tag i tyglarna med vänster hand, och med den högra tog han helt sonika tag i den vackra mön och kysste henne helt fräckt på mun.
Den unga flickan höll på att dåna. En vit springare en ädel riddare, ja herre gud, hon var bergtagen. Inte ens varningsklockor stora som Lunds domkyrka hade kunnat väcka henne.
Denne stallknekt, vars längd var slående och som var ute och rastade majorens häst blev i en närbelägen hölada strax fader till Jöns.
Den unga mamman envisades sig med att tänka på honom som sin riddare. Ingen vet varför hon aldrig krävde ett erkännande på faderskapet men kanske ville hon inte solka ner sin dröm om den ädle riddaren.
Modern tänkte ofta på sin långe älskade och anade att sonen skulle bli lika ståtligt lång, därav stuglyftet .
Åter till Jöns. Han var på inget sätt dum i huvudet, kanske lite trög i sin uppfattning. Tyvärr missförstods han i skolan och kom i konflikt med sin lärarinna vilket resulterade i att han uteblev från de bokliga lärdomarna.
Lite udda blev han betraktad, lite udda var hans liv, ingen ville egentligen umgås med honom.
Det fanns i grannbyn en tillika lite udda person som tilltalades Petter och som stundtals besökte Jöns. Petter var i ungefär samma ålder.
De kunde sitta och pokulera för denne Petter som blivit Jöns vän hade i regel en liter brännvin med sig
Sprit var nu inte Jöns favoritdryck men några sympatikaskar kunde han alltid ta Däremot kunde Petter häva i sig en hel del och vid ett sådant tillfälle fick Jöns höra en sällsam historia.
Denne Petter hade i sin tur en vän som hade föreslagit att de två skulle stjäla en gris.
Tiderna var hårda och svälten låg som ett ok över landet. Ont om arbete var det och inte städslades de udda människorna i första hand.
Nåväl, en mindre gris fanns inom räckhåll. Mat kunde vankas på bordet och de båda vännerna kände redan smaken av skinka och sylta Ett par liter brännvin var också inplanerade .
Nu till tillvägagångssättet för grisstölden, en uppgift som krävde sina mannar.
Planen var genial. Petters vän skulle smyga sig in i stallet sent på natten, hitta grisen och försiktigt fösa ut densamme genom den öppning i väggen som tjänstgjorde som grisens privata in och utgång, tillika som gödsellucka.
Petter i sin tur, skulle stå gränsle utanför denna lucka och med en kraftig knölpåk slå grisen medvetslös för att sedan sticka den i halsen som en van slaktare alltid gjorde.
En natt då månen inte gav allt för mycket sken skred Petter och kamraten till handling.
Väl vid gården smög sig kamraten in i stallet. Mörkt var det men så småningom förstod han att ingen gris var att finna och tänkte sig nog att bonden redan sålt eller slaktat den.
Det var nu det ödesdigra hände. I stället för att gå ut samma väg som han kom in genom, tänkte kamraten kräla sig ut genom den lucka i väggen som grisen alltid tog.
Till saken hör att kamraten var helt flintskallig och mörkt var det.
Med mössan i fickan stack då kamraten ut huvudet genom luckan för att tala om för Petter att ingen gris var att finna
Inget blev sagt, slaget kom hårt och snabbt, döden torde ha varit ögonblickligen för kamraten.
Det tog ett tag innan Petter förstod att det var kamratens huvud han drog och slet i, inte grisens
Chocken blev för mycket. Petter skrek för full hals, bonden vaknade av larmet och innan han förstått vidden av det hela hade det blivit gryning.
Petter blev dömd för dråp och åtta år fick han plikta på straffanstalt.
Nu förstod Jöns Petters törst efter brännvin. Petter sökte frid i flaskan men ännu inte hittat den rätta.
Även Jöns hade varit ute i grumliga ärende . Landsfiskalen skulle kalla det rent förbannat kriminellt,
ja synen på skillnaden ligger väl i hur vi är funtade .
Det handlar även denna gång om stöld, men utförd av Jöns ensam. Inte skulle Jöns dra in någon annan i skumma värv och det förstod Jöns att man inte skall förleda sin medmänniska till synd.
Inte flög det stekta fåglar in i munnarna på fattigt folk, men fågel handlar det om, nämligen höns.
Höns är ganska lätt att hantera för en man som Jöns, utom det att de kacklar så förbannat om de blir skrämda men finns det ingen inom hörhåll för kacklandet torde det gå lätt resonerade Jöns. Bara att vrida av huvudena , ner i en säck , lätt som en plätt .
Hönsen var redan utsedda , tre stycken feta vit Leghorn . Tre stycken som den rike ägaren lämnat kvar av någon anledning .
Själv är bäste dräng , uppdraget blev lyckat , tre feta höns räddade matfrågan för en lång tid framöver .
Som vanligt hade hönsstölden upprört kaffekärringarna. Det blev ett förfärligt kackl. förlåt pratande i stugorna och den mest elake av dem kunde bestämt svära på att Jöns var den skyldige, nästan som hon varit åsyna vittne till det hela.
Prat på bygden är alltid fatalt för den lite udda människan.
En förmiddag traskade Jöns fram på byvägen då han på håll såg en ryttare komma emot honom och redan nu kunde han avgöra vem det var.
Ingen kunde glänsa så mycket som en landsfiskal, alrahelst då solen slog sin blänk i uniformens olika metaller, till och med sabelbaljan blänkte till lite hotfullt då och då.
Jöns som trots allt var begåvad med ett samvete, tänkte först vika av vägen men det blev inte till handling för strax var landsfiskalen framme vid Jöns men blev sittande i sadeln.
Nå Jöns, skall du och jag språkas vid. Goddag försökte Jöns säga men blev avbruten. Det är lika bra att du talar om var hönsen tagit vägen, erkänn, det blir bäst så.
Faktum var att Jöns ville erkänna men landsfiskalen utgjorde en så hotfull bild när det blixtrade om hela honom i solskenet.
Jöns teg och landsfiskalen kände sig svettig och trött i värmen. Men så fick landsfiskalen en ide´. Du Jöns, du glömde allt tuppen din dummerjöns. Jag såg ing. där kunde Jöns ha bitit av sin tunga.
Nu var han fast och nu blev Jöns osäker men fann sig. Om jag nu hade gjort mig besväret att stjäla hönsen så hade jag naturligtvis tagit tuppen också, av ren barmhärtighet. För alla vet ju att en ensam tupp förgås snabbt när den inte har någon att kråma sig för.
Aldrig tidigare i sitt liv hade Jöns talat med en sån emfas men han kände att friheten hängde på en skör tråd.
Landsfiskalen kände sig lättad. Nu var Jöns fast och ett stort grin spred sig över hela det svettiga ansiktet.
Plötsligt blev han allvarlig. Han sa inget liksom försjunken i inre tankar såg han på Jöns.
Egentligen var Jöns en oförarglig individ tänkte landsfiskalen, större bovar dristade sig att vistas inom hans domvärjo.
Han var säker på att Jöns var den skyldige till tjuveriet. Det får räcka med det men hur skulle han handla utan att lagen kom på skam.
Nå, det får räcka med detta sade han högt liksom ut i luften och tittade strängt på Jöns. Du går fri, men fan tar bofinken om du får längtan efter fler höns och därmed skildes de åt.
Jöns förblev ogift till sin död men en gång var det ytterst nära han hade trillat dit.
Det var någon som hade frågat honom om han hade tänkt sig att gå i stutabås hela sitt liv. Det var ett tillmäle som gamla ungkarlar kunde få ibland.
Jöns hade en gång varit snubblande nära att fastna i en förförerskas garn och här är historien om detta.
Hem till Jöns lilla röda stuga hade en kvinna kommit vandrande, en utsocknes som Jöns aldrig sett förut. Det hade bultat på dörren och Jöns hade gått och öppnat och till saken hör att i den lilla stugan fans en ännu mindre hall utan fönster.
Det var mitt på dagen och solen gassade, trots att Jöns öppnat dörren på vid gavel så skymdes ljuset av något stort. Jöns hickade till och något så stort fruntimmer hade han aldrig skådat i hela sitt liv.
Det var mycket på en gång undslapp han sig och det var verkligen mycket.
Stig in sa Jöns, efter att chocken lagt sig. Samtidigt bad han en bön att hans hädangågne moder lagt ett brett och stabilt bjälklag under golvtiljorna.
In steg då denna amason, inte utan visst besvär, hallen var ju liten som bekant.
Väl inne i det enda rummet i huset brakade denna jättekvinna ner på den ena av husets två stolar, så var den stolens tid ute.
Med ett brak som skakade hela huset hade denna jättekvinna landat på spillrorna av stolen.
Jöns bevakade den enda kvarvarande stolen med en soldats plikttrogenhet.
På ett mirakulöst sätt kom kvinnan upp och siktade in sig på den enda befintliga sängen i huset. Jöns höll andan och slöt ögonen men sängen höll, tydligen av gott virke konstaterade Jöns.
Nu äntligen öppnade kvinnan munnen. Presenterade sig som Olga och log, inte ett oävet leende, riktigt fagert ansikte tyckte Jöns men sa inget.
Jo så här är det sa jättekvinnan med det fagra ansiktet. Jag har hört dryftas på bygden att du skulle behöva ett kvinnfolk i huset. Då har du allt hört mer än jag svarade Jöns.
Men till synes för döva öron för Olga fortsatte. En kvinnans hand kan göra underverk.
Nu var ju inte Jöns så bevandrad i kvinnors uderverk med händer. Han hade visserligen hört talas om handpåläggning men sånt hokus pokus ville han inte veta av. Jag har inga större krämpor försökte han, men fortfarande talade Jöns för döva öron.
Olga fortsatte sin svada om sin förträfflighet att sköta om ett kar och hon kunde trösta en om ledan föll på.
Det var ett språk som Jöns förstod sig på och äntligen fick han inflikat att en kaffetår var av behov. Samtidigt gick tanken till en sup, en stor en för att lugna nerverna.
Kaffet kom på bordet som stod vid sängen. Olga satt kvar och redan tyckte Jöns så smått om henne.
En liter brännvin hade kommit fram och eftersom Jöns var herre i sitt eget hus skulle flaskan trakteras av honom det var här som Olga gjorde sitt första lilla misstag. Resolut tog hon med båda sina händer tag om litern. Den sköter jag förklarade hon och därmed kände Jöns att titeln som husets herre höll på att glida honom ur händerna.
Det visade sig att inte bara kaffe var Olgas livselixir. Brännvinet slank ner i Olgas törstiga strupe och supa kunde hon.
Inte en min eller gest förrådde att hon snart hade inmundigat hela litern, det var ju klart hon var ju själv traktör.
En ny liter framtogs och även denna flaska fastnade i Olgas flaskvana hand.
Nu började Olga trånande titta extra på Jöns. Hennes blick började klä av honom och med ett lockrop värdig en operasångerska började hon tilldra sig Jöns manliga uppmärksamhet om sitt kunnande i handpåläggning.
Med sitt finger gestikulerade hon att Jöns skulle resa sig från sin stol och komma över till henne. Nu var hon bestämd både i blick och åtbörd. Den mannen skulle hamna mellan hennes kraftiga lår, så var det tänkt.
Jöns gjorde nu misstaget att resa sig upp och ta ett steg mot henne. Då blev han fasttagen med ett grepp som var så starkt att en smed skulle avundas henne.
Med sin hand drog hon obevekligt Jöns till sig och lade sig till rätta på rygg, för att förmå Jöns att med sin manlighet föra henne till lycksalighetens himmel.
Det var då katastrofen var ett faktum. Med ett väldigt brak var även sängens tid ute, huset skakade och Jöns ylade, medan Olga skrattade för full hals.
Men nu var Jöns tålamod slut. Detta blev bara för mycket och fortfarande ylande skrek han att hon fick pallra sig härifrån. Han ville inte veta av någon mer handpåläggning.
Vart Olga tog vägen var det delade meningar om men det spordes på bygden att en smed hade friat till henne och fått ja. Lika barn leka bäst .
Det fins mycket att berätta om denne långe Jöns men jag föredrar att sluta här och nu, kanske fortsätter berättelsen senare, vem vet?
Författaren till detta verk är Eero Junno.

Skriven av: Eero Junno.