Julefriden

Julefriden.

En novell av Lena Böving


Det är julafton. Mia står i köket och panerar skinkan. Det ringer i telefonen.
- Hej mamma, det är Åsa Hur är läget?
- Det är okey. Men var är du? Är du inte på väg hit? Tar du ett senare tåg?
- Mamma, snälla mamma, bli inte ledsen men jag tar inget tåg alls. Jag stannar här. Jag har träffat en urgullig kille och vi vill fira jul ihop. Bli inte ledsen!
- Äsch, det är klart att du ska stanna med honom, svarar Mia hurtigt, kanske lite för hurtigt.
Hon hör hur Åsa tar sats för att förklara mera.
- Det är klart att jag kan komma om du gärna vill.
- Nej, sa jag ju. Jag förstår så väl.
Och det gör hon. Åsa ska inte få sin jul förstörd i år också.. Hon vet hur svårt Åsa tycker det är med Erik. Hon fortsätter glatt:
- Vad heter han den där urgulliga killen?
- Han heter Mikael, och han är så fin och ursnygg.
- Vad gör han?
- Läser medicin. Och han har en så trevlig familj. Hans mamma bjöd mig dit ikväll. Ska jag köpa en julklapp till henne?
- Det räcker säkert med en blomma, säger hon och skrattar lite.
Hon känner ett sting av avundsjuka samtidigt som hon gläder sig åt att Åsa ska få en lugn jul.
- Jag har skickat mina julklappar med Lena. Hon lovade springa över med dem innan mormor kommer.
- Det var bra. Jenny blir glad. Det är viktigt för henne med julklappar. Glöm inte att ringa till mormor!

Mia fortsätter med sina hushållsbestyr. Tårarna börjar rinna och hon får torka sig flera gånger med hushållspappret. Nu ringer det på dörren. Bud med en stor blomsteruppsättning till Bosse från banken. Hyacinterna sprider en härlig doft i rummet och hon ställer korgen på pianot bredvid Eriks snögubbe som han gjorde för femton år sedan i lekskolan och Jennys ängel och Åsas adventsljusstake.
Mias mamma har redan ringt tre gånger och oroat sig för transporten. Förra året fick hon vänta mer än en timme på färdtjänsten så i år har Mia lovat att de ska både hämta henne och köra hem henne men hon oroar sig i alla fall. Ikväll blir det inget vin till middagen. Det gör ingenting. Huvudsaken är att mamma är lugn.
Det dröjer nog en timme innan Bosse kommer hem. Mia tycker om att gå och julstöka. Tänk att belysningen till julgranen var hel men hon kan inte hitta jesusbarnet. Det var ingen som märkte det förra året. Den var borta då också.
- Varför ska du ha krubba när det inte längre finns några småbarn att lura? sa Bosse.
- För att jag tycker om det själv och råkar veta varför man firar jul, hade hon svarat.
Nu står hon en stund med krubban i handen - sedan lägger hon den tillbaka i kartongen. Hon sätter på en cd med Christmas carol. En liten gossopran sjunger :

O come all faithful- joy and trumhant…

Nej, nu ringer det igen. det är säkert mamma – igen!
- Hej, hej lilla Mia. Hur går det? Har du mycket att göra? Jag kommer gärna och hjälper dig. När kommer Jenny och hämtar mig?
- Klockan fem.
- När ska vi äta?
- Det blir väl vid sextiden.
- Du behöver inte laga någon lutfisk för min skull. Vi fick det till lunch.
- Var den god?
- Inte särskilt men flickorna hade tomteluvor. Det var rart men du kan inte ana vilka korta kjolar de hade och en hade bar mage och en äcklig ring i näsan. Har du köpt tennisskorna till Erik från mig?
- Javisst. Du såg dem ju sist du var här.
- Javisst ja. Spelar han mycket fotboll?
- Det tror jag nog.
- Tror?
- Jag vet inte så noga. Han bor ju inte hemma.
- Har Åsa kommit?
- Nej, hon stannar i Uppsala.
- På julafton? Sa du inte att hon skulle komma?
Jo, men vi har ändrat oss. Hon var kär och ville vara med sin kille.
- Det förstår jag inte. På julafton?
- Ja, ja. Det blir inte alltid som man tänkt sig! Vila nu lite så kommer Jenny klockan fem och hämtar dig! Moster Britta kommer halvsex.
- Ja, då tar jag inte hörapparaten med mig. Hon pratar så mycket.
Mia skrattar.
- Gör som du vill men du vill kanske höra vad vi andra säger.
- Jag stoppar väl in den då. Hej då!
Mia lägger på luren och hör att Jenny har kommit. Hon är i tamburen och hostar förfärligt.

- Hej! Är du förkyld?
- Usch ja, det blev jag igår. Typiskt till jul. Tänk om jag smittar mormor.
- Det tror jag inte. Säg inget bara för då blir hon rädd!
- Hon märker väl det. Så döv är hon inte! Jag kommer störa den där julefriden som du är så rädd om lilla mamma!
Hon går in i sitt gamla flickrum för att slå in sina julklappar.
Typiskt Jenny – hon är alltid ute i sista minuten. Men glad och pålitlig. När Mia går förbi julgranen ser hon att stjärnan har slocknat.
- Så tråkigt! Nu är min fina julstjärna sönder.
- Be pappa köpa en ny lampa på hemvägen, tycker Jenny.
- Nej, vi struntar i den. Det är bara en telefonsvarare på där på banken så här dags.
Jenny sätter på teven. Några festklädda ungar sjunger:

Hejsan hoppsan fallerallera.. när julen kommer ska varenda unge vara glad!

Dagen därpå vaknar Mia tidigt. Skönt att julaftonskvällen är avklarad. Mamma är tillbaka på servicehuset. Erik skötte sig och skorna passade. Skinkan var saftig. Bosse var tyst men det märktes knappast eftersom moster Britta talade desto mer. Hon var ganska skojig faktiskt. Ingen nämnde några tråkigheter och mamma blev glad för cd-skivorna hon fick med Beethovensymfonierna som Mia köpt på Åhlens.
Hon smyger nedför trappan. Hon vill inte väcka familjen och klär sig varmt för att gå till julottan. Förr tog hon barnen med. De brukade sitta sömniga och knapra på pepparkakor och sedan glatt sjunga med i psalmerna som de kunde utantill.
Hon promenerar raskt och lyckas få en plats längs bak i kyrkan. Det är kyrkoherden själv som läser julevangeliet. Ungdomskören sjunger. Mia känner till flera av flickorna som hon har i skolan. Efter en stund känner hon friden som kommer, den frid hon sällan känner numera. Hon försöker glömma sin oro för Eriks missbruk och ber Gud om hjälp. När prästen säger:
- Måtte kärlek och frid råda i era hem - värker det i hjärtat på henne.
Vart tog kärleken vägen? Hur är den mellan henne och Bosse? Hur är den mellan syskonen?
Där hemma råder numera mest oro, sorg och gräl hur de ska lösa problemen med Erik. All förtrolighet är borta. Sällan har de skojigt tillsammans. När andra par åker och handlar på lördagar åker de till fängelset.

När Mia borstat av sig snön i tamburen ser hon att det lyser i köket. Klockan är lite över åtta och hon hade tänkt gå och sova lite till men nu går hon dit.
Jenny sitter vid köksbordet - nu fruktansvärt snorig. Hon har tänt ljus och satt på kaffeapparaten.
- God morgon mamma vill du ha kaffe?
- Hemskt gärna snorunge, svarar Mia och ger dottern är hjärtlig kram.
- Nu blev du säkert förkyld!
- Det var det värt, säger Mia.
- Fan, det finns ju ingen tidning idag, hör de Bosse ropa från hallen.
- Skrik inte! Erik sover ju!
- Ja, vad skulle det göra om han vaknar?
- Han behöver nog sin sömn, säger Mia tyst.
- Vad då behöver? Han gör väl ingen nytta.
- Nåja, hans tillvaro är ju inte precis så trivsam, det måste du väl ändå hålla med om.
- Den har han valt själv, muttrar Bosse.
Jenny ställer ner sin kaffemugg hårt och tittar förvånat på sin pappa.
- Tror du verkligen han har VALT den? Tror du han VILL ha det så här? De enda besök han får är av er och ni tvingas bli visiterade ända in på kroppen. Det måste han avsky. Fattar du inte att han mår dåligt av att sitta på kåken? Hur tror du han kände det när mormor igår frågade hur han trivdes på televerket eller vad ni nu sagt henne att han jobbar. Tror du inte han skäms för att han misshandlat den där karln som kanske aldrig blir frisk? Han är skitskraj. Varför säger ni inte till mormor hur det ligger till? Hon är inte gaggig och hon älskar Erik. Ni måste sluta ljuga om honom till alla människor!
Mia tittar försiktigt på Bosse. Det här har de talat om många gånger. Det är han som är ängslig för att det ska komma ut på stan att hans son är kriminell och narkoman. Nu svarar han till Mias förvåning:
- Okey, vi säger det till Ellen, men säg för helvete åt henne att hålla klaffen!
Nu höjer Jenny rösten och nästan skriker:
- Tror du att hon skulle berätta en sådan sak för tanterna på hemmet? Gamla människor skulle faktiskt slippa vara med om sånt här.
- Pappor skulle inte heller behöva vara med. Kan ingen fatta hur det känns för mig? Det är min son det går åt fanders med! Troligen knarkar han ihjäl sig.
Bosse sätter händerna för ansiktet så häftigt att muggen åker i golvet.
Det blir tyst. Mia tar fram en wettex och torkar av bordet och häller upp nytt kaffe åt honom. Hon stryker honom över håret.
- Förlåt pappa, säger Jenny.
Hon har aldrig sett sin pappa gråta. Hon mumlar för sig själv:
- Jävla Erik. Han förstör för oss alla.
- Vet ni att idag då jag satt i kyrkan tänkte jag att jag tycker det är skönt att ha honom i fängelset, säger Mia och försöker le. Det är ju inte klokt men nu vet jag i alla fall var han är och att han inte far illa på gatorna och fryser eller skadar någon annan. Och nu knarkar han mindre! Han var okey igår kväll – det såg ni väl kanske blir det bättre nu! Men vi måste hjälpas åt. Vi måste försöka ha trevligt idag. Nämn inte ordet KNARK. Det är ju jul!
- Jaha, nu ska det duttas och hyras video, spelas TP och ätas godis med lille Erik. Allt för att han inte ska vara ledsen.
- Just det! Det är bara en dag. Vi har inget val. Han åker tillbaka till det där hemska stället ikväll. Snälla ni lova mig! Har vi stått ut i fyra år kan vi väl stå ut några timmar till!
Gud, dessa mammor… blir jag sån också en dag? Förlåter de sina barn vad som helst? tänker Jenny.
Så suckar hon, tittar på sin pappa och säger vänligt:
- Ja, ja, jag lovar – för fridens skull – nej, för din skull lilla mamma.
- Tack, säger Mia och stoppar in kopparna i diskmaskinen.
Jenny snyter sig och sätter på radion.

Ty må envar nu vara glad och gå med herdarna åstad
Och se vad Gud har oss beskärt och med sin ende son förärt!

Stackars mamma och pappa, tänker hon. Jag kan bilda ny familj men för dem är det kört!

Bosse reser sig och fräser:
- Stäng av radion! Nu går jag i duschen innan Erik vaknar och tar allt varmvattnet.



Författare:

Publicerat

Dela: