Publicerat
Kategori: Novell

Jullyckan

2002-12-01 – 2002-12-02

Jul lyckan

Om det fanns en annan värld så skulle jag åka dit med en gång, det lovar jag. Men tyvärr så finns det bara två alternativ: antingen så lever man eller så är man död.
Och jag vet inte vilket jag ska välja, jag har inget att leva för, jag har inga kompisar, trivs inte i skolan och dessutom är jag det fulaste som finns.

Jag stoppade ner händerna i jackfickan för det var så kallt ute, snön låg vit på marken.
”Precis som det ska vara på julafton.” Tänkte jag och fortsatte gå. Jag kände att jag var tvungen att gå ut en stund för att andas in den friska kalla luften, och för att komma hemifrån en stund. Jag kände mig så instängd och mamma och pappa bråkar igen. Jag vet att de kommer att skilja sig men dom håller ihop bara för min skull. Men för min skull behöver de inte göra någonting alls, för jag bryr mig inte.
Allting verkar så hopplöst nu, så meningslöst, instängt och tråkigt, det sved till i min ena handled och jag tog ur den ur jackfickan och tittade på den. Såret var ganska nytt och hade inte hunnit läka ännu, men snart så skulle jag inte känna något, snart skulle jag få slippa allt. Snart skulle jag vara fri!
Jag svängde av från vägen och gick upp mot skogen, dit jag brukade gå när jag var liten, jag vet inte varför jag gick dit det blev bara så.
Det var ganska länge sedan jag var i skogen, men jag kunde fortfarande vägen utantill. Skogen såg så mysig ut när det var snö ute, allt blev så ljust då.
Nu hade jag kommit upp på berget, härifrån kunde man se nästan hela staden. Jag satte mig ner och tittade ut över alla husen, det lyste i nästan alla fönster. När jag var liten ville jag alltid kunna vara med där inne i husen och se på när den lyckliga familjen äter julmiddag.
De flesta har nog ätit klart nu och väntar med förväntan på att tomten ska komma med alla julklapparna.

Jag tog fram en burk med tabletter ur jackfickan, höll den med båda händerna och läste på etiketten: Sömntabletter.
En tår rullade sakta nerför kinden och följdes snabbt av en till, jag torkade bort dem med baksidan av handen.
Jag öppnade väskan som jag hade lagt bredvid mig och tog fram en flaska med vatten i. Jag ställde den bredvid mig i snön.
Nu skulle jag snart få slippa allt och det kändes bra, jag förstår inte ens varför jag har stått ut så här länge med att leva, när jag egentligen alltid har känt att jag vill fly ifrån allt. Jag hade läst ganska mycket om döden, så jag var inte rädd längre. Jag hade kommit fram till att det bästa sättet ändå var sömntabletter.
Det är skönt att bara sitta här och titta ut över staden, slippa alla människor och alla bilar. När man sitter här behöver man inte undra vad andra människor tycker och tänker om en, för här är det ingen som ser en. Det är bara jag och skogen här, inget mer.

Jag satt länge med burken i handen och bara stirrade rakt fram och tänkte. Jag försökte komma på varför jag ska fortsätta leva, och varför jag inte ska leva. Men jag kom bara på varför jag inte vill leva. Varför är just jag så ful? Varför har jag inga kompisar? Varför hatar jag allt? Vad är det för fel på mig? Jag skulle så gärna vilja veta… varför?
Jag tog en klunk vatten, det isade i munnen för det var så kallt. Det är julafton och då ska alla vara glada, men det är inte jag. Jag hatar julafton!
Jag öppnade bruken med tabletter och hällde ut några i handen. Tårar rann nerför kinderna, det började skymma ute nu och det började bli kallare.
Jag önskade mig inget hellre än att få vara någon annan, jag skulle vilja vara någon av de som bor i något av husen som finns nedanför mig. Men det är jag inte… Jag är tyvärr bara jag och ingen annan, det finns inte så mycket att göra åt det. Och hade det funnits det så hade jag inte suttit här med rinnande tårar och sömntabletter i min hand.

Jag höll tabletterna i handen även om ja frös, jag vill inte sitta här mera, jag orkar inte.
Var det dags nu? Var det nu det skulle ske? Var det dags att gå vidare nu?
Jag visste att det var nu det skulle ske!
De där hemma skulle inte märka att jag var borta än på ett tag. Och när mamma och pappa får reda på att jag är död så kan dom vara glada, då slipper de försöka hålla ihop familjen mer. Då kan de skilja sig utan att känna dåligt samvete för mig. Jag tänkte på om det var någon som skulle sakna mig. Mamma, pappa och min mormor, det var nog dom som skulle sakna mig. Men jag slog bort tanken igen. De borde bli glada att jag är borta, de borde vara glada för min skull, jag slipper vara instängd mer, jag slipper ju leva mer. Så snälla, var glad för min skull!
Jag darrade när jag tog tabletterna, men jag visste att snart var det över, nu behöver jag aldrig mer vara ledsen eller rädd…

Slut

Skriven av: Linda

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren