Junihjärtat


¤¤¤


En regnig söndag på slutet av junimånaden

Han vaknar med ett ryck och det första som han ser är en bildskön tjej med blont hår, vackra ljusa ögon och en slank figur bredvid sig i sängen. Tjejen är vaken och lutar huvudet i handen och ler. Hennes hand smeker längs armen på honom. Men vem är tjejen? Tjejen börjar skratta och handen glider ner till hans mage och nära det förbjudna området. Vad fan! Hon får inte göra det, det finns bara en hon för honom. Inte den där tjejen, nej nej utan en annan hon. Som är den enda för honom. Han knuffar bort tjejen samt han sliter av täcket och sitter upp sig i sängen och gnuggar yrvaken sina sömniga ögon. Det är tydligen ingen dröm. Den blonda tjejen blir sårad över han inte vill veta av henne så att hon stiger upp snabbt och börjar klä sig med resten av sina kläder som ligger spridd på det kalla golvet. Då ser han att tjejen är halvnaken och blir förvirrad.

”Vem är hon och vad gör hon här?”, tänker han och plötsligt mår han illa.

Han känner sig inte bra inuti särskilt i hjärtat men varför? Det kan han inte komma på. Han vänder på huvudet och tittar på tjejen med ledsna ögon. Tjejen gör sig klar för att gå sin egen väg någonstans. Kanske ingenstans?

”Du...”, mumlar han.

Tjejen stannar men hon vänder inte på sig. Han fortsätter.

”Vad var det egentligen som hände?”

Tjejen vrider på huvudet och ser sorgsen på honom med sina ljusa ögon.

”Vi råkade ut för varandra på puben Kåken och sedan dansade vi mycket på dansgolvet. Du drack mycket så att vi hamnade här”, säger hon och pekar menande på sängen med pekfingret med en målad nagel i rosa nyans.
”Åh nej! Fan varför gjorde jag detta? Jag är så dum dum dum! Men vad gjorde vi egentligen?”, förbannar han sig själv när han förstått vad som hände och tårarna tränger ut från hans havsblåa ögon.

Han snyftar och gömmer ansiktet i händerna. Tjejen tycker synd om honom så att hon inte har ett hjärta för att kunna lämna honom ensam. Tjejen tar ett tveksamt steg fram och ännu en. Så är hon framme och sitter ner bredvid honom och försöker trösta honom.

”Vi har bara gosat i sängen inte mer. Men då måste det vara en annan hon i ditt hjärta antar jag. Vill du berätta? Jag lyssnar.” säger hon milt.

Han tittar upp och möter hennes, de är inte alls som hennes som han älskar. Hans älskling har mörka gnistande ögon som han jämt tittade in i. Men han vet att tjejen talar sanning.

”Okej nu får du höra på”, viskar han och tar ett djupt andetag.


¤¤¤


En vacker söndag för en månad sedan

Det är en fin dag och solen skiner glatt på alla som går i stadsparken och njuter av vädret. Jag ska träffa honom där vid vårt favoritställe som vi bestämt för att ta en promenad tillsammans.
Jag står och betraktar tveksamt på allt som finns i garderoben med mina mörka och kritiska ögon under en lång tid. Till sist bestämmer jag mig för den ljusa olikfärgade kjolen och en gullig vit tröja med en massa hjärta på som han gav mig i julas. Mina kläder talar tydligt om hur jag känner mig och just nu är jag mycket glad och lycklig. Jag tar en sista koll i spegeln innan jag stoppar fötterna i sandalerna och tar cykeln till parken.
Det är så härligt att komma ut och sommarlovet närmar sig och allt är bara för underbart. Allt på mig är ljust utom mina ögon, mitt hår och min solbrända hy. Jag blir mycket lätt brun och veckan innan var jag på en veckas semester i Grekland med familjen.

Jag kommer fram till parken och får parkera cykeln försiktigt bland en rad med cyklar i olika färger och storlekar. Det är mycket folk som vädret lockat ut i parken. Alla har ett leende mitt i ansiktet. Jag börjar också le när jag ser alla som är glada och njuter av livet. Skratten bubblar upp i magen och jag får hålla mig för att inte börja fnissa som kommer att övergå till gapskratt. Min lilla promenad till vårt ställe tar bara högst fem minuter. Jag slår ner mig på vår bänk där som vi har ristat in våra namn med ett hjärta runt. Jag tittar på ett annat hjärta där står FREJA + ISAK = SANT. Det är inte vårt hjärta utan våra kompisar. Jag blir sorgsen när jag tittar på hjärtat med Freja och Isak på. De har idag gått på skilda vägar och pratar inte med varandra. Det är jobbigt för mig och honom när våra bästa vänner inte vill veta av varandra. Vad som verkligen hände mellan dem och det vet vi fortfarande inte idag.

Jag suckar och tittar på folk som går förbi mig och det får mig på andra tankar. Klockan tickar vidare och han har inte kommit än. Jag blir lite irriterad och det är inte likt honom att komma så här sent. Gruset intresserar mig istället och jag gör en massa hjärta, cirklar och kvadrater med ena foten. Då ser jag en skugga vid mitt hjärta på gruset. Skuggan ropar mitt namn lågt och jag tittar upp. Där står han, min älskade ursnygg i jeans och enkel svart tröja. Jag ler men leendet slocknar snabbt när jag inser att någonting är fel men kan inte veta exakt vad. Han tittar ner på mig som sitter på bänken.

”Du, ska vi ta en promenad? Jag har något som jag måste säga till dig”, säger han med en tyst och obehaglig röst och tittar hastigt bort istället för på mig.

Jag blir alldeles kall och vet att det inte är bra och inuti mig känns det som att någon sliter i hjärtat och tuggar långsamt så att det gör ont. Han går ensam en bit först innan han upptäcker att jag fortfarande sitter på den solvarma bänken. Han ser vilsen ut och stannar för att vänta på mig. Jag tvingar mig själv att resa mig upp och gå den lilla biten till honom med långsamma steg. Vi går på vår vanliga runda runt parken. Han ser bister ut och har fortfarande inte sagt någonting.

Jag gråter inuti fastän han inte ens sagt ett enda ord än. Jag vet vad han tänker göra. Jag vet det!


¤¤¤


En timme senare på bussen

Det är fortfarande fint väder ute och jag sitter inne på den heta bussen. En tår kommer rinnande ur mitt ena öga men jag torkar hastigt bort den. En liten pojke som sitter bredvid mig sneglar på mig hela tiden. Jag får bita ihop för att inte börja gråta. Tuffa killar gråter inte. Jag ser henne med våta kinder framför mig och jag kan inte sudda bort bilden som visar sig framför mig hela tiden. Jag kan fortfarande höra hur hon skriker ett sorgset skrik. Jag har gjort det! Jag hade tänkt över detta noga och hur jag skulle säga men det blev inte som jag tänkt mig. Hon sprang från mig innan jag hunnit förklara. Känslan som jag trott att den ska komma, den kom inte alls. Känslan av frihet. Hon är inte min länge. Det känns konstigt men jag skulle inte klara sig om hon gjorde det först. Det är bättre om jag gjorde det först och att min oro skulle försvinna, trodde jag. Men jag hade fel.

”Gråter du?”, frågar den lille pojken bredvid mig.
”Va? Nej det gör jag inte”, säger jag osäkert och tittar bort.
”Du gör det!”, envisas pojken.
”Mm...”
”Varför gråter du?”, frågar pojken igen.
”För ett stort misstag”, svarar jag långsamt.
”Du kan alltid rätta till det. Det brukar min mamma säga”, viskar pojken stolt som att han delar av en hemlighet med mig.
”Nej det går inte och här ska jag av”, svarar jag och reser på mig.

Jag springer ut från bussen och pojken ropar något efter mig. Jag hör inte vad han sa.

”Det är aldrig för sent!”, ropar pojken och ler omtänksamt när bussen med honom i åker förbi mig.


¤¤¤


Strax efter skolavslutningen

Fåglarna kvittrar utanför mitt fönster som är öppet och solen tittar fram. Det doftar nyklippt gräs efter min pappa klippt gräset med sin gula gräsklippare som han är stolt över. Himlen är så blå och denna dag bör jag vara glad för att mitt andra år på gymnasiet är slut och ett helt sommarlov framför mig att se emot men jag är inte glad. Den svala sommarvinden kommer in i mitt rum genom gardinerna som fladdrar och sveper runt mig. Jag tänker på honom. Det har jag gjort varje dag sedan han gjorde slut i stadsparken. Jag suckar och tar fram den blå tallriken med apelsinklyftor från skrivbordet och mumsar sakta i dem. Jag har grubblat på varför han lämnade mig varje natt och legat sömnlös. Jag har inte kommit på svaret ännu och när han sade de hemska orden efter vårt ett år tillsammans lät så här;

”Jag tror att det blir bäst för oss att vara åtskiljda och klara oss själva”, sade han efter ha tvekat en stund.

Jag minns hur jag skrek, grät och sprang från honom. Jag ville inte se honom mer och sen stannade jag efter att ha sprungit en bit. Jag föll ihop och skrek varför hela tiden medan tårarna rann ner. Alla glodde på mig men jag brydde inte mig om dem. Jag var så förstörd.

Tiden efter den hemska söndagen blev allt inte detsamma som förr. Det var jobbigt men jag klarade mig på något sätt att gå till skolan och kämpa mig genom de sista proven före sommarlovet.
Det mest jobbigaste var att han och jag går i samma skola och jag undvek honom så allt som jag kunde genom att gå omväg när jag såg honom komma emot mig.

Plötsligt ringer telefonen och jag rycker upp från mina tankar och tar luren.

”Hallå?”, svarar jag med en slö röst.

Det är tystnad. Ingen svarar.

”Hallåhallå? Är någon där?”, frågar jag irriterat.

Jag orkar inte vänta tills personen i andra telefonen ska svara och lägger på. Fåglarna kvittrar och det är vackert. Det är som att de sjunger för mig. Jag blundar och lyssnar på deras magiska sång genom fönstret. En ensam tår faller och droppar ner på min kind.


¤¤¤


Vid samma ögonblick


Jag stirrar på den svarta luren i min hand och lägger på den. Det var underbart att höra hennes röst som jag längtat efter. Jag tänkte bara prata med henne men jag kunde inte säga ett ord. Jag vet att jag fortfarande älskar henne. Men jag vill inte vara löjlig och be på mina knän för att hon ska komma tillbaka till mig. Men jag vet att hon inte skulle det. Hon var mycket stark och stolt före den där hemska söndagen i parken men nu verkar hon vara svag och ledsen. Allt är mitt fel!

Det var mycket svårt att se henne idag när vi hade skolavslutning i skolan. Hon var vacker med utslaget hår och en ljus klänning. Jag grät nästan när jag såg henne gå ensam i korridoren med nerböjt huvud och leendet var stelt. Det verkar som att hon hade glömt hur man ler och förr log hon och skrattade jämt förr. När hon fick syn på mig då tog hon snabbt en annan väg. Det har varit så sedan jag gjorde mitt stora misstag som jag inte ens vågade rätta till.

Jag har alltid varit rädd för att hon ska lämna mig först så att jag gjorde det först. Nu inser jag att det var fegt gjort av mig. Jag kan inte förstå varför jag gjorde det och vid varje natt har jag legat och funderat på detta.

Jag suckar och tittar ut genom fönstret och kan inte sluta tänka på henne.


¤¤¤


Åter till den regniga söndagen på slutet av junimånaden

”Till dess har jag alltid hatat mig själv. Jag kan inte komma över detta”, gråter han.
”Såja gråt bara ut”, tröstar tjejen.
”Jag älskar bara henne. Jag kan göra allt för hennes skull. Hon är allt för mig!”, snyftar han och lägger huvudet på den kalla kudden.

Tjejen sitter tyst på sängkanten och tittar storögt på killen som gråter med stora ögon. Hon har aldrig sett en kille gråta så mycket som han. Då måste han faktiskt älska henne, tänker tjejen.

”Vad i helvete ska jag göra?”, skriker han och slår hårt på kudden med knytnäven.

Tjejen plockar med sin kjol och funderar ett tag.

”Om jag vore du då har det inte skadat att försöka få henne tillbaka. Du älskar verkligen henne och du har sagt att du kan göra allt för henne. Då varför inte kan du försöka. Prata med henne mellan fyra ögon. Och om hon inte vill ha dig tillbaka och visst är det tungt men det är inte fel att försöka”, föreslår tjejen och pressar fram ett leende. Hon kan nästan inte le för att historian som hon hört, är bara för sorglig.

Det är en tystnad efter tjejen avslutat. Han lyfter upp sitt huvud från kudden och stirrar på tjejen som att hon räddat hans liv. Ett beslutsamt ansiktsuttryck kommer fram i hans ansikte.

”Ja jag ska göra det! Det är lika bra att jag tar tag i det än att gräma mig över detta hela tiden. Jag ska få veta sanningen, bättre än inte få veta det i alla fall. Jag gör det! Men hur?”, frågar han och ser plötsligt lite panikslagen ut.
”Vet du om hon är hemma nu eller?”, frågar tjejen.
”Vad är klockan?”
”Hon är tio över ett”, svarar tjejen efter hon tittat på sin mobil.
”Då måste hon vara i parken. Hon brukar alltid ta sin söndagspromenad där vid tiden oavsett väder.”
”Gå dit och hitta henne!”, uppmanar tjejen och dunkar honom i ryggen.

Han stiger upp från sängen och tittar på tjejen.

”Hur kan jag någonsin tacka dig?”, ler han.
”Äsch! Du kan tacka genom att reda ut allt med henne och se om ni fortfarande känner lika starka känslor som förr”, säger tjejen med ett leende och kramar honom innan hon går ut från lägenheten och från hans liv för alltid.

Han tar hastigt sina kläder på sig och går ut. Det har slutat regna och det är friskt vått i luften. Han drar ett djupt andetag och styr sin väg mot stadsparken.


¤¤¤


En timme tidigare i stadsparken

Det ösregnar och gråa moln visar sig på himlen som borde vara blå. Det luktar vått och hennes skor är blöta men hon struntar i dem. Hon traskar på den jättelika gräsplätten i den våta parken. Det är nästan inga levande varelser i parken. De flesta står under skydd men hon orkar inte leta efter skydd. Hela hon är blöt. Inuti henne är hon fortfarande ledsen fastän tiden har gått. Hennes hår klistrar sig mot kinden. Det verkar som att vädret vet precis hur hon känner sig.

Hon börjar gråta och regnet strömmar ner tillsammans med hennes salta tårar. Hon är minsann trött på att gråta! Hon har fällt många tårar efter han försvunnit från hennes liv. Hon orkar inte gråta mer! Det ska vara slut med det! Hon ska vara stark och gå vidare utan honom.

Hon ser mycket arg ut och börjar gå snabbare tvärs gräsplätten. Plötsligt står hon framför deras bänk. Nej! Varför ska hon stå framför deras bänk och minnena strömmar? Hon ska absolut gå vidare! Men hon står fortfarande kvar och tittar på deras våta hjärta på bänken. Hon har slutat gråta. Solen tittar fram på himlen och de gråa molnen försvinner.

Hon är fortfarande kvar och tittar stående på hjärtat plötsligt känner hon sig trött och sätter ner sig på bänken. Hon tittar ner på sina gräsliga skor efter regnet och vinglar lite med benen. Den nyvakna solen värmer henne och det känns skönt och hon börjar känna bättre till mods. Hon känner sig lite olustig och gör det som hon brukar göra när hon är ledsen och uttråkad, hon ritar mönster i gruset med ena foten.

Efter en stund har hon ritat en massa krossade hjärtan, kvadrater, gubbar och djur runt sig. Hon slutar rita och betraktar på den lilla konst som hon skapat. Hon blundar ögonen för att försäkra sig själv att hon ska faktiskt leva livet och gå vidare. Plötsligt ropar någon hennes namn.

”Sagan brukar alltid ha lyckliga slut. Kommer den här sagan bli?”, fortsätter rösten viskande.

Hon reagerar och rätar på sig snabbt. Hon tittar förvirrat runt sig och det är ingen där. Hon får ruska på huvudet för att se att hon inte drömmer om rösten.

”Nej, du drömmer inte. Titta bakom dig”, säger en röst som hon känner igen.

Hon vänder långsamt på huvudet och där står han. Hon blir blodrött i ansiktet och det pirrar i magen. Han ler försiktigt och väntar på hennes tecken att han kan slå sig ner bredvid henne på bänken. Hon sitter bara där fortfarande rött i ansiktet och han besluter ändå sig att sitta ner sig intill henne.

Han sitter inte så nära henne men ändå nära så att deras knä når varandra när de sitter bredvid varandra. De vågar inte titta på varandra. Det pirrar och gör ont i henne. Hon vet att hon har lidit mycket för hans skull och det ska inte fortsätta så! Hon är osäker på vad han egentligen har på hjärtat.
Han blir nervös när han ser henne. Hon är ännu vackrare än vad han mindes och nu sitter de så där nära till varandra. Det är något som han inte kan fatta.

Han tar efter andan innan han börjar prata.

”Mm.. vad ska jag säga?”, mumlar han och skruvar på sig.
”Ja? Sjung ut!”, säger hon och försöker vara sval utan att lyckas.
”Eeh...”, säger han och tittar bort och sen vänder han på sig med ett bestämt ansiktsuttryck och utbrister;

”Jag kan inte sluta tänka på dig sedan jag lämnade dig. Jag vet att det låter desperat och att jag har gjort fel. Jag älskar dig fortfarande och har legat vaken varje natt och tänkt på dig sedan den hemska söndagen för en månad sedan. Jag är så dum och jag vet att du kanske inte vill ha mig kvar. Men jag älskar dig för mycket för att kunna tvinga dig vara tillsammans med mig om du inte vill”, avslutar han med blanka ögon.

Hon sitter tyst efter han sagt dessa orden som hon vill höra. Hon lutar huvudet på sned och tittar med sina mörka ögon på hans ljusa och hoppfulla ögon. Hon vet att det är hon som har det sista ordet. Hon funderar lite om att hålla honom på sträckbänken men hon ser att han faktiskt älskar henne. Hon kan själv inte vara utan honom.

”Du ska veta att du har sårat mig mycket så att jag inte förstår hur jag orkat mig genom en hel månad utan dig. Men varför gjorde du det egentligen? Jag har inte förstått det ännu idag”, säger hon med en trött och låg röst.
”Jag har själv inte förstått varför jag gjorde det och ångrat det varje dag sedan denna söndag. Jag gjorde det för att jag var rädd för att du skulle lämna mig. Det känns som att du håller på att glida från mig och jag har tänkt noga på det och tänkte kanske att det skulle vara bättre om vi fick vara fria och från varandra. Men jag hade fel och borde ha pratat med dig om det men vi var visst för stolta. Jag kan inte vara utan dig, Förlåt mig”, avslutar han snyftande.

Hon är fortfarande tyst och tittar ner på gruset och den vänstra foten närmar sig till krossade hjärtan på gruset och han följer hennes nätta fot med blicken. Hon slätar över hjärtan med foten och sen ritar hon ett stort hjärta med deras namn på. Hon ler och möter hans blick. Han förstår. Hon flyttar på sig nära honom.

”Jag har längtat efter att vara nära och vara i din famn”, säger hon mjukt och kramar honom.

Han tar henne i sitt knä som de brukade göra förr i tiden och kramar henne hårt som att han inte vill släppa mer. De gråter för deras kärlek. Hon tittar upp på honom och kysser honom ömt.

Fåglarna flyger runt bänken och sjunger. Solen ler. Himlen ger tryggkänslan. Den friska vinden dansar skrattande. Gräset doftar friskt. Människor går förbi ger värme och sprider glädje runt sig. Hon och han älskar varandra. De slutar kyssa och tittar samtidigt leende på hjärtat som de ristat in på bänken för ett år sedan.

Inuti hjärtat står det MOA + LINUS = SANT.

Författare:

Publicerat

Dela: