Kajal, stjärnor och glitter

'Du är så fin, men jag kan inte fatta... Vad ser du hos mig? Jag är alldeles för vanlig och tråkig' säger jag fundersamt. Han ler det där lilla leendet igen, som får mig att smälta. 'Du är varken vanlig eller tråkig och du är verkligen inte som alla
andra!! Du är speciell, du är unik.' svarar han. Vi sitter på hans säng och bara tittar på varandra.

Han hade börjat på våran skola för tre månader sedan. En rufsig blå färgad kalufs till hår hade han, som man bara ville köra fingrarna igenom. Han bar jämnt svarta jeans och skjortor i alla möjliga glada pastellfärger. Han hade kajal, stjärnor och glitter.

Alla mina kompisar tyckte att han såg bögig ut. Men jag förklarade bestämt för dem att han var glammig och fin. Att de måste tycka så bara för att han bär lite smink. 'Det är ju bara hans stil och det är fint.' påpekade jag.

Jag hatade skolans mörka, trista korridorer. Men när jag såg Casper komma traskande för sig själv, blev korridorerna helt plötsligt mycket ljusare och gladare. Jag tyckte att han var mystisk och annorlunda. Han såg jämnt så sorgsen ut och det fick honom att bli ännu finare. Jag hade blivit kär. Fast att jag lovat mig själv att aldrig bli det igen...

Sedan började plötsligt alla andra lägga märke till honom. Han var inte längre bögig, mesig och töntig i deras ögon. Han hade nu blivit inne och cool. Vilken vändning...

Han skulle ha fest. Mina ben blev alldeles veka när jag hörde det, möjligheter och hot tornade upp sig likt rosa och svarta moln på min horisont. Självklart så beslutade jag mig för att traska dit. Vi hade inte snackat på hela kvällen. Men vi hade hållt ögonkontakt. Plötsligthade han dragit in mig på sitt rum och kysst mig. Jag hade nästan tappat andan...

Nu så satt vi där på sängen, tätt
intill varandra. Det hade varit tyst ett tag nu. Jag sitter där och funderar för mig själv. Varför just mig? Han kan ju få vem som helst. Är den stora tanken som blockerar mitt huvud. Han är mer som en dröm som jag alltid fantiserar om. Han är en stjärna, en fjäril, min gud. Han känns så overklig. Jag sträcker försiktigt ut min hand och rör vid hans nacke. När jag gör det så förvandlas hans lena hud till gåshud under mina fingertoppar. Jag ler. Han är verklig och kanske kan bli min, tänker jag. Är jag barnslig?

Han har gått iväg för att hämta något att dricka. Samtidigt som han hämtar alkoholhaltiga drycker så börjar jag nyktra till från mitt kärleksrus. Jag börjar tänka konstigt. Som vanligt försöker jag hitta fel... Och jag finner många, om man nu kan kalla det för fel... Jag ser mig om i hans rum. Hans väggar är täckta av Honey Is Cool, The Plan, Bob Hund och Håkan Hellström affisher. 'Den typiska popparen.' säger jag för mig själv bittert. Rökelser på sängbordet. självlysande stjärnor och planeter i taket. Hallå, är han verkligen så personlig? Casper, Casper, Casper... Är hans namn verkligen så fint? Det är ju ett spöknamn för sjutton!! 'Vad gör jag här egentligen utbrister jag plötsligt och gällt.

Jag går därifrån med bestämda steg och sätter mig upp på min cykel. Jag hör hur han öppnar ytterdörren. När han får syn på mig så tittar han på mig oförstående. 'Men Anki vart ska du?' frågar han med en låg stämma. Jag svarar inte. Det går inte... Inte ett ord kan komma fram. Istället så
trampar jag iväg så fort jag kan. Jag vänder mig om i all sats och ser honom springa ut på den orangea, gatupplysta vägen. 'Anki, vänta för fan!!!' Jag låtsas inte om hans skrik. Inte tårarna som redan rinner ner från mina kinder. Inte hur det svider. Titta framåt inte bakåt Anki!! Jag försöker att inte tänka på hur söt, rolig och trevlig han är. På hans hud under mina fingertoppar. På det sätt han sagt att han älskar mig. Imorgon kommer jag att ignorera honom. Om en vecka kommer jag redan vara besatt i en annan och så småningom krossa ett nytt hjärta. Jag är DUM, DUM, DUM!!! HOPPLÖS, HOPPLÖS, HOPPLÖS!!!

Skriven av: Pia Larnefeldt