Kajsa Charlotte

Kajsa Charlotte var av den naturen att hon under vissa perioder var nedstämd, trött, tystlåten och håglös medan hon annars hade ett förhöjt stämningsläge, nästan inget sömnbehov och var väldigt pratsam. Hennes omväxlande personlighet hade lett till att hon fått dra sig undan byn uppe på berget mellan Zyprexadalen och Zoloftdalen. Hon bodde numera i en grotta bortom dalarna och berget med byn på. Människorna i byn förstod sig inte på henne och de tyckte att hon var mer vampyr än människa. Vissa perioder tyckte de att hon nästan hade övernaturliga krafter och sågs överallt medan hon under andra perioder knappt syntes till. Barnen i byn brukade bli rädda och springa iväg, när de såg henne nere på vägen. Så var det extra mycket under de perioder, under vilka hon gick med mörka kläder och utan att ha ägnat någon tid åt sitt utseende eller frisyr. Ibland kunde hon ses i färgglada kläder och i en väldigt vacker gestalt. Detta gjorde att människorna i byn häpnade och att barnen blev nyfikna, om ändock fortfarande rädda. Från en början hade människorna från såväl Zyprexadalen som Zoloftdalen bott i byn på berget, men människorna som bodde i byn sorterade ut människor av sina egna och tvingade ner dem i dalarna. Beroende på personlighetsdrag sorterades dem ut. Människorna i byn ansåg sig vara normala, konventionella och friska. I Zoloftdalen var folk asociala, lågmälda, trötta och skygga och folket i Zyprexadalen var livliga och gjorde stort väsen av sig. Problemet med Kajsa Carlotte, sett ur människorna i byns perspektiv, var att hon inte passade in i någon av dalarna och därför jagade de en dag iväg henne. Dessutom hade hon en mycket starkare personlighet än någon annan människa de skådat samt att hennes personlighet var mycket omväxlande. Hon brukade pendla mellan att kalla sig för Kajsa och att kalla sig för Charlotte.

Tio år tidigare hade en man vid namn Erwin Schrödinger, tillika professor, besökt människorna i Zoloftdalen. Efter att länge ha trugat lyckades han få viss kontakt med dem och han presenterade för dem sina teorier i kvantmekanik. Denna händelse var också den enda större händelse som skett i denna dal sedan utsorteringen börjat. Därefter började samtliga invånare i Zoloftdalen att försöka förstå och vidareutveckla kvantmekaniken, men på grund av deras natur gjorde var och en det inom sina egna väggar. Forskandet gjordes sporadiskt och det gick väldigt långsamt framåt och faktum var att de fortfarande inte kommit längre än till att försöka förstå varför den imaginära enheten finns med i Schrödingers ekvation. Dessutom hann de också mellan varje tillfälle glömma bort vad de hade dragit för slutsatser gången innan och därför fick de varje gång börja om från början. Människorna i byn hade inte en aning om den forskning som pågick i Zoloftdalen, eftersom de aldrig satte sin fot där.

I Zyprexadalen arbetade människor frenetiskt med att framställa papper. För denna tid hade de mycket moderna pappersbruk med de allra effektivaste pappersmaskinerna. De hade delat upp sig i olika lag och roterade arbetsuppgifter. Somliga hanterade maskinerna, andra jobbade i kolmilorna för att få fram bränsle till pappersmaskinerna medan ytterligare andra högg ner träd som blev råvara till pappersbruken. Bergen kring Zyprexadalen var sedan länge helt kalhuggna och de hade därefter börjat hugga ner träd på bergen kring andra närliggande dalar, men vågade inte hugga ner några träd på berget där byn låg. I byn diskuterades det även hur de skulle gå till väga för att i framtiden även kunna hugga ner träden på bergen som omgav Zoloftdalen. De må så ha varit att deras produktionsmetoder var de bäst optimerade för tiden, men det fanns bara ett problem. De stora mängder producerade papperna kom aldrig till användning. Det förekom ingen handel med andra bebyggelser och därför förekom även ett ständigt byggande av lagerlokaler för papper i Zyprexadalen. Allra minst människorna i byn var intresserade av att köpa papper av dem.

Det var en tidig sommarmorgon. De flesta människor låg och sov. I själva verket låg alla och sov förutom Kajsa Charlotte. Just denna morgon var en sådan morgon, då hon var särdeles pigg, energisk och upprymd. Hon hade inte heller på grund av att det var så ljust vid denna tidpunkt på året sovit särskilt många timmar. I hennes huvud flög tankarna omkring. De handlade om minnen från barndomen blandade med hennes fantasier, vilket yttrade sig i ett mischmasch av känslosvall och höga okontrollerade skratt. Hon mindes en vinterdag, då hon var sex år. Hennes far var ute och pimplade på Litiumsjön och hon var med. Allt gick så fort: stor gädda på kroken, kroken är vass, pigg som en mört på kroken, älgkon på andra sidan sjön, hugga ved idag, mor som ropade från bryggan, röda och gröna kläder idag och så brak var far genom isen. Därefter ett högt skratt. Hon började ta danssteg och började sjunga på en melodi, som spelades frekvent den här sommaren. ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar och kärlek utan kyssar är väl ingen kärlek säg”. På tal om grädde kom hon att tänka på att det var dags att mjölka hennes enda ko. Hon tog ett språng ut ur grottan. Utanför huset väntade en hund, som hon själv inte ägde, men som brukade tigga mat av henne. Hunden var väldigt lugn och Kajsa Charlotte kallade den för Sobril. Hennes rörelsemönster var snabbt och hon ropade på Sobril ovanligt högt. Detta gjorde hunden orolig och den sprang iväg. Sedan tog hon en titt på veden, som skulle bli huggen. Fokusen på att mjölka kon flyttades till yxan och vedkubben. Hon högg ved oavbrutet i tre timmar. När Kajsa Charlotte upplever sådana här dagar, brukar hon springa upp från grottan mot toppen av ett högt berg och så gjorde hon även denna dag. Från toppen såg hon de bägge dalarna och byn. Nere på vägen i Zyprexadalen åkte en Adler Dipomat. Den kom närmare och närmare och plötsligt stannade den på det ställe, där vägen låg som närmast grottan.

Efter en halvtimme kom en man till grottan. Då hade även Kajsa Charlotte kommit tillbaka dit. Mannen var i trettioårsåldern och presenterade sig som Doktor Hans Asperger. Kajsa Charlotte presenterade sig som Kajsa och skrattade ut honom innan han fortsatte att prata. Han berättade att han var ute och letade efter barn, som skulle uppfylla vissa kriterier och att han från Erwin Schrödinger, född i samma stad som Doktor Asperger, hade hört att i denna omgivning finns det människor som utmärker sig från mängden. Kajsa Charlotte som var på gott humör pratade oavbrutet om situationen med byn och om de två dalarna. Doktor Asperger lyssnade mycket uppmärksamt, men flikade inte in med några frågor. Hennes tal var osammanhängande, men Doktor Asperger fångade upp allt vad hon berättade. Sedan sade han att han förmodligen kommit till fel plats och gick tillbaka till sin bil, utan att vare sig tacka för informationen eller ta farväl. Kajsa Charlotte funderade inte mer på honom, utan började istället ägna uppmärksamhet åt maskrosorna på marken. Hon plockade upp en utblommad maskros och blåste iväg dess frön, vilka fångades upp av vinden och flög iväg i riktning mot byn.

Senare dök Doktor Asperger upp i Zyprexadalen. Han imponerades av deras pappersproduktion och hårda slit. Han berättade om att människorna i Zoloftdalen var i behov av papper, eftersom de alltid glömde bort vad de kommit fram till med sin forskning. Invånarna sade att de tyckte människorna i Zoloftdalen var konstiga och de ville inte ha med dem att göra. Doktor Asperger samlade folket på Theralentorget och höll ett tal om alla människors lika värde, om att respektera andra människor, om fördomar och att mångfald är bra. Människorna i byn sade att de höll med honom och att de såklart ville ha med dem i Zoloftdalen att göra. De sade att det var en väldigt bra idé att starta handelsutbyte med dem. Doktor Asperger lämnade byn och fortsatte mot Zoloftdalen. Människorna i Zyprexdalen pratade med varandra och tyckte att Doktor Asperger var en mycket underlig människa. De kunde verkligen inte förstå vad han hade pratat om. De skulle bestämt inte sälja sina varor till människorna i Zoloftdalen. De samlade ihop alla papper de hade på Theralentorget och startade ett stort bål. De gjorde även en docka föreställande Doktor Asperger och hängde den på en påle i den gigantiska pappershögen innan de tände på.

Doktor Asperger kom så fram till Zoloftdalen, men inga människor syntes till. Han gick omkring på gatorna och letade efter invånarna. När han så kom till Imovanefloden stod där en man och matade de svarta svanar som höll till där. Tidigare hade det funnits vita svanar nere i dalen, men eftersom invånarna i Zoloftdalen inte gillade dem, hade de skjutit bort alla och köpt svarta svanar från Australien. Doktor Asperger gick försiktigt fram till denne och frågade om det gick att samla folket i dalen på Propavantorget. Mannen frågade vad han ville och Doktor Asperger berättade om vad han hade berättat för folket i Zyprexadalen och om den framtida handeln med papper. Mannen sade att folket i Zoloftdalen inte skulle lyssna på honom och att de är likgiltiga för allt utom kvantmekanik. Ett stort grått moln kom in över Zoloftdalen och regnet stod som spön på marken. Åskan kom också med molnet och en blixt träffade Doktor Asperger. Mannen knuffade i den medvetslöse doktorn i Imovanefloden. Han flöt med floden mot det östra berget, där floden genom en grotta gick igenom berget. På andra sidan fanns en strand, där doktorn kom att flyta i land. Där kom han att ligga medvetslös i flera timmar.

Det blev skymning och en röd sol började gå ner. Doktor Asperger vaknade av att en pojke i sjuårsåldern petade på honom med en pinne. Doktorn vaknade till och frågade vem pojken var. Pojken berättade att han var son till borgmästaren uppe i byn. Sedan berättade han att en person vid namn Einar Norelius för tillfället besökte byn och att han höll på att göra en kortfilm om en berömd bok. Pojken frågade om han fick citera boken, eftersom han kunde den utantill och doktorn lät honom börja. Pojken återgav boken ordagrant tills doktorn avbröt honom efter en kvart. Han frågade pojken om han lekte med andra barn, men pojken sade att han helst ville vara ensam. Därefter frågade han pojken om han hade några intressen. Pojken berättade att hans specialintresse var groddjur och han berättade att han precis lärt sig de latinska namnen på världens alla groddjur och frågade om Doktor Asperger ville höra honom räkna upp dem. Han svarade nej, men sade att han gärna ville träffa pojkens far. Han tyckte nämligen att han hade funnit vad han sökte. De vandrade så tillsammans upp för berget till byn.

Uppe i byn såg han bara röda trähus med vita knutar och utanför varje hus stod en Volvo PV36 parkerad. Ingen i byn ville ju vara annorlunda jämfört med sina grannar. Året var ett normalår och alla män i byn gick omkring med nylonkläder. Pojken visade var borgmästaren bodde och doktorn frågade denne om han fick köpa pojken mot en stor summa pengar. Borgmästaren tyckte att han var den konstigaste och onormalaste han någonsin träffat. Han samlade ihop byns alla män och de kastade ner honom för ett stup. Han överlevde fallet utan större skador och efter att ha legat i två timmar stod pojken bredvid, som hade präglats av honom. De gick långsamt mot bilen och Doktor Asperger låste in honom i en bur i sin bil. Sedan lade han sig helt utmattad och sov, eftersom det blivit mörkt.

Vid soluppgången var Kajsa Charlotte ute och sprang och fick syn på pojken gråtandes i buren i bilen. Fort sprang hon upp för berget till byn. Sedan hon hade blivit avhyst hade hon aldrig varit där och med sitt skrik väckte hon dem alla. Hon ställde sig på en bänk på Stortorget och invånarna samlades omkring henne, men sade inget, utan stod bara och stirrade på henne. Hon började skrika ut vad Dokor Asperger hade gjort med pojken. Människorna i byn åkte iväg med sina bilar och räddade pojken. Sedan tvingade de iväg doktorn och sade att de aldrig ville se honom mer i trakterna. De ansåg honom nämligen vara för konstig för att sätta honom bakom lås och bom i sin by. Kajsa Charlotte blev hyllad som hjältinna och i byn började de säga att hon var den finaste människa de träffat och att hon var välkommen tillbaka. De sade att alla är accepterade i byn. Kajsa Charlotte blev glad och nästa dag gick hon glatt upp till byn, men folket i byn vägrade släppa in henne och tvingade iväg henne från byn en andra gång. Kajsa Charlotte gick tillbaka till sin grotta och allt förblev som vanligt i de två dalarna och i byn.

Tio år senare kom en ung man som var omkring sjutton år till Kajsa Charlottes grotta. Han berättade att han inte längre var välkommen i byn samt att han inte heller ansågs passa in i de två dalarna. De hade betraktat honom som annorlunda under en längre tid och när han en dag planterade in grodyngel i fontänen på Stortorget fick invånarna nog och avhyste honom. Den unge mannen sade att han inte visste vad Kajsa Charlotte hette. Hon sade att hon heter Charlotte och att han var välkommen till hennes grotta. När de sedan åt kvällsmat dök så även Sobril upp.

Författare:

Publicerat

Dela: