Kan ingen älska mig?

Han vaknade som vanligt upp i sin papplåda som stod mot en väg i ett förslummat område i staden. Han hade blivit slagen och kränkt av sin egen pappa. Som hade kallat honom för.
- Ditt monster! Du är riktigt makaber!
Han hade tagit ut sin ångest på pojken och slog honom, när han själv inte mådde bra.
- Du kan inget och du är bara till besvär!
Pojken hade sedan födseln en förlossningsskada, han var lite sned i munnen och pratade lite konstigt.
Men annars var han mycket snäll och tillgiven.
En dag sa han till sin bästa vän som var en katt.
- Nu gör vi så här, vi rymmer för ingen tycker om mig eller dig här.
Så nu bodde han i en papplåda i ett kvarter, där många uteliggare bodde.
Dagen började med att pojken var tvungen att skaffa mat till sin katt och naturligtvis till sig själv.
Det enda han kunde göra var att gå in i affären och snatta. Han hade hittat en stor rock där han snattade till sig både tonfisk, ljus och några bullar.
Framme vid sin papplådan sa han till katten.
- Ja, du Zansibar nu ska vi äta och jag ska fira min 12-års dag i dag.
Han satt några ljus i en bulle och tände dem, med Zansibar smaskade i sig av tonfisken.
- Ja, nu ska jag blåsa ut ljusen och önska mig något.
Han tog ett djupt andetag och blåste ut alla fyra ljusen på en gång.
- Jag önskar så att någon ville älska mig.

Pojken brukade gå nere på stranden ibland och plocka stenar och det var alltid folk som slängde något.
Det var en solig dag och han gick i sin långa rock och folk tyckte naturligtvis att det här var konstigt.
Zansibar hade han med sig under rocken. När pojken pratade med honom svarade han honom.
Han får syn på en underlig sten som han plockar upp och lägger i sin stora ficka på rocken. Han hade inte hittat något den här dagen, utan han var tvungen som vanligt att gå in i affären och snatta lite mat.
Men den här gången höll han på att åka fast, för butiksinnehavaren såg honom. Men han lyckades smita iväg.
Hemma i sin papplåda, satt Zansibar och pojken och åt av det han hade tagit i affären. När han till slut hade ätit färdigt tänkte han på stenen som han hade hittat på stranden.
Han tog upp den och tittade lite mer noga på den. Den skimrade liksom i blått.
- Vad fin den var tycker du inte det sa pojken till Zansibar.
Zansibar brydde sig inte om stenen han åt ur sin tonfiskburk för glatta livet.
Kvällen kom och stjärnorna började titta fram över hustaken.
- Zansibar har du sett så många stjärnor, de blinkar till oss.
Zansibar var nu mycket nöjd med att ha fått en hel tonfiskburk och sov alla redan.
Solen sken faktiskt in på den här Återvändsgatan nästa morgon och väckte både pojken och Zansibar.
Han tog katten och gick till närmaste affär för att skaffa ihop lite mat för dagen.
Han gick runt i hyllorna och tittade på allt som där var. Han hade naturligtvis velat ha det ena och det andra, men han kunde ju inte snatta allt.
Han tittade på ett halssmycke där det stod "Love me"
Han tyckte den var så fin och när han skulle stoppa den i fickan, såg affärsinnehavaren det och tog fast honom.
Polisen kom och han blev anklagad för snatteri. Han var för ung att straffas så de sociala myndigheterna tog hand om honom.
Nu låg han i alla fall i en säng, men det var ingen som visade någon kärlek för honom. Zansibar hade han fått ta med sig efter han hade gråtit mängder. Han låg bredvid honom i sängen. Han stora rock var också med ,den hände över en stol i rummet. han gick fram till stolen och tog upp den fina stenen.
Den skimrade i blått och såg mycket underlig ut.
- Jag har då aldrig sett maken till sten, sa pojken.
Han gned på den och det kändes mycket slät och mjuk.
- Det kanske är en önskesten, sa han?

När han hade varit där ungefär i tre veckor kom det en familj som ville ha en "lekkamrat" till sin son. De hade det mycket bra och pojken fick åka i deras stora bil och hela den här världen för honom var helt annorlunda.
De kom fram till grindarna till detta otroliga hus. Grindarna öppnade sig och de körde in på tomten.
Pojken i familjen satt i rullstol på grund av att han hade svårt att gå.
Läkarna visste inte varför, men han blev svagare och svagare för varje dag.
När de kom in i huset trodde inte pojken sina ögon. Han hade aldrig sett en sådan lyx.
Han fick följa med och träffa deras pojke, men pojken var liksom inte intresserad så att säga.
Följande dag så vaknade pojken upp i sin fina säng. Men ingen hade varit där inne och önskat honom god morgon. De hade inte sagt god natt till honom heller. Han kände sig precis som om han var hos riktiga främlingar. Det var han ju också men han hade trott att de skulle visa några känslor för honom också.
Efter frukosten gick han upp till pojken som fortfarande låg i sin säng. Han hade fått upp sin frukost men han hade inte ätit mycket av den.
- Jaså, det är du som kommer sa han.
- Vad heter du? Jag heter Arnie och det här är min katt Zansibar.
- Jag heter Mark och jag har inget husdjur. Vi har en hund men det är pappas jakthund.
Arnie han tittade på pojken och sa.
- Varför är du så ledsen? Jag är också ledsen för att ingen vill älska mig.
Mark han tittade lite på Arnies mun som var sned och han pratade ju lite konstigt.
- Vad konstigt du pratar sa Mark.
- Det gör jag väl inte, sa Arnie!
Pojken tog upp en bandspelare och en mikrofon och sa till Arnie.
- Prata in lite här vad du vill , så kan vi höra det sen.
Arnie han tog mikrofonen och pratade lite som han brukade att göra.
Efter det så spolade Mark tillbaka bandet och spelade upp det för Arnie.
När han hörde det tyckte han också att han pratade konstigt.
Arnie hade för första gången hört sig själv och han tyckte precis som sin far och som Mark att han pratade konstigt.
- Ja, jag pratar visst konstigt sa han medan han gick mot dörren.
Mark han ångrade vad han hade gjort för han såg att Arnie blev ledsen.
- Förlåt sa Mark, jag menade inte att det skulle bli så.
Arnie han låg på sin säng och grät han tänkte att det är ingen i hela världen som tycker om mig.
Som alltid förr gick detta över och han lekte med Mark upp på hans rum.
Mark blev som förvandlad av Arnies kluriga saker och hans glada humör.
De pratade om att Mark var ledsen för att hans pappa och mamma inte hade tid för honom.
Då sa Arnie.
- Jag har en önskesten här om vi tänder några ljus och så kan du önska att din pappa och mamma spenderar mer tid med dig.
Som vanligt tog han upp en bulle satte några ljus i den och satte den på sängen.
Arnie han sa till Mark.
- Det är bäst att du blåser ut ljusen för det är ju din önskan. Men samtidigt är det också min för det är jag som har önskat att du ska önska dig något.
- Det var snällt sa Mark att jag får din önskan.
När han skulle resa sig i sängen stötte han till ljusen och det tog eld i lakanet som i sin tur satte eld på täcket.
Både skrek av fasa. Men Arnie blev liksom förskräckt och satte sig i ett hörn.
Mark steg upp ur sängen och sprang ner för trapporna. Ja, just det sprang ner för trapporna!
- Arnie är där uppe skrek han och det brinner.
Marks pappa sprang upp men hittade inte Arnie.
När allt var över låg Mark på lasarettet och läkarna sa att han var bara utmattad av händelsen som hade tagit honom väldigt hårt.
- Men hur kunde han springa ner för trappan, sa Marks pappa?
- Man kan göra mycket bara man vill, sa läkaren.
Mark öppnade ögonen och frågade efter Arnie.
- Han klarade sig bra men tyvärr vet vi inte var han är. Han har försvunnit.
- Nej, sa Mark, han gav ju sin önskan till mig!

Marks pappa förstod nästan var han var. Så han ringde till kvinnan som han hade pratat med angående Arnie.
Visst Arnie han var i sin papplåda med katten Zansibar som vanligt.
- Hej, sa Mark när han såg Arnie!
Arnie blev ju så glad att han inte visste till sig.
Mark kramade om honom och sa.
- Du gav mig din önskan och du är min bästa vän.
När Arnie hörde detta kunde han inte riktigt förstå det.
- Det finns väl ingen som tycker om mig?
Marks mamma och pappa kom fram och de frågade Arnie.
- Vill du komma och bo hos oss för alltid? För vi tycker så mycket om dig.
- Det här kan inte vara sant, tänkte Arnie.
- Om jag vill, sa Arnie och hade gråten i halsen.
- Men vill ni ha en pojke som pratar konstigt och är lite lustig?
Mark sa till Arnie.
- Vem pratar konstigt?
Alla skrattade de hjärtligt och kramade om varandra.
Arnie hämtade katten Zansibar och sa till honom.
- Kan du tänka dig, det finns faktiskt några som älskar mig.

Bo Grapenskog

Författare:

Publicerat

Dela: