Kan inte leva med att du vet

Kan inte leva med att du vet
Jag hade slagit dem, jag hade slagit dem allihop och vilken känsla det hade varit. En helt enorm känsla. Adrenalinet var kvar länge i kroppen av alla träffar som gjorde att någon föll för att sedan resa sig så att jag fick slå igen.
Beröm fick jag också, en massa beröm av de gamla erfarna, de som varit med många gånger förut. Alla nya får alltid beröm säger en del, bara för att de ska vara med nästa gång också, och nästa, och nästa. Berömmet hjälper till, det har de räknat ut.
Man känner sig så stolt, jag slog ner allihop, jag slog ner varenda en. Jag gjorde något för en gångs skull. Jag gjorde något som kommer få folk att reagera. Reagera när de tittar på morgonnyheterna i morgon. Alla tror att de vaknar upp till en helt vanlig måndag,
– Men det gör de inte, sa Sene.
– Utan de kommer att höra om slagsmålet, om de som slogs för det rätta och om de som visade vad de ville. De som vill ha ut invandrarna ur det här landet som håller på att bli helt fullt av folk som inte hör hit egentligen. Och de kommer att få höra om dig på TV Robin, sa han, de kommer få höra om gänget som visade vad de går för. Och tänk då på att du var med och måttade slagen på en hel jävla massa av de där grabbarna. Du var med och planerade alltihop för flera veckor sedan, du var med och drog med fler och fler kompisar som hängde på. Du var med när vi gick genom stan till alla ställen vi visste att dom hängde på, du var med, och du var bra. För visst fick du känslan? När du väl kom igång fick du den där glimten i ögat som bara några få kan få. Och du kommer kunna komma långt om du bara gillar kicken man får..
Klart jag gillar kicken, jag älskar den. Jag vill alltid hålla på med sånt här. Man gör ju samhället en tjänst. Det säger ju Sene i alla fall. Och han har alltid rätt. Jag var bra. Jag slog ju faktiskt ner ganska många av dem där. Och det förtjänade de. De har väl inget här att göra? Det är vårt land och de har väl knappast bett oss, befolkningen, om tillstånd att vara här? Nu börjar huvudvärken redan komma, dags att gå och lägga sig så man orkar upp och se nyheterna imorgon.

Jag kände mig som en skit. Som en stor jävla idiot! Jag skämdes något otroligt när min egen mamma ropade att jag skulle stiga upp och titta på nyheterna. Rödögd och med en rejäl baksmälla gick jag upp och fram till teven med ruffsig morgonfrisyr. Jag var ju ändå tvungen att se hur folk hade reagerat på oss.
Men när jag hörde min mamma, min egen mamma, säga hur hemskt sånt var. Att de borde spärras in allihop och aldrig få släppas ut igen. När hon sa det finns många snälla invandrare. Då skämdes jag. Jag skämdes något förskräckligt, det går inte att beskriva, jag bara sprang ut, visste inte vart jag skulle ta vägen. På vägen ner för trappuppgången i höghuset hörde jag min mamma ropa efter mig. Min mamma, min mamma Elisabeth, hon som tagit hand om mig sen jag föddes, hon som skyddade mig när min morbror slog mig, hon som lärde mig att fiskarna faktiskt överlever på vinter, hon som hjälpte mig med läxorna och hon som alltid såg till att jag mådde bra och frågade hur det hade varit i skolan. Hon. Hon som hade gjort allt för mig, hon som hade gett upp hela sitt liv när hon blev gravid under andra året på gymnasiet, hon som hade gett mig allt hon hade, hon som hade försökt få tag i min pappa under hela min uppväxt men aldrig lyckats, hon som hade gett mig mat och köpt kläder åt mig, hon som hade gett mig kärlek och allt vad en riktig mamma ska ge sitt barn, kärlek och uppskattning, visa att man älskar barnet, hon som hade gett mig det. Henne hade jag svikit.
Jag hade svikit henne, allt hon gjort för mig, betydde det ingenting? Jo det är klart att det gjorde, det betydde jättemycket, så varför gjorde jag så? Varför gjorde jag något som jag visste att om hon skulle få reda på det så skulle hon bli riktigt, riktigt ledsen. Hon skulle bli så otroligt sårad av det så jag skulle ta livet av mig.
Det är bäst att hon inte får veta. Det är nog det bästa. Att hon aldrig någonsin får veta vad jag har gjort, jag måste helt enkelt bort från det här stället. Bort från hela jävla stan. Byta liv. Byta liv är vad jag måste göra och det redan idag. Nu med detsamma.
Tåget från Stockholm, staden där jag tillbringat hela mitt liv, alla år med min mamma och med mina kompisar. Mina riktiga vänner, som alltid ställde upp för mig tills jag började umgås med Sene och resten av det där jävla gänget. Varför gjorde jag det? Jag hade ju kompisar. Jag hade riktiga vänner som förstod, hjälpte och stöttade mig i alla situationer även om det gjorde så att det blev problem för dem. Riktiga vänner, som jag bara sket i, jag tog dem för givet. Man ska aldrig ta vänner för givet, aldrig, man ska ta vara på vänner, inte skita i dem som jag gjorde. Nu tog jag tåget från vännerna, tåget från Stockholm, tåget från min hemska morbror som hade slagit mig under hela min uppväxt, tåget från tryggheten, tåget från mitt hem, tåget från Sene och gänget, men allra värst, tåget från min mamma. Hon ska inte få veta något, hon ska aldrig få veta något, jag älskar henne för högt för att kunna såra henne så mycket.
Pengarna räcker inte långt, får se hur länge jag kan stanna på tåget, så långt som möjligt, vill bara bort.

Skuldkänslor, skuldkänslor är det värsta som finns. Jag ångrar det. Jag vill inte att det ska ha hänt. Men gjort kan inte göras ogjort. Om jag hade hjärta till det skulle jag döda Sene för att han fick mig till det. Han taggade upp mig så mycket, fick mig att tro att det var rätt, att det var helt jävla rätt att slå någon annan människa. Bara för att de fanns, de fans ju bara inom en viss gräns på jordklotet. Det tyckte Sene var fel och det fick han de flesta andra han pratade med att tycka eller i alla fall tro också. Han hade makt, Sene. Han hade så otroligt mycket makt så ingen vågade säga emot honom, han borde ha rätt det var ju så, han hade alltid rätt.
Speciellt enligt de gamla erfarna, de som gav beröm efter första gångerna, så man skulle bli ännu mer övertygad om att Sene hade rätt och att det var bra. De som var helt nergrävda i skiten, de som Sene hade haft under sitt våld sen de bara var runt 14 år och nu var de över 20. riktiga biffar, med muskler som bufflar, skulle jag åka tillbaka till Stockholm nu skulle de aldrig sluta följa efter mig. De skulle vilja döda mig. Jag hade hört när de pratade om att de hade dödat runt tre stycken för att det hade hoppat av gänget och att det kunde leda till att de berättade för andra och att polisen kom. Det fick ju inte hända och därför var det bäst att tysta ner dem för gott. De skulle aldrig mer kunna säga ett ord. Varken om Sene eller om hur vädret var. Det blev bäst så, därför kan jag aldrig komma tillbaka och berätta för min mamma, min älskade mamma.

Tåget stannade, jag hade åkt gratis sista två timmarna och det ropades ut i högtalaren att vi var i Malmö och detta var slutstationen för tåget. Alla var tvungna att gå av. Men jag ville inte, jag vill bara åka vidare och sluta tänka på Sene och mamma. Sene, han som förstört mitt liv, men det var mycket stor del jag själv. Hade jag inte gått ut den där kvällen när gänget var på krogen, och hade jag inte börjat prata med dem och följt med dem sen så skulle det aldrig ha hänt. Om jag kunde sluta vara så jävla översocial jämt, alltid skulle jag prata och skratta med alla. Nu hade jag inte sagt ett ord sen morgonen när mamma ropade på mig, hade inte kunnat säga något. Bara gett konduktören pengar och nickat åt honom. Jag kunde inte få fram ett ord utan att börja gråta, satt och snyftade hela tiden, snörvlade. Folk trodde nog att jag led av en allvarlig förkylning, men det gjorde jag inte, jag led av ångest och stora, stora skuldkänslor. Och saknad. Redan stor saknad efter min mor och hennes varma famn.
Trots att jag hade fyllt 19 år för två månader sen var det bästa jag visste när min mamma kokade te till mig en kall höstdag som den här och kramade mig när jag kom hem. Hon frågade aldrig vart jag hade varit längre, hon visste att jag inte ville svara. Trodde nog att jag hade någon flickvän jag inte berättade om, men det hade jag inte, tjejer hade inte varit av intresse för mig sen tvåan på gymnasiet när min älskade flickvän först var otrogen mot mig och sen bara stack, hon försvann ur mitt liv helt enkelt och jag gjorde allt för att hitta henne, bara för att få en förklaring till varför hon gjorde som hon gjorde och bara lämnade mig. Men jag kommer aldrig få svaret på det. Så det var ingen flickvän jag var hos om kvällarna, det var hos Sene, han som fått mig själv att förstöra mitt liv.

Jag är värdelös, tåget stannade i Malmö. I Malmö skulle jag ta mitt liv. Ta mina sista steg. Det var skåningar som var de sista som skulle få se mig gående på en trottoar mellan en klädaffär och ett litet trevligt fik med varmt te. Sånt te som min mamma brukade koka, te med en stor klick honung i. Det var skåningar som skulle se mig för sista gången. Det var malmöbor. Kanske någon dansk, eller en turist från norrland. Det kunde vara vem som helst, men inte min mamma. Min älskade mamma.

Älskade Elisabeth, Mamma
När du läser det här är jag redan borta, jag är där jag hör hemma, vart det vet jag inte själv, men jag är inte där du kan nå mig. Din son svek dig.
Du minns kanske den där morgonen när du ropade på mig och jag kom ut med rödsprängda ögon som tydde på att jag varit stupfull kvällen förut? Den där morgonen när de berättade om bråket. Jag ville inte att du skulle veta något, jag ville inte såra dig, min älskade mamma. För jag skämdes något så förskräckligt. Jag visste att jag hade gjort fel. Helt fel, och att du skulle bli så besviken på mig, att du skulle säga att du älskade mig och att det inte gjorde något bara jag inte gjorde om det. Jag skulle inte kunna göra om det. Men jag skulle inte kunna leva med det heller, skulle inte kunna leva med att du visste, att du visste hur dum jag var som lät mig dras med i det där, att du visste att jag dödat, att du visste att jag hade slagit och mördat oskyldiga människor, att du visste att jag gjorde det trots att jag vet. Jag vet att du älskar mig och att jag inte borde göra något sånt. Jag skulle inte kunna leva med det även om du sa att det inte gjorde något, för jag skulle inte kunna leva med att du visste. Och det är fel att inte berätta något, så nu när du får veta. Då lever jag inte, för jag skulle inte klara av att leva med att du visste.
Jag hoppas att jag alltid kommer att få finnas i ditt hjärta och att jag inte glöms bort efter några år. Vill du begrava mig så finns jag i Malmö, på hotellet där vi brukade vara när jag var i tioårsåldern, rum nummer 27, där sitter jag och skriver det här brevet med kniven i handen. Jag vill inte leva med att du vet, och att leva med att du inte vet cirka 60 mil ifrån mig det är ännu värre har jag märkt nu, men kommer jag tillbaka så dödar de mig, jag vill hellre dö så här.
Mor du är en ängel och jag älskar dig för evigt, du är det bästa och det enda jag har av värde. Du är en ängel med vingar av silver och ett hjärta av guld och det sockerstoft du sprider runt dig med din kärlek och glädje är så speciellt för dig. Du var och är ljuset i mitt liv, lova att du lever resten av ditt liv för mig och tänker på mig som din oskyldiga pojke på åtta år med det högsta brottet på sitt samvete att palla äpplen i ditt finaste äppelträd och han som älskade dina godnattsagor fram till tolvårsåldern. Kom ihåg mig som honom, och inte som han som slog ihjäl folk, för det var inte din son, det var någon annan inuti honom, men den personen är död. Den andra lever kvar.
Farväl min älskade mor, vi ses snart igen.
/Din Robin

Författare:

Publicerat

Dela: