Kan man älska en vampyr

Jag är ensam i världen. Jag klarar inte av att vara ensam, jag är inte den sortens person som är ensam.
Därför vill jag dö, jag vill inte leva.

Mina gick ut i vinterkylan klädd i tröja och byxor. Det var snöstorm och hennes röda hår blev täckt med snö, hon hade inga sockar och fötterna blev som is då hon gick i snön.
Hon hade bestämt sig för att dö.

Hon hade gått en bra bit bort från stan.
Alldeles utanför stan fanns en liten park och mittemot den fanns en skog, där skulle hon gå in och förfrysas till döds. En sömn man inte vaknar upp från.
Hon gick in i skogen, det kändes som om hon skulle svimma. Men här fick hon inte dö inte för nära parkvägen. Där kunde hon hittas snabbt. Hon ville hellre ligga i naturen och bli begravd där än i stans kyrkogård.
När hon hade gått en bit såg hon en man som stod kanske tio meter ifrån henne. Han hade svarta kläder och en rock som var i höjd med knäna. Hans hår nådde ända ner till hakan och var en aning vågigt, det var svart och framhävde mycket av hans vita ansikte.
Han hade ett leende som fick henne känna sig illa till mods. Men vad spelade det för roll hon skulle ändå dö. Han började gå emot henne.
'Vad gör en sån som du ute i ett snö oväder, ensam?' Hon svarade inte, hon hade inte ork för det. Han fortsatte gå emot henne och när han var en meter ifrån henne svimmade hon och landade i hans armar. Han fick en förvånad min i ansiktet. Och tittade på den unga flickan i hans armar, hon var stelfrusen. Vad skulle han göra med henne?

Mina vaknade och upptäckte att hon låg i hennes säng men kände sig totalt utmattad.
'Vad gör jag här? Jag skulle ju DÖ!'
'Varför det?' Mina gav ifrån sig ett lätt skrik. Men hon kom snabbt på att det var han som var ute i skogen. Men började plötsligt undra hur han kunde veta vart hon bodde. Hon la täcket över huvudet.
'ÅHH!'
'Vad är det som är så hemskt?'
'Jag skulle ju dö!' Skrek Mina under täcket men började undra varför hon berättar det för han. 'Föresten har du väl inget att göra med det.'
'Nä, det har jag väl inte.' Mina drog undan täcket och tittade på han, han hade samma leende som gjorde henne illa till mods.
'Vem är du?'
'Mitt namn är Damio.'
'Jag heter Mina.' Mina tittade på Damio som gick runt och kollade i hennes hus. 'Tror du att mitt liv är värt att leva?'
'Vet inte.'
'Jag tänkte eftersom jag ändå blev räddad...så kanske det är en mening att jag ska leva.' Damio sa ingenting. 'Hur visste du vart jag bodde?'
'Jag kände det på mig.' Mina tyckte det lät skumt.
'Kände på mig?! Vad är det för trams?' Damio kom in i rummet hon låg i och gick fram till sängen och lutade sig fram så att det bara var någon decimeter mellan dom.
'Jag har en speciell förmåga.' Damio log och sa det sakta och tyst så att han nästan viskade det. När han sa det skymtade hon två långa vassa tänder i hans mun. Mina knuffade bak han.
'Vad är du för nåt!?' Man hörde på hennes röst att hon var rädd.
'Jag är en vampyr.' Mina visste vad det var, men visste inte om hon skulle tro på det eller inte.
'Om du nu är det kan du väl döda mig.' Mina la sig ner i sängen, hon lät inte lika rädd längre utan mer bestämd.
'Och varför vill du dö, om jag får fråga?'
'Därför att ingen bryr sig om mig.' Mina vände sig om med ryggen emot han för att inte visa tårar som rann ner för kinden. Men han visste om att hon var ledsen det kunde man höra på henne. Mina torkade bort tårarna och vände sig emot han, hans leende hade försvunnit och han såg allvarlig ut. Mina reste sig upp ur sängen och gick bort mot köket. Hon tog en kniv och gick fram till Damio. Damio tittade på och undrade vad hon höll på med. Mina tittade bestämt på han sedan skärde hon ett sår vid halsen. Damio ryckte till en aning då han såg blodet.
'Döda mig.' Damio kunde inte stå emot att se blodet så han böjde sig sakta emot henne. Han luktade en aning på blodet men backade sedan undan. På något konstigt sätt kändes det fel att döda henne. Det hade aldrig hänt han att det känns konstigt att döda en människa.
'Vad är fel?' Mina såg på honom.
'Jag måste gå.' Mina tittade på honom då han gick ut ur rummet och försvann. Sedan satte hon sig ner på en stol och suckade.

Damio satt och tänkte på Mina. Han undrade varför han inte kunde döda henne. Var det något som var fel? När han tänkte på henne började han le. När han kom på sig att han satt och log sudda han snabbt bort det. Hade han känslor för henne? Han skrattade för sig själv, det kan han inte ha. Han blev snabbt allvarlig igen. Kan han? Han kanske kunde erbjuda henne ett evigt liv med han. Att vara vampyr?

Mina hade somnat men vaknade av att någon knackade på dörren. Hon suckade och reste sig sakta upp och gick mot dörren. Knackningarna var hårda och lät arga. Hon undrade vem det kunde vara. När hon öppnade rusade någon på henne, hon hann inte se vem det var sedan kände hon ett hårt slag mot huvudet och hon svimmade.

Mina vaknade och kände att hon hade en rejäl huvudvärk.
När hon tittade sig omkring såg hon att hon satt i ett mörk litet rum. Det fanns ingenting i rummet, bara en enda dörr.
Dörren öppnades och ut kom en man. Han hade svarta kläder och ljust kort hår.
'Vad gör jag här?'
'Vi väntar på din vän.' Hans röst ekade i huvudet på Mina och hon visste på ett eller annat sätt att han var ond.
'Vän?'
'Damio.'
'Damio?'
'Ja, han borde komma strax.'
'Vad vill du han?'
'Så många frågor. Jag är bara en gammal vän till han, jag vill ha inget ont.' Han böjde sig fram till henne. Mina försökte komma undan men märkte att hon satt fast. Han böjde sig fram till hennes nacke och bet henne. Mina kände all sin kraft försvinna. Desto mer han drack hennes blod desto mer försvagades hon. Tillslut svimmade hon. Han reste sig upp och strök bort blodet från sin mun.
'Aah, äntligen är han här!' Han vände sig om och såg Damio i dörröppningen. Damio tittade på Mina som låg medvetslös på golvet.
'Vad vill du Morius?' Morius började sakta gå runt han.
'Du vet vad jag vill ha.' Damio svarade inte. Så Morius fortsatte. 'För flera år sen försökte du döda mig då jag var i min sömn. Bekant?'
'Det var länge sen, då jag var människa.'
'Ja, och se på dig nu. Du är vampyr! Ha! Det kunde man inte tro om dig. Men iallafall, jag har försökt att spåra upp dig. Du är mycket svårfunnen. Men nu har jag hittat dig och nu ska du dö!' Morius hoppade på Damio. Men Damio puttade undan honom så att han for mot väggen. Morius drog fram en kniv och gick fram mot Damio. Damio log och gick fram mot han. Dom mötte varandra och plötsligt tappade Morius luften han tittade ner, han hade kniven i sig.
'Ett gammalt knep.' Viskade Damio till Morius. Han tittade på Morius som satte sig ner på golvet och tog sitt dödsandetag och sedan dog. Han gick bort mot Mina som låg på golvet tog bort snörena som höll henne fast och lyfte upp henne i hennes armar.

När han kom hem till hennes hem la han ner henne i sängen varsamt och försiktigt. Han skar upp en sår från hans handled och droppade några blod droppar i hennes mun. Mina hoppade till som om hon hade fått en elektrisk stöt. Hon såg då hon var liten då hon blev bortlämnad av sina föräldrar. Hon såg då henne styv föräldrar behandlade henne som skräp. Hon såg då en gammal pojkvän slog henne och försvann. Hon såg naturen som hon gillade så mycket. Hon såg hela sitt liv, hela sitt eländiga liv och det lilla hon älskade. Hon såg Damio. El-stöten försvann. Hon öppnade ögonen och såg Damio.
'Vad hände?'
'Du har blivit vampyr.' På ett sätt kände hon sig glad. Men hon tänkte på all död, allt blod, allt skrik. Men på ett sätt brydde hon sig inte längre, på ett sätt var det inte hennes sak längre. Damio böjde sig fram och kysste henne.
'Vi är en nu.' Damio sa det tyst och tittade på Mina. Hon reste sig upp och kysste Damio.

Dom var en nu och inget kunde skilja dom ifrån varandra.
Dom blev faktiskt dom mäktigaste vampyrerna i hela världen, men det är en annan historia.

Författare:

Publicerat

Dela: