Kan man lita på någon?

Jag undrar om man kan lita på någon? Jag har råkat ut för nått som jag tror ingen annan har råkat ut för. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna älska någon. Även om jag tycker om någon så tar jag inte reda på vad han känner för mig, jag blir reserverad om jag får höra om han tycker om mig.
Jag vill ha kärlek, men det är som att ingen förstår att jag oxå behöver tid. Jag är 18 år och har fått en väldigt dålig bild om människor.
Jag kanske ska ta och börja om från början...

Det började att jag bodde i ett samhälle där ingen var jämn gammal med mig. Jag var och lekte med min systers kompisar. Sen när jag började ettan så blev jag kompis med en som är cp skadad. Jag hade ingenting imot henne. Jag hade redan då ett stort hjärta och går efter vad jag själv tycker om människor och inte vad andra säger.
När de i klassen såg att vi var kompisar så började de mobba mig. Inte med ord, inte med slag eller utfrysning. Det var mest med svek, de lovade att komma, men de kom inte, de avbokade i sista sikunden, när vi skulle leka kunde de använda taskiga ord. Så höll det på till i trean. Då flyttade min kusin upp som var lika gammal som jag, men vi fick inte gå i samma klass. Vi började vara med varandra men då blev min kompis som är cp skadad sur och slog till mig. Jag gjorde inte så mycket eftersom jag förstår varför hon gjorde så. Jag började vara med min kompis på skolan och min kusin när jag var hemma. Det gick bra ända tills jag fick höra att alla mina hemlisar som jag berättat för min kompis spreds ut. Hon hade börjat svika mig. Jag slutade lita på henne. Men vi var fortfarande kompisar.
I feman så fick jag veta att vi skulle flytta, jag blev överlycklig eftersom jag hatade min klass eftersom det bara blivit värre de senaste åren. Mina föräldrar berättade att vi flyttade för att både jag, min syrra och bror blev mobbade i skolan och de hoppades på att det skulle bli bättre. Jag hade alltid tytt mig till djuren eftersom de kunde bevara en hemlighet och när jag gjort fel så sa de när jag gjorde det så att jag inte behövde göra om det. Dagen kom när jag skulle berätta för klassen att jag skulle flytta. Jag gick fram och ställde mig och sa att jag skulle flytta och alla började säga 'nä va synd, vi kommer att sakna dig.' jo pytsan tänkte jag.

Vi flyttade slutet av november till en bondgård tre mil bort och jag fick börja en ny skola. jag hoppades att allt skulle bli bättre, men jag hade fel. Det började bra och jag fick många kompisar men när jag såg att de bara ville vara mina kompisar för att jag hade så många djur så undvek jag dem. Det var bara en tjej jag var med, men när jag skaffade en häst blev hon sur och sa upp bekanskapen...vilken kompis. Nog för att hon var tokig i hästar, men vi kunde ju vara kompisar i alla fall tyckte jag. Sen gick det ett år och jag var inte med någon. Då kom det tre stycken som jag började vara med. Alla var som utstötta. En av dom var så att hon skröt och alltid hade rätt, en annan var bara ute efter killar och sport och den tredje var mobbad för att han alltid varit det. jag var kompis med dom i hela högstadiet. I nian insåg jag att en av dem var en sån som vände kappan efter vinden. Hon som gillade sport och killar började vara med dom som frös ut mig. Hon berättade vad vi pratade om och allt. Vi tappade kontakten när vi gick ut skolan och det är jag glad för. Sen så tappade jag kontakten med min killkompis för att jag flyttade och ingen av oss är duktiga att höra av oss...vi kan prata ibland men vi är inte lika bra kompisar..jag upptäkte att han var en sån som ville vara märkvärdig, men han var trevlig. Jag har fortfarande kontakt med den tredje, men det är inte så mycket. Vi har helt olika uppfattningar och sånt här i livet.

Jag tydde mig mer till djuren och mina föräldrar insåg att det var nått som var fel i nian. De frågade mig och då läkte det ut ur mig att jag insett att jag inte hade kompisar utan bara några som lossades vara mina kompisar. Mamma och pappa pratade med skolan men de gjorde ingenting. Mina betyg började sjunka fast jag inte skolkade. Alla lärare sa att jag var som frånvarande på lektionerna. Jag har inte berättat för någon än varför det var så. Men nu ska jag göra det, eftersom jag fortfarande är nere, det kanske hjälper. Det var så att mina två bästa kompisar hade dött. De var inte några människor. Först var det ett marsvin, han dog medans jag var på praktik och inte bodde hemma. Jag klandrade mig själv för att jag inte varit hemma och sett till att det inte hade hänt och sen klandrade jag skolan för att de hade skickat mig så långt bort eftersom jag inte fick bestämma praktikplats. Sen när han var borta föddes et litet lamm som behövde flaskmatas. Jag tog hand om henne, men hon levde bara några månader. Jag var helt nere och allt hände samma månad. Jag fattade att jag inte hade några kompisar, att de i klassen inte gillade mig, att mina två bästa vänner dör.
Jag mådde så dåligt så att jag hade huvudvärk i två månader. Lärarna ville inte hjälpa mig, de ville inte se att jag mådde dåligt. De insåg tre dagar innan skolavslutningen att jag inte mådde bra för jag bröt ihop mitt under en lektion. Det var nog därför jag fick g i alla ämnen.

Alla sa att det skulle bli bättre när man började gymnasiet. Men de hade fel. Första året skaffade jag flera kompisar fast alla svek mig och hoppade av skolan. Den som svek mig mest var en tjej jag blev kompis med i mitten av terminen. Vi blev riktigt bästa kompisar, jag hade aldrig känt mig så glad och jag litade på henne för fullt, men då hoppade hon av när vi skulle börja tvåan och jag blev ensam. Vi har fortfarande kontakten men det kommer aldrig att bli som förut, men jag blev nog mest sviken för vi hade planerat att dela lägenhet, vi hade till och med tingat en och vi hade planerat vad vi skulle skaffa till lägenheten m.m. Sen så hoppar hon av och allt jag gått och väntat på faller sönder. Det värsta var nog att hon inte sa förlåt och att det int var hon som tog upp kontakten igen. Jag tycker att den som har blivit sårad inte ska behöva ta upp kontakten igen, utan det är den som sårar som ska göra det.
Jag vet att när hon berättade det för mig kramade jag om min hund och grät. jag sa att jag aldrig mer skulle skaffa en ny kompis. Jag har hållit det. Jag har ingen kompis nu och jag försöker undvika det. Samma sak är det med killar. Jag har aldrig haft en kille, jag har haft såna som varit ihop med mig tre-fem dagar men inte mer. Jag är 18 år och har aldrig hört någon säga 'jag älskar dig' eller 'jag tycker om dig' Jag har aldrig fått någon gullig present typ på alla hjärtans dag, julklapp m.m. Men jag har fått höra att jag är ful, dum m.m. Jag börjar tro på det nu. Jag sminkar mig inte men man behöver inte bli mobbad för det, jag står fast i att man ska stå för hur man ser ut och vad man säger.

Jag tänker mig alltid för innan jag gör nått och jag vet inte om jag kommer att lita på någon igen. Inte efter att man blivit sviken under sitt hela liv. jag fick höra att min kompis som var cp skadad pratade skit om mig nu, det gör föresten alla andra också så det spelar väl ingen roll. Jag brukar sitta och tänka på varför man föddes och vad det ger at leva. Jag kommer aldrig p nått svar, jag lever för att inte göra mina föräldrar ledsna. Det är det ända. Om jag inte hade dom så skulle jag nog inte leva nu. Jag tyr mig mer än någonsin till djuren nu. jag tror de är de ända som kan tala om att de tycker om mig som jag är.

Min klass som jag går i nu tycker jag inte om, jag tycker inte om att det ska bli gängbildningar och alla hatar alla. Jag vill veta varför ingen tänker. Varför tänker ingen på att alla är lika mycket värda hur de än ser ut eller är. Varför tänker ingen på samhället vi lever i? jag har massor av frågor och svar på hur man kan göra världen bättre...men det är ingen som lyssnar på mig ändå så varför berätta de.

Det jag har fått ut här i livet är att jag ska leva ute i skogen i ett torp somingen vet finns. Ingen vet att jag bor där, jag ska ha mina djur och leva där som man gjorde för i tiden och sen hoppas jag någonting händer mig så att jag får dö innan jag är 35 för jag vill inte bli äldre. Världen är nog förstöd som den är och jag vill inte se hur den förstörs ännu mer.

Många säger att det finns tre sätt att bli mobbad på: att bli slagen, utfrysning och hånad....det dom inte vet att det som är vanligast i de flesta skolor är....spelet med hjärtat...de vet inte om att massor av barn och ungdomar leker med varandras hjärtan, lossas vara kompisar, lossas vara kära m.m. Det är den värsta mobbigen tror jag. Jag har ett stort sår i mitt hjärta som aldrig kommer att läka på grund av det som hänt mig, jag tror det finns fler ute i världen som känner lika dant. Jag skulle hellre bli slagen än att få känna så här. jag är inte snygg och det har jag fått höra, men varför ska man gå på utseendet när man igentligen ska gå på insidan. Är jag den ända som har ett stort hjärta och tar alla för det dom är. Jag är inte arg på de som har gjort så här mot mig och mina syskon, jag är mest besviken att det är så här världen har blivit och den blir bara värre. Har alla blivit så blinda att de inte kan se såren de gör? Kan ingen tyda tårar? Varför har människan blivit så här....är det meningen att man inte ska lita på någon? Eller är det bara jag som har otur?

jag önskar att jag fötts som ett annat djur, kanske en fågel, en falk som flyger fritt uppe i luften. Jag kommer alltid att vara sårad och jag tror aldrig det läker, det de här 'kompisarna' har gjort mot mig har förstört resten v mitt korta liv. Men de har varit snälla att visa var världen är på väg och de tackar jag dem för, för nu vet jag att jag inte vill leva mer än ca 20 år.
en dikt som stämmer in i värkligheten:

Varför vara blind?
när du kan se
varför vara tyst?
när du kan prata
varför vara döv?
när du kan höra
Varför inte lyssna
när någon har nått att säga
varför inte se
när någon vill visa nått
varför vara tyst när du vill prata

jag vill inte se
för så ser jag det hemska
det hemska som finns ute i världen
jag vill inte prata för då kan någon
tro nått om mig
jag vill inte höra för då kanske jag hör
nått om mig eller vad som händer ute i världen

en dikt om hur världen kan bli:

Jag lyssnar och lär
Jag erkänner att jag har fel
Jag säger när nått är fel
Jag ser när nått är fel
Jag hjälper dig
när du behöver hjälp
Jag lyssnar når du vill prata
Jag ser när du mår dåligt
Jag pratar med dig så att du förstår
Jag acepterar för den du är
Jag älskar dig för att du är ärlig

Om det är någon som orkat läsa all den här skiten kan kanske skriva vad de tycker om livet, de kanske har svar på mina funderingar....men ni behöver inte eftersom det finns säkert ingen där ute i världen som vill känna mig...

hoppas ni där ute har ett bättre liv än jag.....

Författare:

Publicerat

Dela: