Kanske En Hälsning Från Andra Sidan

Septembersolens sena eftermiddagstrålar föll över gatan. Himlen var höstblå och hög. – Luften klar. Färgade löv skälvde i de stora parkträdens kronor. De där träden som tycktes skjuta upp ur rena asfalten, längs trottoaren.

Torget utanför Gallerian var fullt av fredagshandlande människor. Alla skulle fram. Flera torgstånd med mängder av blommor, frukt och även bär, stod i rad längst uppe vid torgets kant. Där som Drottninggatan tog vid. Just vid cykelstället, där cyklar parkerades en stund, under tak.

Cyklister for fram och åter längs cykel- och gångbanan. Någon såg sig inte för – sprang rakt över. Pling och tjo hördes blandat med frälsningsarméns blåsorkester, lite längre ner mot nästa gata.

En ensam mor körde en barnvagn, med två småttingar hoppande och skuttande bredvid. Ut från Gallerian kom män, kvinnor och barn. Många med påsar och paket, andra bara planlöst gående i sicksack mellan andra trafikanter.

Någon kanske tänkte sig in i all hast för att handla, parerade bland utgående kunder, skyndade på sina steg. – Alla skulle endera in eller ut från denna affär. En jämn ström av folk ... passerade genom Gallerians automatiskt öppnade dörrar. Alla ville hinna sina ärenden så här efter jobbets slut, före helgen.

Ansikten speglade: Förväntan, besvikelser, mycket stress. Även en del glädje men även oro och anad sorg. Någon sjöng på en konstig melodi. En gående person pratade i sin mobil. Ungdomar brottades och boxades med varandra på lek, där de minglade omkring.

Där satt hon alldeles utanför på trottoaren där vid Gallerians svängdörrar. Så späd hon såg ut där hon satt, i den lågt stående höstsolens sken. Så skimrande på något vis. En vit tunn ärmlös blus, det var inte kallt. Håret blont och luftigt – rördes lätt av vinden. Allt så stilla som på en tavla. Hon höll sin ena hand på en svart hunds hjässa.

Hunden såg i tillförsikt och tro upp i hennes ansikte – Visst! Jag tror hon log. Hela bilden mitt i allt detta stoj andades frid och himmelsk ro. Som om hon satt helt ensam där mitt i allt stadsbrus från bilar, folk och allt ståhej. Där mitt i staden Örebro.

Tiden stannade – STILL – för en sekund. – Kaoset runt omkring denna bild, hamnade som i en helt annan dimension, som om det inte alls ägde rum – just då och där i hennes svär. Hon strök på sin svarta hund i ett förtroligt samförstånd. – Synen andades lugn och harmoni. Sådan frid som hon aldrig fick här på vår jord.

Hunden kände jag allra först igen! Det var ju Dobber! Kände även igen kvinnan ... Det var ju HON ...!? – Min äldsta syster! – Hon som dog för några år sedan.

Jag stannade i steget. – UNDRADE ... – Var jag sjuk eller var detta en uppenbarelse mitt i en stressad dag? Spelade mig solen spratt? – Jag tog några steg till. Bilden byttes så småningom ut och jag såg en grabb som satt på trottoaren, där min syster alldeles nyss suttit. Han vaktade familjens hund, medan någon var inne på Gallerian – där ingen hund fick följa med.

Författare:

Publicerat

Dela: