Kanske kunde du le..

Kajsa såg på sig själv i spegeln.Det hon såg hade hon sett innan,det färgade rosa håret,den solskadade hyn och finnarna.Dom bruna ögonen,och den vita halsen.De svarta läpparna.Fast idag var det något som vara annorlunda med henne.Ingenting som syntes utanpå.Utan innanför.Innanför dom svarta manchester kläderna.Där fanns hennes känslor.och det var dom som hade förändrats.Kajsa hade alltid varit en realtivit lycklig flicka.Det var hon inte längre.Hennes känslor var sårade.Hon hade fått flera ärr på handlederna.Hon hade hade hål i själen.Ingenting,nej absolut inget var som det brukade med Kajsa.Hennes liv var mer och mer instängd i sig själv och hon var inte alltid kontaktbar.Helt borta.I sin egen värld.I en lycklig värld.Dit fantiserade hon sig.Men i verkligheten var hon bara en trettonåring som inte visste vem hon var.En liten tjej som inte hade förstått att världen sårade.


-Kajsa?ropade mamma.Det är dags att gå till skolan.
Kajsa slängde en sista blick i spegeln och sen sprang hon nerför trappan..Klämde i sig mackan med gurka på och slängde i sig ett glas Oboy.Sedan sprang hon emot ytterdörren.
-Hejdå mamma ropade Kajsa och satte på sig sitt falska leende.
-Hejdå gumman.Ha det så bra i skolan nu.
-Mm...sa Kajsa oh slängde igen dörren.
På väg till busststationen satte hon på sig freestylen och lät Fuggies låt”Killing me softley”fylla huvudet.Vid bussen träffade hon Sasha.Hon stängde av freestylen och gick fram till Sasha.
-Hej Sasha.sa Kajsa
-Hej...Jobbigt med skola idag?
-Jo sa Kajsa.Men det är det ju alltid enligt mig.
-Det är ju klart sa Sasha och skrattade till.
-Ah,nu kommer bussen.sa Sasha och steg på.
Kajsa gick på bussen och satte sig för sig själv längst bak.Hon satte på sig freestylen igen.
-Killing me softley with his song sjöng Kajsa med.


Att det ska vara så här dumt.Att det är jag som ska bli sårad.Att det är jag som ska känna mig oälskad.Usch.Usch.Usch tänkte hon.
Men det är så det kan vara..Hon hörde Marjas ord långt in i huvudet.”Tror du att du är nåt?”Det gjorde ont.Ont.Ont.Så ont ända ner i hennes själ.Om hon nu hade någon.Kajsa hade börjat tveka.På senaste tiden hade hon inte haft något förstånd heller...Det falska leendet fick vara hennes vapen för att inte hamna på BUP.Hon hade tänkt att hon var som alla andra.Att alla ungdomar skar sig i handlederna,att alla ungdomar grät i sina sänger,att alla ungdomar tyckte att det var skönt att skada sig så att de slapp känna hur olyckliga de var.Att hon inte föstod i tid.Att hon inte förstod att hon inte skulle kunna leva så här.Det är fy och skam.
En vårdag i maj dog Kajsa.Dagen efter att hon fyllt 14år.Hon dränkte sig.På begravningen som skedde en varm dag så spelades ”Killing me softley”.Och det var bara Kajsas närmaste vänner på begravningen.Bara de hon ville skulle komma.Bara de.Att en liten flicka skulle gå detta öde till möte.När en sån här liten flicka dör så blir många upprörda.Och varför skulle det vara annorlunda nu?Jo,för att denna lilla flicka hade orsakat sin död själv.HON var skyldig till att hon mådde dåligt tyckte de.Men är det verkligen så?Det var hennes omgivning.

Skriven av: Felicia