Känslan att bli mobbad- Del 2 av 2

Känslan att bli mobbad- Del 2 av 2












Vendela har flyttat ifrån sin gamla stad till Örebro. Hennes 40-åriga föräldrar som varit ihop i 23 år, och förlovade i sju, ska äntligen gifta sig eftersom Vendelas mamma är med barn.
Vendela blev mobbad i förra skolan och trivdes inte alls där hon bodde. Men i dag så ska hon börja på Almbyskolan. Hon är nervös. Men i går så hände det en grej som var lite lustig. Hon träffade sin nya granne som heter Jenny och är 14 år, lika gammal som Vendela själv. Hon går också på Almbyskolan. Kul att ha en granne som går på samma skola som en själv.


- Vendela. Är du klar att åka nu? undrade mamma.
- Jag ska bara borsta änderna, ropade jag från badrummet.
Det var så nervöst. I dag så skulle jag börja i min nya skola. Jag hade varit och besökt den en gång tidigare. Då fick jag bara träffa rektorn och min nya lärare. Dom var jättetrevliga och visade mig runt på skolan. Självklart så talade jag om för dom att jag blivigt mobbad i min förra skola.
- Men om det skulle vara något så kan du prata med oss, sa rektorn. Vi tar tag i det. Här på skolan så tillåter vi inte att någon blir förnedrad eller utfryst.
Det kändes bra att höra.
Jag satte ner tandborsten i min vattenmugg, och gick ut i hallen till mamma som stod påklädd i ytterkläder.
Utan att säga någonting till varandra så gick vi in i bilen och åkte iväg till skolan.
Jag bara tänkte på det första mötet med mina nya klass kamrater.
Samtidigt som det kändes pirrigt så kändes det kul. Det här kanske skulle vara en bra början till ett nytt liv.

När mamma stannade bilen utanför skolan så dunkade mitt hjärta jättesnabbt. Jag var ju så nervös. På parkeringen stod det en man i mörkblåa jeansbyxor och svart tröja.
Det var min nya klassföreståndare.
- Hej Vendela. Hjärtligt välkommen ska du vara till Almbyskolan.
- Tack, sa jag. Kul att vara här.
- Klassen ska snart få gå in i klassrummet. Jag ska släppa in dom snart. Men följ med mig bara.
Mamma och jag följde med honom. Han gick in i skolan. Sen gick vi igenom massa korridorer. Alla tittade nyfiket på mig.
När vi stannade utanför en utav skolsalarna så stod det en rad med elever där.
- Det här är din nya klass, Vendela, sa han och log emot mig.
Jag såg mig omkring på alla okända ansikten som tittade på mig. Några log, några flinade och började viska till varandra, och några såg helt ointresserade ut. Men en utav tjejerna kände jag genast igen. Jenny, min granne.
- Hej Vendela! utbrast hon och log.
- Men så trevligt. Känner ni varandra redan? undrade läraren.
- Ja. Vi är grannar, sa Jenny.
- Med vad bra att ni redan träffats, sa han samtidigt som han låste upp dörren och släppte in alla i skolsalen.
Jag skulle precis gå och sätta mig vid min nya bänk.
Men då sa min magister åt mig att jag skulle ställa mig fram för att presentera mig lite mer.
Jag vände och gick tillbaka fram.
Mamma stod vid dörröppningen.
- Sitt ner och var tysta. sa min nye magister milt.
Ingen lyssnade. Alla sprang omkring lite hej villt i klassrummet.
Efter några tillsägningar och en utskällning så satt klassen tyst och stilla ner i sina bänkar som tända ljus.
- Det här är Vendela. Hon är ny här, sa han och tittade på mig.
Jag såg ut emot klassen.
- Hej, sa jag lite tyst.
- Hej, mumlade några. Ungefär hälften utav alla 19 elever.
Jag visste inte riktigt vad som fanns att berätta om mig själv. Så jag sa bara:
- Är det någon som undrar något så är det bara att fråga.
Ingen räckte upp handen.
- Ingen som undrar eller vill fråga Vendela någonting? sa magistern och tittade ut över klassen.
Alla satt bara tysta. Ingen sa något.
- Nähä, sa han och tittade snällt på mig. Då kan du sätta dig vid den tomma bänken längst ner i hörnet.
Jag nickade bara på huvudet och gick och satte mig.
- Får jag berätta en sak? undrade mamma helt oväntat bara några sekunder efter jag satt mig ner.
- Javisst, sa magistern och nickade.
Jag blev nervös eftersom jag inte visste vad hon skulle säga.
Hon gick och ställde sig framför alla.
Hon gav mig som satt helt stel, en snäll blick och tittade sedan ut emot mina nya klasskamrater.
- Jo. Så här är det förstår ni… Vendela blev mobbad i förra skolan hon gick i. Så om ni är snälla så vore det bra. För då kan hon känna sig trygg.
Alla vände sina huvuden emot mig. Det var pinsamt. Var hon tvungen att tala om det här redan första dagen?
Jag tittade ner i skolbänken. Jag ville inte se hur alla tittade på mig.
- Nejdå. Vi ska vara snälla emot henne, sa en tjej med hästsvans som satt längst bort.
- Bra. Eller hur lilla gumman?! Det kändes väll skönt att flickan sa så? sa mamma och gick fram till mig.
Jag reste mig upp från bänken och började lunka emot dörren. Det va så pinsamt att jag ville gå ut därifrån ett tag.
- Vart ska du? undrade mamma.
Jag blev faktiskt arg på henne. Det där hade väll jag själv kunnat berättat någon gång.
- MÅSTE DU ALLTID VARA SÅ JÄVLA PINSAM?! vrålade jag argt.
Jag tänkte mig inte för. Jag blev bara så arg på mamma.
Jag öppnade klassrumsdörren och sprang ut i övriga skolan.
Jag ställde mig vid ett fönster i korridoren.
Då kommer mamma. Hon klappar mig på axeln.
- Du. Förlåt. Det var klumpigt gjort utav mig att berätta det där.
- Mm, muttrade jag surt.
- Men du. Gå tillbaka in och låtsas som ingenting.
- Men du har gjort bort mig nu. Det känns pinsamt.
- Äh. Kom nu, sa hon och släpade med mig in i klassrummet i armen.
När jag kom tillbaka in i klassrummet så satt många och flinade.
- Så. Är det bra nu?! frågade mamma mig.
- Ja, muttrade jag snabbt och gick tillbaka till min bänk.
- Bra. Mamma åker nu, sa hon och pussade mig på kinden. Men jag hämtar dig när skoldagen är slut.
- Men gå, sa jag och tyckte att allt kändes så pinsamt.
- Okej. Tudelido, sa hon innan hon gick. Det är en annan fras för ”hejdå”.
Några började fnissa åt min pinsamma morsa.
Jag ville bara sjunka genom golvet och försvinna.
Då får jag höra något så att jag nästan tappade hakan.
- Din morsa är ju cool.
Den rösten hördes alldeles bakom mig. Jag vänder mig om och får se en kille med blont hår och klarblåa ögon. Han ler vänligt emot mig.
- Tack… var det ända jag fick fram.
Jag begav mig genast in i drömmarnas land. Han var den sötaste pojke jag någonsin sett. Han såg så snäll ut. Jag vände mig om för att han inte skulle behöva se hur kär jag blev i första ögonkastet.
- Ska vi ta och börja lektionen nu? undrar magistern.
- NÄÄ! ropar alla.
- Jo. Ta upp era räkneböcker. Och Vendela, du din med dig från förra skolan va?
- Ja, sa jag och tog upp den.
Under hela mattelektionen så kunde jag inte koncentrera mig. Jag tänkte bara på han som satt bakom mig. Killen jag inte ens visste namnet på.
Plötsligt så tittar magistern emot mitt håll.
- Hördu Anders. Din mamma bad mig påminna dig om att du skulle gå till tandläkaren nu på rasten. Hon skulle möta dig där.
- Ja just det, sa Anders och gick ut före alla andra.
Det var killen jag blev kär i. Nu visste jag vad han hette. Han hette Anders.
Jag var glad. Jag visste universums snyggaste killes namn.
Anders. Jag hade bara honom i tankarna. Jag blev verkligen kär. Det var en härlig känsla.
Då klappar någon mig på axeln.
- Vill du vara med oss på rasten?
Jag vaknar upp ur mina drömmar. Där står Jenny och två andra tjejer.
- Va?! undrade jag som inte hörde deras fråga bara för att jag var helt inne i andra tankar.
- Vill du vara med oss på rasten? upprepade Jenny.
- Javisst. Vad snällt. sa jag och log stort. Jag skulle få vara med några i min ålder. Och det var dom som frågade mig om jag ville. Jag hade tidigare aldrig upplevt att någon i min ålder velat umgås med mig.
- Kom då.
Vi fyra gick ut ur klassrummet. Jag följde dom längst korridorerna.
- Vad heter ni andra två? frågade jag Jennys kompisar.
- Jag heter Anna-Lotta, sa hon med vita byxor och röd tröja.
- Och jag heter Christel, sa den andra med lockigt hår och glasögon.
- Okej. Och som ni säkert redan vet så heter jag Vendela.
- Ja. Det visste vi redan, sa Anna-Lotta och log snällt.
Jag njöt verkligen. Jag hade äntligen fått slippa uppleva mobbing i en skola.
Allt kändes så bra. Även fast jag alltid blivigt mobbad varenda dag så hade jag nästan glömt bort det nu när jag mår bra. Jag var inte nervös längre. Jag visste att allt skulle bli bra här i Örebro och i den nya skolan. Jag kände bara på mig det.

Efter en, för första gången i mitt liv, lyckad skoldag så kom mamma och hämtade mig.
- Hur var det i skolan i dag då? undrade hon nyfiket.
- Bra, sa jag och kände hur jag redan längtade till i morgon. Då det skulle bli skoldag igen.
För första gången i hela mitt 14-åriga liv så längtade jag till skolan.
- Så alla har varit snälla emot dig då? sa mamma och log.
- Ja. Dom har verkligen varit jättesnälla. Föresten… En kille som hette Anders tyckte att du var cool.
Då skrattade mamma.
- Jasså? Så kul. Då kanske jag inte är så pinsam ändå?
- Nej. Det är du inte, sa jag och kände att jag faktiskt menade det.
- Så bra. För jag vill inte vara pinsam.
- Nää. Du… Nu är det inte långt kvar tills du ska föda barn va?!
- Nej. Om ett par veckor. Jag har känt hur den lille har sparkat omkring inne i magen.

När vi kom hem så gick jag raka vägen in till mitt rum. Jag började att plocka upp saker ur flyttkartongerna. Jag ville ju få klart i mitt nya fina rum.

Dag efter dag gick. Och allt var bara bra. Jag hade fått bra vänner, en utav dom som mobbade mig i förra skolan hade tagit reda på mitt telefonnummer för att ringa och be om ursäkt. Den ursäkten tog jag emot. Det kändes bra att även mobbare kan ångra sig och vara medvetna om att det dom gör emot andra är dumt.
- Aj. Det gör ont, kvider mamma och tar sig för magen.
- Är det äntligen dags nu?! undrade pappa glatt.
- JA! JA! skrek mamma av smärtan.

Pappa bar ut henne till bilen.
- Såja älskling. Vi åker till akuten på en gång.
Jag sprang ut till dom.
- Får jag följa med?
- Nej. Stanna hemma du. Vi ringer dig när allt är klart. Okej?
Jag nickade bara.
- Bra, gumman, sa pappa och klev in i bilen, startade den, och lade gasen i botten för att snabbt komma iväg.

Nu var det bara jag som var kvar hemma i huset.
Då knackar någon på dörren.
Det är en man som jag aldrig sett förut. Han ser arg ut.
- Hej. Gunnar Olsson var namnet. Ha du dina föräldrar hemma?
Jag blev stel över att se hans arga ansiktsuttryck.
- Eh. Nää…
- Vart är dom då?!
Utan att tänka mig för så sa jag vart dom var.
- Dom är på BB och föder barn.
Jag hörde själv hur dumt det lät. Det kanske hade varit bättre att säga att dom bara tagit sig en tur in till stan.
Gubben började att skratta lite.
- Hehehe, jaha. Men du kan väll be din pappa, när han kommer hem, att ringa mig på det här mobilnumret? sa mannen och räckte fram en lapp med sitt mobilnummer på.
- Jaha. Men varför då?
- Jo. Jag jobbar på Shellmacken. Och din pappa betalade inte för bensinen. Han tankade bara och stack.
- VA?! Men hur kunde du veta vart vi bor?
- Jag spårade er genom hans registreringsskyllt på bilen. Sånt funkar bra.
- Okej. Men då måste han tänkt på annat. Han skulle aldrig smita utan att betala.
- Okej. Men be honom att höra av sig.
- Ja det ska jag.
- Bra. Hej, sa han och gick.

När mamma och pappa kom hem, klockan 20:32, så hade dom ingen bebis med sig.
Dom såg båda mycket ledsna ut.
- Men vart är bebisen?! undrade jag förvånat.
- Den dog, suckade pappa.
- VA?!
- Den dog efter bara några utav sina livs första andetag.
- Nää, sa jag och kände att det verkligen var synd.
- Men nu är det så, sa mamma. Det är inget att göra något åt.
- Nej. Vi var väll för gamla, sa pappa. Men mamma och jag ska ju gifta oss snart.
Och det skulle dom. Om tre veckor var det bestämt. Då har man ju i alla fall något att glädja sig över.
- Men vi har ju dig, sa pappa glatt och kramade om mig.
- Ja, sa mamma och klappade mig i håret.
- Ska vi åka till videobutiken och hyra film? undrade pappa. Han ville väll att vi inte skulle vara ledsna över det som hänt.
- Ja. Vilken bra ide, älskling, sa mamma och log.
- Här, sa jag och räckte fram lappen med numret som jag fick utav gubben.
- Vems mobilnummer är det här? undrade pappa.
- Han från Shellmacken. Du glömde att betala för bensinen senast du tankade.
Pappa dunkade sin arm i sitt egna huvud.
- Men just jävlar. Gud så klantig jag är.
- Ja det var det, sa mamma och kittlade pappa på ett kärleksfullt sätt.
Han tog tag i hennes händer. Då kunde hon ju inte kittla honom. Han höll fast dom hårt, och såg henne djupt in i ögonen.
- Jag älskar dig så otroligt mycket, viskade han ömt.
Mamma log kärleksfullt.
- Och jag älskar verkligen dig, sa mamma.
Dom kysste varandra.
Trotts att det inte blev någon bebis så försökte dom att vara glada. Och dom har ju varandra.
Efter en lång stunds kyssande så sa pappa:
- Nej. Nu åker vi och hyr en film.
- Ja, sa mamma. Och så ska du betala för bensinen.
Pappa fnissar.
- Ja, älskling. Jag ska betala för bensinen.

Allt kändes faktiskt ganska så bra. Livet måste gå vidare. Och jag kände att jag kommit in i ett nytt liv. Mamma och pappa skulle gifta sig, jag hade fått många nya vänner i in nya skola. Allt var perfekt. Men nu måste jag gå och ringa till Jenny. Hon och jag skulle åka ner på stan nu. Vi ska bara shoppa lite. Och jag ska se om jag hittar någon fin bröllopspresent till mamma och pappa.












Slut

Skriven av: Sandra