kap 2 alfredius trollkarlen

Ville föll och föll men plötsligt så plumsade han i något vått. Han reste sig upp med en viss smärta i armen. Han var blöt över hela kroppen, förmodligen stod han i en damm efter som när han reste på sig hade han vatten enda upp till knäna.
Ville började vada fram genom dammen med ett bultande hjärta, han ramlade flera gånger för den plats han var på va inte mer upplyst en än kylig vinter natt då månen lyste svagt. Vattnet rann från Villes blöta kläder när han till slut kunde kravla sig upp på land.
Han var omgiven av stora träd och en enbärsbuske som stod ungefär fem meter bort.
Ville tittade bort mot busken och fick så att den röde sig. Han gick bort till busken och fick se mager liten figur. Ville tvekade lite men när han såg att den lilla varelsen inte brydde sig om honom lutade han sig över busken för att kunna ta sig en närmare titt. Det var en dvärg som hade ett knubbigt ansikte och pytte små ögon, han var inte så stark och han var ungefär ett huvud kortare en Ville. Han var klädd i gröna trasor och på hjässan hade han en luva. I handen höll han en korg full med enbär och på höger sidan stod det en lykta som lyste svagt. Dvärgen tittade in i enbärsbusken men efter bara några minuter hoppade han till av att en vatten droppe från Villes hår föll ner på honom. Han tittade upp på Ville och gav ifrån sig ett litet pip.
Dvärgen greppade tag i lyktan och backade bakåt några steg medan han höll blicken på Ville.
”Ursäkta mig men vart är det här för ett ställe? Ville hade inte väntat sig något svar men så såg han att dvärgen plötsligt pustade ut av en viss lättnad och tittade på honom med en förbryllad min.
”Så du är inte, sade dvärgen och log med hela ansiktet, här ifrån?
”Nej, sade Ville.
”Vart kommer du ifrån? Ville tänkte efter lite för han kunde ju inte säga att han kom ifrån en annan värld men så bestämde han sig för att säga
”Jag kommer från människo byn.
”Vad gör du här ute då?
”Jag letar efter min lille bror.
”Aha, Dvärgen tittade bakom sig, följ mig. Ville gick efter dvärgen som gick in bland träden.
Eter att dom gått en bra bit kunde Ville skymta ett litet hus bakom några björkar.
Bredvid huset låg en liten sjö, huset var byggt utav gråstens block som det växte mossa på och dörren till huset såg ut att vara gjord av furu.
På taket satt det fast en urholkad stubbe.
Dvärgen och Ville gick in i huset, det var lågt i tak och längst in i rummet stod en kamin som det brann en sprakande eld i. Över elden hängde en kittel men det som Ville fört lade märke till var att det satt en person bredvid kaminen, han var long och hade en toppig hatt
”Nu är jag här.
”Har du med dig bären som jag bad dig om? sade manen med den toppigga hatten när han vände sig om.
”Ja det har jag, var så god. Han tog emot korgen och hällde bären i kitteln. Efter en liten stund bildades en tjock röd färgad rök över kitteln som kom en till att fälla tårar.
Manen med den toppiga hatten böjde sig över kitteln och fyllde en flaska med dess innehåll. Efter en kort stund hade han fyllt flera flaskor som han ställde upp på en hylla bredvid kaminen.
När röken hade försvunnit upp genom den urholkade stubben sade manen med den toppiga hatten som nu hade lagt märke till Ville.
”Vad är det där?
”En människa, svarade dvärgen.
”Jag ser det, hur fick du tag på honom?
”Det var han som hittade mig sir Alfredius.
”Men människorna är ju utrotade för länge sen! Alfredius tog tag i Villes arm och drog honom mot sig. Hur i hela fridens namn kan det finnas en enda människa kvar på denna planet så som jag har plundrat och dödat med mina manar, svara mig ditt vidriga lilla kryp!
”Ja jag vet inte sir. Alfredius ruskade om Ville och slängde honom bakåt med en våldsam kraft
som fick honom att tappa medvetandet.
”Nu kan han ju verkligen inte tala om för dig hur det, men Alfredius avbröt honom.
”Se efter om han lever, sedan tar du med honom ut och dumpar honom någon stans. Jag har andra planer för honom så se till att du dumpar honom på ett bra ställe, om han är död så spelar det ingen roll vart du dumpar honom!
När Ville vaknade kände han hur det värkte i hela kroppen, också höra han ljudet av en sprakande eld och hur två personer pratade med varandra.
”Jag är säker på att det är en människa, vad annars kan det va?
”Vet inte en alf kanske.
”Är du dum eller, han är ju inte ens lik en alf, se på hans öron till exempel.
Ville tittade sig omkring först åt höger och sedan åt vänster. På höger sidan kunde han se den sprakande elden och på vardera sidan om den satt det två dvärgar. En av dom såg smal och klen ut och på något vis tyckte Ville att han verkade bekant, som om han hade sett honom förut.
Den andra var muskulös och hade en krokig näsa.
Till vänster kunde Ville se en bäck som rann. Dom befann sig i ett skogs område med träd som sträckte sig högt upp, och träd kronorna gjorde så att himmelen inte syntes. Ville låg på ett djur skinn och hade en filt på sig. Det var mörkt ute men eldens gyllene lågor gjorde platsen mer upplyst en vad månen kunde åstadkomma. Ville reste på sig och drog filten åt sidan, tvekade lite men gick sedan bort till de båda dvärgarna och satte sig framför elden. Den muskulösa dvärgen vände blicken från sin vän och tittade på Ville.
”Hej, sade dvärgen, mitt namn är Trynkel Bolvind och han där borta är min gode vän.
”Gårdan, vi är bröder, Gårdan sträckte fram sin hand till Ville som sedan tog emot den, Vi hittade dig för några dagar sedan. Du låg medvetslös i skogen och hade sår över hela kroppen och om inte vi hade hittat dig så hade du förmodligen varit död nu, vem du nu är.
”Jag heter Ville om jag minns rätt och kommer från... Människobyn.
”Så du är alltså en människa, sade Gårdan.
”I vilket fall som helst står du i skuld till oss för att vi har räddat ditt liv, sade Trynkel.
”Och vad vi vill att du ska göra för oss, fortsatte Gårdan, är att tala om för oss vart den där människobyn ligger.
Du vet väll vem Alfredius är, eller?
”Ja tror det, sade Ville kort.
”Alfredius är en mycket ondsint man, han har makt nog att förgöra hela vår planet.
”Varför vill ni veta vart den där människobyn ligger? Sade Ville och tittade på Gårdan med ett oförstående uttryck i ansiktet.
”Om du inte talar om för oss vart den ligger så kommer Alfredius att krossa byn och förhäxa eller döda alla byborna.
”Men det finns en liten schas att vi kan rädda dem, sade Trynkel, Gårdan gnuggade sina händer mot varandra.
”Liten chans säger du. Om du hade känt Alfredius så hade du vetat hur lätt han spårar upp människor och stoppar upp dom med sina bara händer.
Jag har skälv sett på när han gör det. Gårdan fingrade på sin dolk som han hade i bältet
och drog sakta upp den.
”Vad tar det åt dig Gårdan, stoppa genast till baka dolken! Gårdan vände sin blick mot
Trynkel och log ett ondskefulla leendet.
”Död åt alla människor! sade han och reste sig upp, men innan han hann göra något hade Trynkel hoppat över honom. Dom brottades en lång stund men till sist fick Trynkel
Gårdan i ett så fast grepp så att han inte kunde röra sig. Sedan slog han till Gårdan med ett så kraftigt slag att han svimma.
Trynkel reste på sig och plockade fram ett rep som han band fast Gårdan med.
”Så där ja, sade Trynkel.
”Vad hände med Gårdan? Sade Ville med en viss rädsla i rösten.
”Det är lite svårt att förklara, jag kan berätta en annan gång, sov nu vi har en long dag framför oss i morgon.
Ville gick bort till det Djur skinn som han tidigare hade legat på. Han tittade ner på sig skälv och fann att det enda klädes plagg han hade på sig var sina underkläder. Ville tittade åt alla håll med hopp om att hitta sina kläder men i stället så hittade han ett tyg bylte bredvid bädden. Ville öppnade tyg byltet som innehöll en ren skjorta och ett par byxor. Ville lade ner kläderna i tyg byltet och lade sig på Djur skinnet, sedan föll han i en orolig sömn.
När morgonen grydde vaknade Ville av att Trynkel ruskade på honom. Han satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen.
”Vad är det?
”Gårdan har rymt, vi måste ge oss i väg nu om vi ska hinna i kapp honom. Ville reste på sig och drog på sig dom kläder som låg i tyg byltet samtidigt som Trynkel plockade upp djur skinnet och filten. Han packade ner dom i en väska som han hade hängandes över axeln.
”Åt vilket håll gick han?
”Vet inte, men det skulle inte förvåna mig om han gick i samma riktning som vi kom ifrån,
Trynkel pekade bort mot bäcken som fortsatte i en bra bit upp. Vid slutet av den här bäcken ligger ett litet hus och bredvid huset finns en sjö. Det var där vi hittade dig.
Ville och Trynkel började gå längst bäcken. Marken var både stenig och sumpig men det visade sig att Trynkel hade rätt om att Gårdan hade tagit den här vägen för dom kunde utan några problem urskilja fotspår i den sumpiga marken. Så småningom förändrades landskapet och bäcken tog slut. Dom tittade sig omkring men Gårdan syntes inte till. Över allt växte det björkar förutom på ett ställe där det låg en liten sjö. Bredvid sjön kunde dem urskilja ett litet hus med platt tak. Dom gick fram till den lilla stugan och tittade in genom ett fönster, det såg övergivet ut. En strimma solljus lös in genom fönstret som avslöjade en rand av stoft.
”Vi går in, sade Trynkel. Dom gick bort till framsidan av huset. Trynkel tryckte ner handtaget, det klickade till och dörren gick sakta upp. Ville och Trynkel gick in i huset och lät dörren stå på glänt medans dom tittade sig omkring, det var lågt i tak och det knarrade i golvet när dom gick. Det hängde spindelnät i taket och väggarna var prydda med dammiga hyllor. En liten stund senare när dom sökt igenom huset gick Trynkel bort till dörren och stängde den bakom sig.
Han lutade sig på den och lade armarna i kors medans han tittade på Ville med en allvarlig blick.
”Nu är det dags för oss att byta några ord med varandra, sade Trynkel. Vi räddade dit liv och nu har du chansen att rädda andras. Bara du talar om för mig vart människobyn ligger.
”Det finns ingen människo by, det var bara som jag hittade på. Trynkel var just på väg att säga något men blev avbruten av att dörren öppnade sig bakom honom, Trynkel trillade baklänges och hamnade rakt i famnen på en gammal gumma med svarta kläder. Hennes gråa hår räckte enda till midjan och hennes ansikte var det fulaste man kunde tänka sig på en gammal gumma, hon hade gula krokiga tender och hennes läppar va torra. Hon föll baklänges med Trynkel tett inpå sig och när dom dunsade i marken gav den gamla gumman ifrån sig ett högt skrik av smärta. Trynkel reste sig klumpigt upp från den gamla gumman som nu låg alldeles stilla på marken. Han tittade på henne och när den gamla gumman inte visade något täcken på liv böjde Trynkel sig över henne för att se om hon hade något värdefullt. Hon hade en diamant ring på fingret och i fickan hade hon en påse. Trynkel öppnade påsen som innehöll ädelstenar i olika sorter, sedan stoppade han ner sakerna i sin ficka, och vände sin blick mot Ville.
”Kom hit. Ville gick tveksamt fram till Trynkel, Hjälp mig att bära bort den här haggan så ingen tror att det är vi som har dödat henne, men när Trynkel vände sig om var den gamla gumman borta, precis som om hon hade fått vingar och flugit sin väg.
”Glöm det där om människobyn och låt oss bli vänner igen, sade Trynkel efter en liten stund
och räckte fram sin hand till Ville som sedan tog emot den för att visa att han inte var fullt så arg på Trynkel längre. Sedan gick dom ut genom dörren.

En stund senare promenerade Trynkel och Ville längst en stig som skulle leda dom till en stad vid namn Alka Niro, älvornas stad. När stigen tog slut kunde dom se murar som sträckte sig högt upp och alldeles i närheten av porten till staden stod det en vakt klädda i sidens plagg. Han hade ett guldarmband på sig och hanns ögon glittrade i solljuset.
På ryggen hade han en pilbåge, som han genast osäkrade med en pil när han fick syn på Ville och Trynkel.
”Ett steg till och jag skjuter. Ni befinner er på privat mark! sade älvan, Trynkel lyfte upp sin hand och sade.
”Jag kommer av endast goda avsikter! Den här människo pojken behöver skydd och det enda stället som värkar lovande, enligt mig är denna vackra stad.
”Hur ska jag kunna veta att du inte är en Dvärg från Alfredius armé som har tagit med en pojke som är villig att spionera innan för våra portar.
”En sak ska du ha klart för dig och det är att jag hellre dör en att kärna den hale fan.
Älvan sänkte sin båge och tecknade åt dom att dom kunde komma fram.
Trynkel och Ville gick fram till älvan som log milt medan han öppnade den stora porten.
Han tittade på Ville en liten stund men vände sin blick mot Trynkel och sade, Kom tillbaka hit i morgon vid soluppgången så ska jag tala om för dig om han fick stanna, om inte så har jag honom med mig. Trynkel stoppade ner handen i fickan och plockade upp diamantringen som han hade snott från den gamla gumman. Sedan lämnade han över den till Ville som tog emot den, han tittade upp på Trynkel som bara log tillbaka och gick sin väg, in i skogen.
Älvan ledde in Ville i staden.
Dom gick längst en trappa som såg ut att vara gjord av marmor. Den fortsatte en bra bit upp i slingrande banor. Ville kunde se mängder av träd längst hela trappan, men det var något speciellt med dom här träden för bladen på dom glittrade som silver och på vissa träd glittrade dem som guld. När trappan tog slut kom dom fram till ett träd som var så stort att man skulle kunna mäta det med en skyskrapa, älvan tog tag i en utav trädet grenar och började tala på ett språk som bara älvor kunde förstå.
”Elvanir Dinará Lemnatér, alfen tog tag i Villes hand och plötsligt ljusnade att framför dom.
Efter bara några sekunder blev alltting som vanligt ingen men nu befann dom sig inuti trädet, en stor sal bredde ut sig framför dom och väggarna var prydda med tavlor. Högt uppe i taket kunde Ville se att det flög omkring eldflugor, det var dom som lös upp det mesta i rummet förutom alla facklor som man hade låtit sätta upp på ömse sidan om målningarna. När dom kom fram till salens ende, öppnade älvan en dörr på väster sidan, Ett sorl av röster och glas som kastades till marken när dom druckit färdigt det som Ville förstod var maltdryck, var det första han hörde när dom kom innan för dörren. Rummet var försett med bord och taburetter, och längst in i rummet hade man låtit bygga en scen. En halvnaken tjej med guld slingor och blåa ögon stod och dansade på scenen. Dom som satt närmast scenen tittade som förtrollat på den halvnakna kvinnan men dom som satt en bit ifrån pratade oavbrutet med varandra. Allihop såg ut att vara älvor, men kvinnan som dansade va på något vis olik dom andra, för hennes öron var inte riktigt lika spetsiga som en älvas och hon hade inget armband på handleden som alla andra älvor hade på sig.
”Är du hungrig? frågade älvan och vände sig mot Ville, Ville tittade upp på älvan och sade.
”Om sanningen ska fram så har jag inte ätit något på hela dan.
”Gå och sätt dig vid något ledigt bord så kommer jag snart igen, med dessa orden försvann han i folkmassan och lämnade Ville ensam för ett ögonblick. Ville tittade sig omkring men ingen stans kunde han hitta något ledigt bord, en stund senare hittade han två lediga taburetter vid ett bord där det satt fyra andra älvor vid. Ville hoppade upp på taburetten. Efter det att han suttit sig till rätta tittade älvan som satt bredvid på honom med en blick som inte visade något mer en irritation. Även denna alf, likt som många andra alfer var blond men han hade svarta ögon och en mörkare hy.
”Är inte du en människa? sade älvan medan han tittade på Ville.
”Stör det dig? älvan vände sig om mot en annan älva som nästan såg nykter ut.
Han var kraftigt byggd och hade en spetsig underkäke, sade han och lade sina händer på älvans axlar.
”Nej då, det är bara det att jag inte tycker att han ska vara här.
”Och vad är det som får dig att tycka det, mr?
”Gabi, och ta bort dina händer från mina axlar vem är du skälv om jag får fråga?
”Napol i egen hög person, sade han och log brett.
”Napol vad i hela fridens namn gör du här?
”Jag såg den här människan med portvakten, vet du vart han är? Sade Napol.
”Här är jag, sade portvakten som nu dök upp bakom dom. Är det inte du som är Napol?
”Jodå, och du vet väll att varje gång som det kommer en människa hit, ska du gå raka vägen till mitt arbetsrum. Följ med mig nu så ska vi reda ut det här, Napol, Ville och portvakten lämnade Gabi och hanns anhang i fred och gick ut ur den dörr som ledde dom till salen som portvakten och Ville först hade gått igenom när dom kom in i palatset. Napol öppnade en annan dörr som ledde dom till Napols arbetsrum. Rummet var inte så stort men det var högt i tak och i mitten av rummet fanns det ett bord och tre stolar. Napol gjorde ett täcken åt dom att dom skulle sätta sig ner.
”Det är ytterst ovanligt att människor kommer hit av fri vilja, sade Napol och suckade. Och om sanningen ska fram så är du en av dom yngsta människorna som finns här i landet eller ska jag kanske säga världen.
Vem var det som förde dig till denna stad? Napol knäppte med fingrarna och en betjänt kom fram till honom. Ge den här pojken något som friskar upp hanns minne.
”Ska ske sir, sade betjänten och gick ut ur rummet. Efter några minuter kom han tillbaka igen med en bricka i handen, på brickan stod det en flaska och tre glas. Betjänten ställde brickan på bordet öppnade flaskan och fyllde glasen med dess innehåll, sedan gick han och ställde sig bredvid dörren.
”Ta ett glas och drick, berätta sedan hur du kom hit. Ville lyfte upp glaset, och började försiktigt smutta på innehållet.
”Du behöver inte berätta för oss om du inte vill, men det vore mycket trevligt om du talade om för oss så vi inte behöver ta till med våld. Ville Tittade på Napol medan han ställde tillbaka glaset på bordet harklade sig och sade.
”En dvärg visade vägen hit. Han påstår att han räddade mitt liv men jag vet inte vad jag ska tro nu för tiden.
”Vad hette dvärgen?
”Trynkel Bolvind om jag minns rätt. Och det enda minne jag har kvar av honom är den här diamantringen, sade Ville och stoppade ner handen i fickan, men då upptäckte han att den var tom.
Gabi tittade på ringen. Han satte på sig den och fann att den passade rett så bra på hanns finger. Han hade gått in i ett rum där älvorna roade sig med flickorna. Han satt på sängkanten men reste sig hastigt upp när han hörde ljudet av fotsteg närma sig rummet. Gabi gick bort till en garderob och ställde sig i den, men han lät garderobsdörren stå på glänt. Han kunde precis urskilja sängen, en kvinna som inte kunde vara äldre en han skälv lade sig ner på den och en stund senare kom det en älva in i rummet. Han lade sig med bena isär över flickan samtidigt som han ivrigt drog av hennes trosor. Gabi kände plötsligt hur det började värka i fingret som ringen satt på. Han drog upp en dolk som han hade i bältet och började försiktigt öppna garderobsdörren. Sedan hörde han en mörk röst som sade.
”Döda dom! Älvan kände svetten rinna i pannan, han hade aldrig dödat någon förut men nu kändes det som om någon hade tagit över hanns kropp. Gabi hoppade upp på sängen och körde upp kniven i älvans mage samtidigt som han höll för flickans mun för att hon inte skulle skrika. Alfen trillade ner på golvet medan blodet från hanns kropp kladdade av sig på lakanen. Sedan knäppte Gabi upp sina byxor och lade sig över flickan. Efter en stund drog han sin dolk över flickans halls så det blev ett djupt jack i den. Gabi hoppade ner på golvet, samtidigt som han drog på sig byxorna. Han tittade på dolken som han höll i sin hand, det rann blod från den som gjorde en liten pöl på golvet. Gabi släppte kniven så att den föll med en duns på golvet, sparkade till den lite lett så att den åkte in under sängen, sedan drog han av sig ringen och tittade på den med en hatfull blick och slängde han den till marken. Gabi gick bort till Älvan som låg halvdöd på marken. Han lade sin fot på hanns halls och tryckte till, sedan var han död. Gabi tog tag i alfens fötter och drog iväg honom till garderoben. Han lyfte upp honom och försökte undvika få blod på kläderna samtidigt som han placerade honom i sittande ställning i garderoben, samma sak gjorde han med flickan, sedan stängde han dörrarna.

Alfredius skrek av ilska och bad en av sina kärnare komma fram till honom. Han tog tag i hanns halls och pressade sina naglar mot hanns hud, ilskan steg i honom men att döda folk och andra obetydliga varelser fick honom att känna sig lugnare, han pressade sina naglar så hårt i kärnarens halls att blodet började rinna från honom, hanns plan hade nästan lyckats. Dvärgen hade tagit hanns ring och gett den till människobarnet, han hade fått kontrollen över en annan som hade snott ringen från människan men nu syntes bara ett hor rum i spå kulan med en blodig säng men plötsligt såg han någon som kom in i rummet, han släppte taget om kärnarens hals som genast föll till golvet, han sprattlade till lite gran men Alfredius sparkade till honom på sidan så att han knäckte revbenen.
Det var en flicka inte helt olik den andra flickan som han hade dödat med hjälp av älvan. Han hatade människor och han hade med hjälp av sina trognaste utplånat och stoppat upp dom, allihop, trodde han. Men nu verkade det som om hela Alka Niro var fullt med människo flickor.
Flickan stod och tittade förskräckt på sängen. En stund senare kom en alf in i rummet, han var halvvägs av med kläderna men när han fick syn på vad flickan tittade på drog han snabbt på sig byxorna och tröjan. Han kunde se en rand av blod som slutade alldeles vid garderoben. Älvan sprang fram till den och öppnade dörrarna. Flickan hade sprungit ut ur rummet men älvan stod kvar och stirrade på liken i garderoben, precis som om han hade sett ett spöke. Älvan vände sig om och var just på väg att springa ut ur rummet för att hämta hjälp av Napol men när han fick syn på ringen stannade han upp, han böjde sig ner för att plocka upp den tittade lite gran på den och stoppade ner den i fickan.
”Vi skulle möta honom vid soluppgången, sade Portvakten, som Ville under samtalet med Napol hade fått reda på hette Zédai.
”Då är det kanske bra om vi går nu, sade Napol och reste på sig, sedan gick dom ut ur rummet. Innan någon av dom hann komma ut ur palatset öppnades bar dörren och en alf kom springandes emot dom.
”Napol, Napol!
”Va är det? sade Napol bryskt och vände sig om.
”Ett dubbelmord har inträffat.
”Vad är det du säger, har ni någon misstängt?
”Nej sir men jag hittade en ring där mordet inträffade, han stoppade ner handen i fickan och plockade upp ringen. Napol tog ringen från älvan och tittade på den.
”Vart inträffade morden?
”I ett utav flickornas sov rum.
”Se till att få ut liken ur palatset utan att väcka för mycket uppmärksamhet, alfen vände sig om och sprang in till baren.
”Hur många människokvinnor finns det i Alka Niro, Zédai? Sade Napol efter att ha funderat en stund.
”Trettio stycken i palatset och sextio utanför palatset om jag minns rätt.
”Har någon utav kvinnorna blivit gravida en?
”Hur skulle jag kunna veta det, jag håller ju bara ordning på hur många som kommer in i palatset och lämnar det, men jag skulle inte tro det. Varför undrar du?
”Det gav mig en lysande idé för om motsatta könet i samma ras gjorde så att åtminstone tjugo kvinnor blev gravida skulle vi kunna bilda en hel koloni av människor i olika slag, både av män och kvinnor, och sedan när dom har vuxit upp kan dom börja bygga nya byar, städer och allt va det nu heter.
”Det skulle kunna gå, men den enda som kan utföra detta är pojken här och förresten så är han inte mogen en.
”Men om se sådär tre fyra år, hur gammal e du förresten? Sade han till Ville som hade lyssnat på hela samtalet och var nu en aning förskräckt över vad dom skulle kunna göra med honom. Under hela sitt liv hade han drömt om att få göra det men att hålla på men flera stycken skulle bara inte gå.
”Fjorton, svarade Ville till sist.
”Du får du ju, men han hejdade sig och sade inget mer fören dom kom fram till porten där Trynkel stod och väntade.
”Är det ni som är Trynkel Bolvind?
”Trynkel Bolvind va namnet, fick han inte stanna?
”Beror på, det har redan skett två mord och en av dom var en människa.
”Om ni insisterar så, har du något annat förslag, på vart han kan ta vägen alltså? Napol gick fram till Trynkel.
”Ni har ett gått hjärta Trynkel. Men jag tror inte att det finns någon som vill ta emot en människa i denna del av världen, om inte Alfredius hade existerat så hade det säkert funnits någon som skulle ha tagit emot honom. Jo föresten, han skulle kunna få stanna på ett villkor och det är bara om han lyckas bilda en hel koloni av människor, går du med på det, fast det kan ju ta några år, men det är helt upp till dig.
”Varför vill ni att jag ska göra det?
”Annars kommer människan att vara historia i framtiden, kan ni vänta ett ögonblick. Napol och Zédai gick in i staden men stannade så att dom var utom hörhåll för Ville och Trynkel.
”Vi måste få honom att gå med på det, men hur.
”Vi skulle kunna tvinga honom till det. Han är ju bara ett barn, så det ska nog inte vara några svårigheter.
”Vet du något om det finns något värdshus här i stan som han skulle kunna sova på, och kanske kunna få pröva på det en första gång.
”Det finns väll bara ett om jag minns rätt.
”Det kan stämma, vi kan låta honom sova där en natt eller två, känner du någon som jobbar där, på värdshuset alltså?
”ja.
”Är han duktig på att blanda magiska drycker?
”Inte så värst.
”Skulle inte du kunna gå och fråga honom om han kan blanda till en dryck som gör att pojken blir beroende av kvinnor i sin egen ras.
”Visst, jag skulle tro att han redan har sådana drycker i gästrummen, men jag vet inte om den fungerar på pojkar. Zédai sprang upp för trappan medan Napol gick bort till Ville och Trynkel.
Hur har du det med provianten, Trynkel?
”Jag har tyvärr inte så mycket mat att det skulle räcka till mig och Ville här, han lade sin hand på Villes axel.
”Vill du ha nått att äta innan du går? Sade Napol till Ville.
”Gärna, jag har inte ätit på hela dan.
”Okej, Zédai kommer tillbaka om några minuter och då kan han visa vägen till ett värdshus som du kan få en bit mat på. Napol, Ville och Trynkel samtalade i några minuter och straks efter det att solen gått upp kom Zedai springandes emot dom.
”Zédai, kan du leda Ville till ett av våra värdshus här i stan.
”Visst, Med dessa orden gick han bort från Ville, Trynkel och Zédai för att gå in i palatset. Trynkel vände sin blick mot Ville
”Jag kommer tillbaka hit om någon timme, sedan klappade han honom på ryggen och gick där ifrån, in bland träden. Zédai och Ville gick in i staden, dom gick upp för trappan och bort till ett träd med löv som glänste av guld. Zédai tog tag i Villes hand samtidigt som han kramade åt en av trädets grenar med vänster hand.
”Garaaré detyla marikaai, allting ljusnade framför dom men bara efter några sekunder var dom inne i värdshuset. Zédai och Ville gick fram till en disk där det stod en älva med finkammat hår.
”Där är ni ju?
”Japp, Älvan tittade på Ville, och log brett.
”Kan du visa honom till ett bord där han kan få mat och dryck.
”Ja visst.
”Hur mycket kostar det?
”Femton kopparmynt tack, Zédai stoppade ner handen i fickan och plockade fram en pung. Sedan lade han fram femton kopparmynt till älvan bakom disken. Älvan tog emot pengarna och stoppade dom i en liten ask som han hade gömd bakom disken.
”Hälsa Napol från mig.
”Visst, sade Zédai och gick ut från värdshuset.
”Vad vill du ha att äta? sade älvan till Ville medan han ledde honom in till ett rum som var fullt med bord och älvor.
”Jag kan ta vad som helst.
”Okej, sett dig vid bordet där borta, sade han och pekade mot ett ledigt bord som stod längst in i ett hör på höger sidan. Har du något emot om jag gör dig sällskap medan du äter?
”Nej, sade Ville kort.
”Jag ska bara se till så att någon kan vakta disken. Ville gick bort till det bord som älvan hade pekat på och satte sig ner, en stund senare kom han tillbaka med en kypare som höll i en bricka, älvan satte sig bredvid Ville samtidigt som kyparen ställde brickan på bordet, älvan blinkade mot kyparen med ena ögat som tog fram en liten flaska under rocken, han hällde innehållet i ett utav glasen som stod på brickan sedan gick han sin väg.
”Ta för dig, sade älvan. Förutom glasen som stod på brickan fanns där två assietter, Ville drog åt sig en av assietterna och började äta det som låg på.
”Det finns dricka där om du vill ha, sade älvan efter en stund. Ville lyfte upp glaset och började dricka. Innehållet smakade som citron men en aning sötare plötsligt kände han hur det började snurra och innan han visste ordet av somnade han.
Ville hade blivit drogad av en dryck som skulle få honom att bli sexuelltberoende men det enda som hände var att han somnade och blev sovandes i över sex timmar, han låg på en säng i värdshuset. En flicka vid namn Ilanor hade gått in på hanns rum och klätt av honom kläderna. Hon hade blivit mutad av en viss Napol som ville att hon skulle bli gravid av just honom och om hon lyckades skulle hon få tjugotusen guldmynt, svetten rann från Villes panna och plötsligt kände han hur det började klia i kroppen. Han himlade med ögonen och tittade sig omkring, en flicka låg helt naken och hade börjat pippa med honom. För ett ögonblick tyckte Ville att det var skönt men efter en stund blev det för mycket för honom efter som kvinnan började bli allt mer erotisk mot honom, han började vrida och vända på sig för att hon skulle sluta och när han försökte resa sig upp, gick det inte, någon hade bundit fast honom i sängen.
”Sluta! skrek han och försökte att ta sig låss från bojorna som dom hade bundit honom med,
Flickan ställde sig långsamt upp för att det inte skulle göra för ont i lemmen för honom och tog tag i bojan som höll honom bunden, hon började slita och dra i den, och efter ytterliga några minuter gick den av. Ville satte sig upp så gott som det gick, och flickan började dra i den andra bojan som höll honom bunden. När ville var fri hoppade han ner från sängen och drog åt sig sina kläder, han tog på sig dom och gick fram till dörren, flickan låg kvar i sängen och tittade på honom.
”Vill du rymma med mig, frågade hon tillsist.
”Kom då, men ta på dig något så du slipper frysa när vi kommer ut.
Flickan klev ner från sängen och gick fram till Ville.
”Jag har inte råd med några kläder, och dom här har jag haft på mig sen jag kom hit, jag är trött på att vara en slampa.
”Vet du hur man kan komma ut ur den här staden utan att non ser oss.
”Jag vet en perfekt väg, följ mig, flickan öppnade dörren, såg sig omkring i korridoren så att ingen skulle få syn på dom på väg ut, flickan tog tag i Villes hand och dom började springa längst korridoren, dom sprang ner för en trappa som skulle leda dom till värdshusets vinkällare.
”Här finns det en hemlig gång som leder en ut från stan, flickan gick fram till en hylla och öppnade en lucka alldeles under den, har du nåt emot trånga gångar?
”Nej.
”Följ mig men när vi kommer ut måste jag tyvärr ge mig av på egen hand, hon hoppade ner i hålet och lade sig på mage sedan började hon kravla sig fram i gången, Ville gjorde samma sak och fick många skrapsår på både armar och knän, långt inne i gången var det varmt och svettigt men när dom började närma sig slutet av gången blev det lite svalare. När gången äntligen tog slut, klättrade dom ut i det fria. Man kunde fortfarande Alka Niros murar men dom var alldeles för långt borta för att non utav älvorna skulle kunna få syn på dom.
”Vad ska vi göra nu då? sade Ville och tittade sig omkring, dom var omgivna av träd och hålet som dom kom upp från såg precis ut som en räv håla, hålet låg alldeles bredvid ett träd med kraftiga rötter och tjock stam.
”Min familj blev mördad av Alfredius så jag har ingenstans att ta vägen, men jag har blivit erbjuden tjugotusen guldmynt av en viss man om du gjorde så att jag blev gravid och jag tror att vi har lyckats. Hon gick bort till ett träd och lutade sig mot dess stam. Vart kommer du ifrån, och hur kommer det sig att du som är så ung inte har blivit en av Alfredius slavar en, hur klarade du dig från striden? Ville satt tyst och stirrade ett tag utan att svara på frågan men efter några minuter sade han.
”Jag har faktiskt aldrig varit med om non strid, jag kom till denna värld för några dagar sedan, och kan inte hitta något sätt att återvända hem på?
”Fi finns det andra värdar?
”Förmodligen.
”Berätta lite om din värld, Ville gick bort och satte sig bredvid flickan.
”I min värld finns det inga älvor eller nåt sånt men vi har djur, åkrar skogar fjäll och hav, flickan lutade sig mot villes axel och efter en stund sov hon. Ville satt och tänkte en lång stund enda tills han somnade, tänk om han blev världens yngsta pappa och att flickan blev tvungen att gifta sig med en fjortonåring. Hur skulle det se ut, men hon sade ju att hon inte skulle stanna kvar hos honom så om han somna skulle hon nog vara borta när han vakna, och han lämnad ensam i skogen i en helt främmande värld. Ville vaknade av att en kall vind blåste honom i ansiktet, flickan var borta precis som han hade trott och det var alldeles mörkt. Ville reste sig upp och det enda ljus som fanns var ljuset från månen och stjärnorna. Men plötsligt såg Ville att ett ljus som såg ut att komma från en lykta närmade sig honom. Han hörde ljudet av häst hovar som slog mot marken och ett fruktansvärt gnissel från vad som i Villes ögon såg ut att vara en vagn. Hästen sprang med en rasande fart men kusken ryckte i tyglarna för att hästen skulle stanna när han fick syn på Ville, på vagnen stod det en bur. Han som körde vagnen såg inte ut att vara mycket äldre en han skälv och konstigt nog såg han precis ut som en människa, han var tunnklädd och på handleden satt det fast ett armband av stål.
”Ja herre! sade pojken och hoppade ner från vagnen. Pojken tittade på Ville en stund men vände sedan sin blick mot buren på vagnen. Den är tom, han suckade. Vad vill ni att jag ska göra?
”Frågar du mig? sade Ville som försökte få kontakt med pojken, men han ignorerade honom fullständigt.
”Snälla, låt dom inte skada mig, jag lovar att göra vad du en befaller. Ville rörde försiktigt pojken på axeln men då slängde sig till marken och satte sig på knä framför Ville. Vad ska jag göra herre? sade han medan tårarna rann från hanns kinder. En stund senare reste sig pojken upp igen torkade tårarna från ansiktet och kramade om Ville så hårt att han nästan tappade andan.
”Ta det lugnt va! Sade Ville som försökte ta sig ur hans grepp, men pojken började bara pressa hårdare med armarna och när Ville försökte sparka till honom på smalbenet lutade han sig bara framåt så att dom föll på varan. Han satte sig med bena isär över Villes mage precis som vissa pojkar brukar göra när dom ska slå någon,
”Ska jag döda honom! Sade pojken rakt ut i luften, Ville försökte putta bort pojken men då tog han tag i Villes armar och pressade ner dom till marken sedan började han slå honom med båda händerna på ansiktet, en stund senare plockade pojken fram ett rep som han hade i fickan, han reste på sig lite grann för att sedan kunna rulla över Ville på mage, sedan band han fast Villes händer bakom ryggen. Han reste sig upp och tog tag i Villes skjorta och drog upp honom på fötter, sedan lade han sin arm runt Villes hals och stängde in honom i buren.
”Jag är färdig herre! Sade han och satte sig på droskan, han plockade upp tyglarna och nu började dom köra med en väldig fart. Ville lutade sig mot gallret, och blundade hårt med ögonen. Dom färdades i över en timme men plötsligt så stannade vagnen och han kunde höra främmande röster.
”Är du en av Alfredius slavar! Det var en mörk röst som sade detta, Ville öppnade ögonen ansträngde sig för att försöka se vad det var för någon som hade talat.
”Inte slav tjärn, men innan pojken han avsluta meningen hörde Ville hur han flämtade till och började andas tyngre, sedan föll pojken död på marken, den som pratade var en ovanligt lång person och hanns tender sträckte sig över ut över hakan på honom. Det rann blod från hanns fingrar och hanns ögon var äckligt stora. Plötsligt dök det upp en till varelse bakom honom och ännu en, och efter en stund hade det samlats tio stycken likadana varelser vid vagnen.
hanns röst var ovanligt tydlig med tanke på hur hanns tänder växte.
Några utav varelserna hade samlats runt den döda pojken och en av dom hade börjat började gräva i honom.
”Tjänare eller slav? Sade han som dödat pojken och tittade på Ville.
”Inget! Sade Ville efter en stund.
”Så du är en av inget, varelsen tog tag i järnstängerna och bände upp dom så att han lätt kunde komma in i buren. Han gick fram till Ville och satte sig på huk, sedan petade han försiktigt Ville på halsen, är du en människa? Innan Ville han svara kom en annan varelse in i buren, varelsen höjde ena handen över den som satt hukad över Ville och stack klorna i hanns rygg, varelsen gav ifrån sig ett tjut och föll sedan död framför villes fötter. Han kastade en hastig blick på Ville men återgick sedan till den döde. Han tog tag i den dödes arm och släpade ut honom från buren. Dom andra varelserna tittade bort från den döda pojken och tittade på varelsen som nu satt hukad över en av deras och skar i honom med klorna. Han hade stuckit hål på ett utav ögonen och en av armarna hade han dragit av. Dom andra varelserna gick fram till honom och sparkade till honom så att han flög iväg några meter.
”Ingen dödar en ledare, skrek han och pekade på varelsen. Döda honom! Dom andra varelserna sprang fram och började slita i honom så att blodet sprutade åt alla håll. Nu gällde det att handla snabbt, Ville skar upp repet han var bunden med genom att dra det upp och der på järnsträngarna sedan smög han sig ut från buren och satte sig längst fram på vagnen. Han tog tag i tyglarna och piskade hästen så att den satte fart och efter en stund var dom helt utom hörhåll för dom barbariska varelserna.
Ville drog i tyglarna men på grund av att hästen var uppe i för hög fart och Ville alldeles för svag fick han den inte att stanna.
Hästen sprang och sprang men när dom kom till en sväng och den var tvungen att sakta ner lite grann hoppade han av den, nu låg han i en enbärsbuske och försökte ta sig upp från den.
När han väl stod på fötter kände han hur en droppe regn föll på honom.











Författare:

Publicerat

Dela: