Kapningen.

På piratskeppet Lady Mary, Västindien 1671...

Solen stod högt på himlen. Det var gassande värme och vinden stod stilla. Besättningen satt uppe på däck och gjorde diverse småsysslor. Seven satt och splitsade upp rep med en riggare av trä samtidigt som han tuggade på tobaksblad. Att röka pipa var absolut förbjudet ombord för brandrisken. Gamla mr Jones satt och täljde på en ny sked, Geordie och John svabbade däcket medan jag och Marco lagade några små revor i reservseglet. Alla i besättningen satt sysselsatta i nått slags reparationsarbete. Arbetet gick långsamt i värmen. Besättningen var uttråkad och undernärd. Det fanns inte mycket mer än några skeppsskorpor och lite öl kvar i förrådet. Köttet hade börjat ruttna.
Kapten Rowland spatserade otåligt fram och tillbaka på däck.
”Daniel, din lilla råtta. Sov inte på din post!” ropade kapten Rowland irriterat då han såg upp mot mastkorgen där Daniel som skulle hålla utkik hade slumrat till.
”Jag ber om ursäkt kapten,” sa Daniel och rättade på sig.
O’Brennan’s mage protesterade högljutt av hunger. Han satt bredvid mig och höll även han på att laga reservseglet.
”Jag skulle fan göra vad som helst för ett helstekt vildsvin nu,” muttrade han fram.
”Om du nämner mat igen skär jag halsen av dig,” väste Marco fram mellan tänderna.
Det hade blivit spänt mellan besättningen ombord den senaste veckan. En del led av skörbjugg och syfilis, vilket gjorde situationen värre. Vi hade väntat på ett lämpligt skepp att plundra i två veckor. Vi behövde både mat, skeppsmaterial och mediciner. Visserligen hade jag inte längre någon koll på dag eller månad, så det kunde vara längre tid också.
Jag fann det ännu svårare att dölja min identitet nu än förut. Jag hade magrat avsevärt sen jag anslöt mig till kapten Rowland och hand besättning på Lady Mary och jag tyckte att brösten stack ut mer när jag inte hade så mycket hull. Jag fick linda om dom ännu hårdare.
När jag skulle uträtta mina behov såg jag till att smita iväg till avträdet så ingen såg mig. Än så länge hade inga misstankar riktats om min riktiga identitet. Tvärtom, kapten Rowland fann mig som en flitig ”karl”.
”Skepp i sikte!” Hörde vi Daniel plötsligt ropa upphetsat.
Hela besättningen ryckte till. Vi hade väntat på dom i orden i två veckor. Vi blickade över reglingen. Mycket riktigt skymtade vi ett skepp. Det var ännu långt borta, men var på väg åt vårt håll.
”Kapten, det är ett skepp framöver på babord sidan,” ropade Daniel igen.
Alla såg på kapten Rowland. Dom väntade på order.
”Alla lägger undan sina arbeten. Mr Reed, är skeppet tungt lastat? På vilket avstånd är det? Vilken flagg bär det?” Kapten Rowland slutade ge order för att höra vår styrman Mr Reeds svar.
Mr Reed drog ut kikaren och observerade skeppet en stund.
”En mile skulle jag gissa,” svarade Mr Reed. ”Flaggen ser ut att vara engelsk, och skeppet tungt.”
”Vi bordar skeppet på styrbordsidan. Mr Jones, ta med några mannar och ladda kanonerna. Geordie och John, ni hämtar upp huggare, dolkar, pistoler och andra vapen. Ni också! Mr Hunt och O’Brennan, hämta krut och kulor till pistolerna. Mr Reed, hissa engelsk flagg…” ropade kapten Rowland.
Mr Jones försvann ner under däck med några mannar, likaså Geordie och John.
”Seven, ta några mannar. Se till att knyta fast några tomma tunnor och sätt dom som släp vid aktern. Robert och… öh, fransmannen där, hissa segel…”
Fransmannen som hette Javier och var just fransman lyckades kapten Rowland aldrig minnas namnet på när han var ny ombord, därför hade han fortsatt kanna denne för fransmannen. Javier gnisslade irriterat tänder och mumlade svordomar på franska innan han gick iväg för att följa ordern.
”.. Marco och McGyvier och resten av er, ladda pistoler och gör er beredda för anfall,” sa kapten Rowland. Sedan vände han på klacken för att gå iväg och göra sig beredd för strid.
Marco spottade ut tobaken han hade i munnen.
”Nå McGyvier, är du redo för strid?” sa Marco till mig. Vi tog reservseglet ner under däck och började sedan ladda pistolerna som Geordie och John tagit upp.
Mina händer skakade när jag hällde krut i pipen på pistolen. Det var första gången jag skulle delta i ett anfall med kapten Rowland och hans piratbesättning. Jag var så rädd redan nu att jag kunde ha pissat på mig. Jag försökte intala mig att bita ihop och visa mod, men det var inte lätt.
”Fan också!” utbrast jag när jag råkade spilla krut på däck.
Marco såg på mina skakiga händer.
”Rädd?”
Jag ville inte erkänna det. Marco såg min blick och förstod att han gissat rätt. Jag tog några djupa andetag. Vad var det värsta som kunde hända? Jag hade känt intensiv smärta förut och vad skulle jag förlora om jag dog? Jag hade inget annat än kläderna jag bar och mitt liv. Jag hade redan förlorat allt annat.

fortsättning följer...

Författare:

Publicerat

Dela: