Kära bror

Han var nio år äldre än mig, Ethan. Men han var min bästa vän.

Jag minns varenda sekund jag delat med honom, hur allting var perfekt så länge han var där. Hans kolsvarta hår var alltid rufsigt och hans ögon lyste klart gröna. Jag brukade sitta i fönstret och vänta i timmar på att han skulle komma hem, och när han kom hem gav han mig ett stort leende och lyfte upp mig på sina trygga axlar.

Men så en kall morgon, då mjuka snöflingor samlades på min fönsterkarm, så var han bara borta. Jag var bara sex år, han var femton. Jag förstod inte vad det var som hade hänt. Jag märkte inte hur mager han var, hur han knappt åt längre. Inte heller såg jag de hemska ärren på hans handleder. Hans leende var inte lika stort, och ögonen hade slutat glittra. Men jag var bara sex år, hur skulle jag kunna veta? Trots allt var han ändå samma person med mig, ända till slutet. Han tog med mig på våra vanliga, helt underbara utflykter. Det kunde vara vad som helst, ibland var jag hans fotomodell, ibland gick vi och åt picknick. Han lärde mig cykla, han lärde mig simma, han lärde mig till och med att vissla. Jag längtade alltid efter honom, längtade efter att han skulle hämta mig från dagis så att vi kunde gå på våra utflykter.

Men den där sista gången, den glömmer jag aldrig. Den där kalla eftermiddagen i December. Det har gått tio år, men ändå minns jag klart och tydligt hur de gröna ögonen glittrade en sista gång när han jagade mig på isen.

...

Jag stirrar ut genom fönstret, snart måste han väl komma? Snöflingorna dalar ner utanför, de bildar ett glittrande vitt täcke åt marken. Utanför springer Erik och Elvira runt och rullar sig i snön. De är tvillingar, båda har blont hår och samma blå ögon. De är som bästa vänner, som mig och Ethan, fast ändå inte. De skrattar tillsammans, och rullar lite till.

Jag kollar ner på pappret som ligger framför mig. Det är en teckning, åt Ethan. Jag har målat hans gröna ögon, och det rufsiga svarta håret. Hans kinder är rödflammiga, och han har som alltid det fina leendet. Bredvid har jag skrivit, helt själv, "till Ethan, från Celine".

Jag undrar vad vi ska göra idag. Igår var vi hemma, vi byggde en snögubbe, hade snöbollskrig och åkte pulka. Snögubben fick en liten orange morot som näsa, och vi satte en randig halsduk runt hans hals, snögubbar fryser ju också, eller hur?

"Celine, din bror kommer inte förrns om en halvtimme, gå ut till de andra barnen istället." säger en fröken, men jag skakar bara envist på huvudet, jag kan vänta en hel dag om jag så måste. De andra barnen är bara tråkiga. De vill bara leka med de där fula dockorna, som dagis köpte för så länge sen. Och är det inte dockorna så ska de leka kurragömma och de är inget bra på att leta så då måste man sitta där jättelänge. Ethan är mycket bättre.

Jag sitter och väntar, minut efter minut, kollar på de glittrande snöflingorna som faller ner. När han kommer, studsar jag upp ur stolen och tar tag i teckningen. Jag rusar ut till min hylla, tar tag i den gröna ryggsäcken jag fick av Ethan och slänger på mig jackan. När jag hör det underbara gnället av dörren som öppnas rusar jag dit och omfamnar Ethan. Han kramar mig tillbaka och lyfter upp mig, jag skrattar och kollar in i hans glittrande ögon.

När han ställt ner mig på golvet igen så visar jag stolt upp teckningen, han ger mig ett stort leende och lägger den i tryggt förvar i sin ryggsäck. Jag vet att han kommer sätta upp dem på sin vägg, den är redan full med teckningar, som jag ritat åt honom. Vi brukar alltid kolla på dem tillsammans, en efter en, och skratta tillsammans.

Jag springer bort till min hylla igen och tar på mig min blåa mössa. Ethan ler mot mig och tar fram mina fina, rosa kängor. När jag fått på mig skorna säger vi hejdå till fröken och sedan går vi. Jag frågar gång på gång Ethan om vart vi är påväg, men han vägrar säga. Han ler bara mot mig, och skrattar tyst.

Tillslut är vi framme, vid en stor grusplan fylld av vackert glittrande is. Den är helt öde, vilket inte är så konstigt eftersom det är en så liten stad, det är många som hellre åker till en bättre isbana. Men det här duger bra åt mig.

Ethan öppnar sportväskan han gått och burit på, han tar ut mina snövita konståkningsskridskor, jag tar ett skutt av glädje, jag älskar att åka skridskor.

Jag skuttar fram till honom och sätter mig bredvid på bänken

Han skrattar ett klingande skratt och tar upp hans egna skridskor. Efter några minuter har vi båda skridskorna på och jag fnissar till.

Vi åkte runt på isen länge, jag jagade honom, han jagade mig. Vi tävlade om vem som kunde göra finast snurrar och vi jagade varandra lite till. Det var underbart.

Jag protesterade högljutt när han sa att vi behövde sluta. Hand i hand gled vi fram till den gamla träbänken och satte oss. Han tog fram en svart termos, två gröna muggar, och ett påse med mammas kanelbullar. Både han och jag älskar kanelbullar, speciellt mammas.

- - - - - - - -

En femårig flicka sitter bredvid sin fjortonåriga storebror. De har båda ett varsitt leende på läpparna, flickans ögon glittrar av glädje, och livslust. Hennes bror däremot har gett upp hoppet, men det visar han inte för sin syster, för hon är hans allt. De dricker choklad ur varsin mugg, och har en varsin kanelbulle i handen. Snöflingor faller ner från molnen, de glittrar, och landar på den redan vita marken.

Han säger något.

Hon skrattar, hennes ögon glittrar. Han skrattar.

Hon vet inte, att det där var en av de sista gångerna hon någonsin skulle skratta ihop med sin kära storebror.

Hon vet inte, att "Godnatt Celine, jag älskar dig." skulle vara det sista han sa till henne.

Hon vet inte, att hon aldrig mer kommer få se sin kära storebror efter den där dagen, den där kalla eftermiddagen i December, straxt före jul.

Allt hon vet, är att hon älskar sin kära storebror.

Författare:

Publicerat

Dela: