Kära Tara...

Kära Tara,
Om jag bara kunde förklara hur jag känner det,
efter det som hänt. Om jag bara kunde förklara så
skulle jag göra det, men mina ord räcker inte till.
Du var min vän, min bästa vän, du kunde prata
med mig. Snälla, varför? Mina tårar blöter ner
pappret och gör det oläsligt, jag är så ledsen för
din skull.
Du skulle förklarat hur du kände, det kunde blivit
din räddning. Men jag var för självisk för att
lyssna, jag skäms så Tara, är det mitt fel? Snälla,
jag måste få veta.
Känslan som nådde mig när vi gick omkring där i
mörkret med ficklampor och letade efter dig, det
var det värsta jag någonsin upplevt. Skräcken
hade gripit tag i mig fullständigt, jag skakade så
jag fick sätta mig ner. Vågade inte ha ficklampan
tänd med rädsla för vad jag kunde hitta. Kommer
ihåg fågeln som skrek så jag blev alldeles
förstelnad av skräck. Jag hade lust att mörda den.
Poliserna tyckte jag skulle gå tillbaks, ska jag vara
ärlig så försökte de tvinga mig att gå tillbaka. Det
gjorde jag inte utan gick med.
När den långe polisen plötsligt stannade kom den
andre och bad mig att inte titta. Redan då grät jag
ut säkert hela medelhavet, jag trodde jag skulle
drunkna i mina tårar. Jag knuffade undan
polismannen och tog några kliv framåt. Det var
fasansfullt. Att se dig ligga där, med uppskurna
handleder och blod överallt, se din livlösa blick och
dina torkade tårar. Se ditt förvirrade ansikte, och
se rakbladet bredvid dig. Om jag bara kunde gjort
något i den stunden, jag ville döda dig för att du
utsatte mig för detta. Hela min kropp tömdes ut på
energi, och jag sjönk ner på marken bredvid dig,
önskade att jag var död med dig. Hörde polisen
prata hysteriskt i mobilen, men kunde inte urskilja
några ord. Försvann i medvetslöshetens tommhet.
Vaknade upp av att någon stod lutad över mig,
och tittade ängsligt in i mina ögon, såg någon ta
pulsen på dig. Det fanns inte en liten del av min
kropp som inte grät, osynliga tårar. Inte en enda
liten del som inte var död av sorg och hat. Hur
kunde du göra såhär mot mig? Varför?

Sedan kom den meningen, meningen som räddade
mitt liv. Den som återväckte hoppet svagt hos mig,
och även om det var svagt så fanns det där.
”Hon lever, skynda er.”

Resan i ambulansen minns jag inte, minns bara
hur jag vaknade upp i den vita sängen, i det vita
rummet och med ett vitt nattlinne på mig. Kom
genast ihåg vad som hänt.
Jag rusade upp ur sängen, men mina ben bar mig
knappt. Yrade omkring bland rummen ett bra tag,
innan en farbror i vitt frågade vart jag var på väg.
Han visade mig till ditt rum och förklarade att du
låg i koma. Teckniskt sett så skulle du överleva,
men han förklarade att,
Hon kan bara överleva om hon själv vill det. Hon
kommer inte vakna annars, det hänger på henne.
Då började jag gråta världshav igen, och frågade
vad fan jag skulle göra för att hjälpa.
Prata. Prata med henne, hon hör dig. Få henne att
förstå, att det hon gör inte är värt någonting. Jag
är säker på att du klarar det, gå du in till henne.
Han höll upp den vita dörren. Jag reflekterade över
hur patetiskt det var att allt var vitt.

Du låg där, alldeles orörlig. Med dina vackra ögon
slutna, läpparna förseglade och din kropp döljd
under ett tjockt duntäcke. En apparat bredvid dig
pep rhytmiskt, måtte den inte sluta pipa tänkte jag
och formade det sedan som en bön. Att se dig
ligga där var lika med maktlöshet av allra högsta
grad. Men trots allt lade jag mig intill dig, under
täcket och slöt ögonen. Försökte komma på något
att säga. Sa något, ett litet ord.
”Hjälp”
Sedan forsade allt ur mig, tårar och ord. Jag
mindes tillsammans med dig hur vi brukade åka
och bada på sommrarna, och hur förväntansfull
och glad jag alltid blev när du skickade sms till
mig, att jag sprang omkring som jag vore galen
och väntade på nästa. Jag berättade att din
mamma inte visste något ännu, och bad dig att
vakna fort så hon slapp oroa sig mer än hon redan
skulle. Jag bad till gud flera gånger den natten,
trots att jag aldrig gjort det förut. Jag pratade med
dig hela natten och jag tror du hörde mig.
Berättade till och med mina egna innersta
hemligheter, om livet i skolan och jag läste upp en
sak jag skrivit. Det som du alltid tjatat så om, men
jag hade alltid vägrat låta dig se och läsa det,
vägrat låta någon göra det egentligen. Jag ångrade
det innerligt då, tänk om du aldrig skulle få
chansen att se mina berättelser… Tänk om jag
aldrig mer skulle få bo hos din mamma och dig på
somrarna, och vi aldrig skulle sitta uppe och lyssna
på madonna och prata hela nätterna. Tänk om du
aldrig skulle få chansen att förklara varför.
Jag minns att jag frågade dig om det var mitt fel.
Det var en tanke jag helst inte ville tänka, om det
var det så visste jag, att det skulle aldrig någonsin
kunna hända något hämskare.
Jag tror att jag somnade tillslut, doktorn påstod
att jag legat och pratat med dig i över tio timmar
innan jag sov.

Då vaknade du. Samtidigt som mig ungefär, lite
efter. Jag lovar och svär för allt jag har att det inte
någonsin har funnits någon människa i hela
världen som någon gång varit så lycklig som jag
blev då. Jag riktigt kände hur hela kroppen fylldes
av värme och glädje, och jag bara skrek och
kastade mig om halsen på dig. Du tittade yrvket
på mig, stönade och lade dig ner igen. Jag skrek,
”Doktorn? Någon, skynda hon har vaknat! Hon
lever!!!!!” Doktorn som kom inrusande föste
hårdhänt ut mig i korridoren. Hur kunde han!? Du
var min kusin och bästa kompis, han visste väl
knappt ditt namn. Men en sjuksköterska kom och
talade om för mig, att du verkligen behövde vila
och tänka igenom allt, ensam. Jag darrade, när
hon bad mig följa med in i ett trångt rum med
träväggar för att hon ville prata lite med mig.
Hon frågade om jag visste varför. Det visste jag
inte, inte riktigt. Men jag hade mina aningar.
Hon förklarade att allt jag behövde göra för
tillfället var att vara din vän, och ställa upp nu när
du behöver mig. Sedan lugnade hon mig med att
berätta, att människor som försöker ta livet av sig,
alltid får en helt ny syn på livet. Det förstod jag
precis, däremot tvivlade jag starkt på
sanningshalten i det hon sa sedan, att mindre än
fem procent av alla som försökt ta självmord
försökte igen. Hon berättade att en patient hon
haft en gång förklarat att,
”Han verkligen ville dö, men han skulle aldrig
komma på tanken att försöka medvetet igen.”
Jag blev lite lugnade, men var fortfarande smått
hysterisk och förvirrad.

Tiden som följde efter det pratade vi inte så
mycket med varandra. Jag vågade inte ringa dig,
även om jag så gott som bodde vid telefonen i
hopp om att du skulle ringa. Jag pratade med din
mamma som förklarade att du skämdes så, men
bad mig ringa ändå. Det skulle jag gjort också,
men jag vågade inte. Jag åkte in till centrum för
att köpa ett kort att skicka, det tog mig två timmar
att hitta det rätta. Texten på löd:
Alltid när jag saknar dig… också öppnde man, där
fortsatte det,
Är du inte här.
Jag hoppades att du inte skulle missförstå och bli
ledsen. Sedan skrev jag några dumma rader om
att jag hoppades du mådde bra och så vidare. Jag
var noga med varenda ord för att du inte skulle
missförstå.

Vi pratade aldrig om det när du väl ringde. Vi
pratade om allt, men inte det, även om det hela
tiden fanns där. Din mamma förklarade att du inte
visste att jag räddat ditt liv, även om jag inte ser
så på saken, och att du minns att något hände när
du låg på sjukhuset, något som fick dig att vakna,
men du visste inte vad. Visste inte att jag varit där
när de hittade dig.
Jag berättade aldrig det för dig, och jag förstår att
du trodde att jag satt hemma och tittade på tv när
någon berättade för mig vad som hänt, och att jag
sedan gråtit en skvätt och skickat ett kort.

Men det var så mycket mer än så, det påverkade
mig så. Jag kan inte se ett självmord på tv, eller
höra mina kompisar prata om det utan att tänka
på dig och nästa börja gråta. Men du ska veta att
jag aldrig har berättat för någon, jag tror inte att
du vill det. Det skulle inte jag vilja.
Du har gett mig den mest skrämmande och
lärorikaste upplevelsen i mitt liv, och jag har
funderat i timmar, och dygn över varför du gjorde
som du gjorde. Men jag tänker inte pressa dig,
som min mamma gör, jag blir så arg när jag hör
henne prata med dig i telefon. Hon undrar bara
varför, det måste kännas hemskt för dig. Jag
frågade henne en gång om hon inte bara kan
respektera att du inte vill berätta. Då svarade hon
att du är skyldig oss en anledning, så patetiskt! Jag
har förstått nu hur olycklig du är, och jag tror att vi
kom varandra närmare under den hemska natten
på sjukhuset, även om du inte är medveten om
det själv.

Du ska veta att jag tänker på dig, varje dag och
mest hela tiden,
Och jag önskar inget hellre än att du ska vara
Lycklig igen.

Många kramar och pussar
Från din allra bästa vän
Och kusin
Evita

Skriven av: Anna Zetterström