Karl-Johans forskning i missväxt

1:a Kapitlet

Karl-Johan var en växt. I alla fall om man betraktade honom så som människor som skulle kunna känna till hans ursprung skulle bedöma honom. Människor brukar nämligen bedöma saker och ting samt folk de möter efter två kriterier, var de kommer i från och hur de ser ut. Egentligen är det tre kriterier om man räknar med standarfrågan vad man jobbar med eller var man går i skolan, men det gäller bara för humanmaterialet människa efter en viss ålder och inte generellt. Nu såg i och för Karl-Johan ut som en människa, men i biologiskt avseende med avsikt på hans ursprung var han troligen en växt. Är man planterad i jorden från början bör man nog i något avseende i alla fall räknas till växtriket och så var fallet för Karl-Johan.

Karl-Johan hade fått sitt namn efter en svamp. Det var nämligen så att han hade gömt sig under en svamp när han anlände. Det var nu inte en Karl-Johan svamp han gömt sig under, men som vi redan betonat tidigare bedömmer människor saker efter deras utseende om de inte har någon annan kunskap om föremålet i fråga, så efter som det såg ut som en jätte Karl-Johan svamp tolkade många det som en sådan i viss mån, eller så var det enbart ett ironiskt betraktelsesätt. Det var nu över huvud tagit ingen svamp utan ett kleokosmiskt paraply som hade till uppgift att skydda Karl-Johan från eventuell skadlig strålning. Detta paraply stod nu undanstoppat längst in i garderoben då det inte längre var nödvändigt att bära. Endast unga och känsliga plantor behöver ett extra skydd mot strålning har det ju visat sig.

Karl Johan härstammade från den 23:e planeten i omloppsbana, eller snarare i en åttformad oregelbunden lop, runt dubbelstjärnorna Alpha och Pnenoxius Centauri. Om detta var det i och för sig ingen som kände till. Därför var det inte i heller någon som kände till att han från början planterats av sin mam-pappa i den bördiga röda jorden på planeten Bordiskus och därmed ingen som egentligen visste att han var en växt från början. Med detta inte sagt att upplysningen att Karl-Johan skulle vara en växt enbart skulle ha akademisk betydelse. Det skall för vår vidare historia snarare visa sig vara av en avgörande betydelse för vår filosofiska hjälte och hans förhållning till allt i till tillvaron på vår planet.

Nu är det lätt inskränkt att kalla Karl-Johan för en växt ö h t. Biologin är inte så funtad att den är begränsad och inordnad till vad vi betraktar som rätt klassificering här på vår planet. Om vi nu skall se det som biologi när vi betraktar liv från andra planeter. Kanske kommer människan att betrakta det som en helt ny vetenskap när fakta visar sig ha svårt att inordna sig under den nuvarande tankeordningen för fackindelningen på forskningsfakulteterna?
Nåväl på nått sätt måste vi ordna in honom i livets olika gestaltningar och företeelser, så rent spontant skulle man kunna betrakta honom som en växt ur flera aspekter än enbart från var han från början kom ifrån. Naturligtvis är K-J egentligen en alien eller en främling från en annan planet men det är det ingen som skulle kunna få en uns av ide om att det kunde vara riktigt. Sådant är allt för osannolikt. Ungefär lika otroligt som att en människa skulle vara en växt i stället för ett djur.

Karl-Johan hade trots sin uppväxt de senaste 10 av hans 12 åriga liv svårt att förstå allt han såg och upplevde runt omkring sig, men han klarade galant skådespelet att vara en i mängden. Det hade han tränat mycket på. Inte för att han skulle vara en träskalle, eller på nått vis genomsnittlig, snarare tvärt om. Han var alltid skärpt. Som Singvardian hade han telepatiskt fått en stor mängd information överförd till sig om vad som kunde väntas honom vid anländandet till vår planet och han hade lyckats att smidigt och lätt anpassa sig till jordens rent fysiska betingelser. En rad sociala egenskaper hade han även lyckats ta till sig och han hade insett tidigt att för att klara sig bäst var det enklast att försöka leva bland den grupp individer han sågs som likvärdig med i rent storleksmässigt hänseende. Han gick därför till skolan dagligen och träffade andra barn. Nu var ju inte K-J, som han kort och gott kallades av sina få vänner, något barn. Barndom fanns inte direkt för honom i heller, om man inte skall betrakta större delen av livet innan möjlighet till fortplantning som barndom. Hela 80 % av livet inleds med oförmögenhet till fortplantning för Singvardianer och först efter en nära döden upplevelse kan de egentligen fortplanta sig. Det är först då, efter den totala insikten om livets förgänglighet de kan planterar ett skott från foten i jorden. Där efter brukar de dansa i 20 dagar i sträck tills de dör, så till vida de inte blir stoppade av den 2000 åriga moderna Singvardianska medicintekniken.

Därmed hade Karl-Johan en kroppslig egenhet som skilde honom från människorna, för utom att han saknade hår på huvudet hade han bara tre par tår. Det var mellan dessa tår som fortplantningsskottet växte ut vid könsmognaden. Han hade även en rotstump, men då den satt näst intill på samma plats som vad normala människor kallar hälen kunde den ses som enbart en smutsig och extra grov form av häl. K-J klädde sig därför alltid i grova kängor som han gröpt ur lite baktill och lagt en halv sula framtill i, både på sommaren och vintern, just för att dölja sin udda avvikelse. Det visade sig också skydda honom på ett vedertaget sätt enligt Singvardiansk sed mot allehanda småkryp som önskar uppsöka stubbar och träd, samt ge ett bekvämt stöd åt foten.

Denna dag var en helt vanlig dag i K-Js liv skulle det visa sig, rent ytligt betraktat i alla fall. Det var snarare natten som blev avgörande för hans vidare vedermödor. Rutinerna var de samma och tankarna lika ostrukturerade denna morgon efter de fyra timmar sömn som han lyckades sova på natten. En tupplur på två till tre timmar på eftermiddagen han han också med denna dag, så som brukligt. Han kände oftast sig som mest kreativ just där efter. Skolan hade an klarat galant igenom denna dag genom att spela med och efterrapa så mycket av tidigare inlärt beteende för dess rutiner som möjligt. Han fann det dock lite extra tröttsamt att tvingas svara på triviala frågor om självklarheter som behandlades i ämnena matematik och skriftspråk. Dock anande ingen i heller något märkligt denna dag kring Karl-Johans fantastiska kunnande, mer än på det traditionela viset att han sågs som ett ytterst begåvat och intelligent barn.

Det var på eftermiddagen denna dag som K-J började skönja att en ny vändning i hans liv hade börjat ta form. Inget han märkte direkt men hans tankar hade börjat formera sig i nya banor. Han hade lättsamt börjat ställa sig underliga och svåra frågor. Han tog det mest på skoj, men kände inte riktigt igen sig i detta beteende. Varför är vinningslystnad ett fenomen för människan? Varför uttalar sig människor om vad som är sant när de inte vet egentligen? Detta var några av de frågor som snabbt dök upp men försvann lika fort igen ur hans tankeverksamhet. Det var först på natten som han hade förstått dess innebörd. I drömmen återkom en svart skugga med ett neonljus i mitten som talade till honom. Han hade sett detta blålila neonljuset tidigare i sina drömmar men denna natt hade det talat till honom eller snarare överfört information till honom. Det var som om han ställdes en uppgift som var hans egen men ändå någon annans och något större än allt han hittills upplevt, något som han alltid hade haft inneboende hos sig, formerad som en oro, men som nu blev ställd som en strävan framåt, ett hopp om något annat och nått mer än att bara leva för en dag i taget. Den förvirring som han ibland kände höll på att få en trygghet i att just vara oklar och obesvarad. Han hade fått en uppgift och med den kände ha en inre stolthet, trots att han i drömmen inte förstod vad den berodde på eller vad uppgiften innebarför honom.

Morgonen efter var han inte lika ostrukturerad och förvirrad som han brukade vara med sina praktiska göromål. De löste sig automatiskt utan ansträngning. Frukosten stod plötsligt där serverad och han åt i lung och ro utan känsla av stress. Plötsligt fick han en infallelse. Idag skulle han inte till skolan. Han skulle helt enkelt inte mer vara ett barn i den meningen att han anpassade sig till vad som förväntades av ett barn. Samtidigt skulle han nu inta sin roll på denna planeten. Det var rollen som vuxen Singvardian men så som ett människobarn nog ofta okonstlat var. Han insåg att hans uppdrag nu började på riktigt. Uppgiften att utforska vad människan och världen handlade om egentligen. Att söka svaren och att ställa sig frågorna. Däremot förstod han fortfarande inte syftet. Hur skulle detta kunna förmedlas vidare till någon? Vem hade intresse för detta? Anledningen att han frågade sig detta berodde mer på att han inte kände till mer en ytligt sitt eget ursprung utan resonerade mer med utgångspunkt i människans tillvaro och perspektiv på hur man handskas med problem. Allt måste han en omedelbar lösning och ett mål trodde han.

Karl-Johan skulle stegvis genomgå en transformation bort från människan till sitt eget ursprung men ändå tillbaks till vad han nu agerade som. Men det var människan och hans värld som ett forskningsprojekt. Om än otydligt och flummigt i början men med möjligheten till en översyn av vad ett av universums levande intelligenta väsen egentligen var och ville. Det var bara syftet han inte förstod. Kanske klarnade det efter hand tänkte han till slut.

Han tog fram ett anteckningsblock ur sin byrålåda och slog sig ner i soffan samt la en filt över fötterna. Han hade alltid en tendens att frysa om fötterna eller rötterna som man mer riktigt borde benämna dem. K-J tittade på de två stumpar som stack upp under filten och började tänka. Han skrev människans ursprung som rubrik , men kom inte längre än så.
Det var som om tanken helt inneslöt honom nu och han kunde helt enkelt inte skriva en rad mer. Märkligt nog fann han en tillfredsställelse i detta, att inte kunna uträtta och nedpränta något alls. I stället började han så sakteliga fundera i följande banor.

Om jag är en människa, vad är jag då? Jag är ett liv. Hm, ett ganska kort liv egentligen. Betydligt längre än många andra varelsers men ändå upplevt som något kort och begränsat. Varför upplever människan sitt liv som kort och begränsat borde kanske vara utgångspunkten för frågeställningen då, eller? Människan är således inte nöjd med att den del av livet som finns för henne. Hur missnöjd är hon egentligen med livslängden? Skulle hon vara nöjd med det dubbla? Nja, troligen inte. Det tredubbla då? Nej, det känns som att hon bara är nöjd med att det inte borde vara begränsat. Märkligt fenomen, undrar vad det beror på. Själv slår man sig ju bara till ro med att slå rot igen har jag för mig.

Tanken började svindla. Människan är inte nöjd med mindre än evigheten. Inte ens universum finns i all evighet, men människan tror på och vill uppnå evighet. Hur kan detta komma sig, undrade slutligen Karl-Johan. Vad är detta för storhets vansinne? Eller är det ett mindervärdighets komplex snarare?

Denna natt sov K-J oroligt. Det blå ljuset kom tillbaka i sömnen men denna gång med en omvänd ljusfördelning. I mitten uppträdde ett svart mörker och runt om lyste neonljuset.
Det var som om tankar överfördes bort ifrån honom in i det svarta hålet. Samtidigt fick frågorna han ställt sig tidigare under dagen en allt mer tydlig klang eller resonans för honom. Han fick på ett märkligt sätt en känsla av mer inspiration och energi överförd till sig, samtidigt som något fördes bort från hans medvetande.

Denna tredje dagen av hans nya liv, som han efteråt skulle kalla det, visste han att han skulle använda för undersökande verksamhet. Vi kan kalla det en form av journalistik men han insåg att han inte behövde anteckna. Allt fördes över till rätt plats och till rätt källa i sömnen via det mystiska svarta hålet med neonljuset runt om hade han förstått, även om han inte visste vem mottagaren var.

Storhetsvansinne eller mindervärdighets komplex var det sista som K-J konstaterat lite fördomsfullt om människan. Människan lider av storhetsvansinne var arbetshypotesen som skulle falsifieras eller bekräftas bestämde han. Var det fel kan man ju alltid vända på frågeställningen. Det var bara att se till att forska grundligt och riktigt. Om man vill leva i evighet har man naturligtvis hittat på någon form av idebildning för detta. Folk ger det ett uttryck i det dagliga livet förmodligen. K-J tänkte efter och förstod att det var vad religion och idelogi det handlade om, men då K-J inte ville tro på allt som stod i böcker rätt upp och ned funderade han länge på hur han skulle kunna få reda på vad människor tyckte om detta på ett lite enklare vis. Det var dags att leta upp människorna som trodde på evigheten. Att ta utövarna på allvar och gå till deras boningar. Frågor måste med frågor besvaras! K-J tog på sig sin blåa jacka, som verkade vara tre nummer större, öppnade ytterdörren och slog en blick i spegeln. Till sin förvåning men samtidigt som en självklarhet såg han och konstaterade strax lugnt att han hade växt till en ung yngling. Han stängde dörren och gick ut i den evigt regnande oktoberfömiddagen.

..fortsättning följer..

Skriven av: Klas Wirholm