Kärlek = Hat - Del III

***

Det var som vilken dag som helst. Jag kom för att hämta Emma. Vi hade nu varit tillsammans i ett par månader. Jag höll inte riktigt koll. Hon såg inte så glad ut när jag kom dit. Hon kom gåendes med en irriterad blick. Sedan satte hon sig i bilen utan att ens säga hej eller titta på mig. Jag klev in i bilen och satte mig i förarsätet jämte henne. Jag vägrade starta bilen. Jag ville veta vad det var som var så fel. Hade något hänt? Hade någon varit taskig? Eller hade hon bara en dålig dag? Hon ville först inte svara men jag propsade på om att hon borde. Och när hon väl berättade så var det absolut inte ens i närheten av vad jag trodde. Hon berättade att Emelia var gravid. Hon hade sett hennes mage på gympan. För första gången. Idag. Emelia brukade inte vara med. Men idag var hon. På ett sätt så visste jag att det var min. Jag trodde inte på att Emelia hade haft sex med någon annan. Även om hon kunde ha gjort det. Jag vill inte tro på det och det var en känsla som sa till mig att inte göra det heller. Dagen efter när jag och Emma inte skulle vara med varandra så kändes det bäst att fråga Emelia själv. Istället för att gå och undra så var det ju bättre att veta. Så jag tog bilen hem till henne och parkerade utanför. Jag gick upp till hennes lägenhetsdörr och knackade på. Hennes mamma öppnade. Och hon var inte glad. Hon frågade direkt vad jag ville på ett väldigt aggressivt sätt och jag svarade så klart att jag ville träffa Emelia. Men till min förvåning sa hennes mamma bara att hon inte bodde inte kvar. Sen smällde hon igen dörren. Precis som att ingenting var fel och jag inte hade någon rätt att veta någonting. Visste inte ens hennes mamma av alla människor? Eller vad hade egentligen hänt?
Det tog mig ett par dagar innan mitt schema matchade hennes. Och när det väl gjorde det, en torsdag, så åkte jag bort till hennes skola och väntade in henne. Jag hade letat upp hennes klassrum. Så jag visste exakt vart hon var. Jag kunde inte missa henne.
Där stod jag redo när hon öppnade dörren och jag blev chockad när hon kom ut. Jag hade nog ändå inte riktigt förväntat mig att jag skulle få tag på henne. Jag tittade direkt ner på hennes mage. Och det syntes. Det var inte mycket men jag som hade varit tillsammans med henne kunde se att hon var gravid. Hon blev chockad att se mig med.
"Vad gör du här?" utbrast hon.
Jag försökte att förklara mig. Men ville samtidigt inte att alla skulle höra.
"Kan vi inte gå någon annanstans? Jag vill verkligen inte ta allting här."
Så vi gick iväg. Emelia verkade inte riktigt förtjust i idén, men hon gick med på det ändå. Utanför skolområdet fanns en gräsplätt. Det var inga andra människor där så vi gick och satte oss. Vinden blåste svalt på oss, och man kunde höra bruset ifrån löven som fladdrade i vinden. Emelia suckade och tittade på mig. Hon såg besviken ut.
"Jag är ledsen att jag tar kontakt med dig igen. Men min flickvän säger att du är gravid. Ä-är det mitt?"
Jag kunde inte låta bli att stamma när jag skulle fråga henne om det var mitt barn . Det var ju trots allt något som var svårt att fråga. Tänk sicken livsförändring det skulle vara om det var mitt barn. Det hade jag tänkt på hela dagen och tänkte fortfarande på. Jag försökte att andas normalt men det var nästan så jag höll andan under hela tiden jag väntade på hennes svar. Hon tittade på mig och sa:
"Det spelar väl ingen roll? Det är ju knappast som att du bryr dig. Du leker med Emma antagligen likadant som du lekte med mig. Du leker med alla dina tjejer. Och jag är bara besviken att jag någonsin var tillsammans med dig. Och oavsett om det hade varit ditt barn, så hade jag inte sagt någonting. För en mindre idiot i mitt liv, är bara bättre."
Hon reste på sig och gick sin väg utan att låta mig svara. Hon var verkligen inte på humör. Men ändå, det som hon sa om mig kunde inte jag fatta att hon trodde. Det var inte jag som lämnade henne, det var hon som lämnade mig. Det var samtidigt en lättnad. Jag kunde ge upp alltihop som hade med henne att göra. Jag hade min flickvän nu. Och jag hade ett bra liv. Jag behövde inte Emelia. Inget barn som inte var mitt heller.

***

Dennis lät mig stanna i hans lägenhet i flera månader. Han och Emma ville verkligen ställa upp för mig. Jag hade berättat allt för Emma. Och med min tillåtelse så hade Emma berättat för Dennis med. Det kändes som en lättnad att någon visste. Och att någon fanns där för mig. Att jag slapp åka hem till min mamma. Det värsta stället jag visste. Jag träffade inte Pontus mer, förutom en dag då han helt plötsligt stod utanför mitt klassrum. Jag var inte jätteförvånad. Vi hade haft idrott samma vecka och jag hade varit med för en gångs skull. Jag hade också idrott tillsammans med hans flickvän och min mage började synas. Så jag fattade nästan redan nu vad det var som han skulle prata med mig om, varför han väntade på mig. Däremot visste jag inte vad jag skulle svara. Antagligen skulle han fråga om det var hans. Det passade ju perfekt in. Men jag ville inte ha in honom i mitt liv igen. Jag ville inte att ett svin skulle vara pappa till mitt barn. Och jag ville absolut inte att han skulle finnas där och försöka agera pappa efter hur han hade betett sig. Jag var fortfarande sårad. Han hade gått vidare. Han kunde leva sitt liv med sin flickvän Emma. Jag ville inte bry mig längre. Jag ville leva mitt liv, med någon som ville leva med mig. Jag ville leva med någon, som såg mig för den jag var och älskade mig för hur underbar jag var. Jag skulle hitta den killen. Någon gång i mitt liv. Men under tiden jag väntade, så skulle jag inte ta in Pontus i mitt liv igen. Han övertalade mig att gå ut och prata med honom, och jag tänkte att det var väl ingen fara. Jag var inte riktigt intresserad av att prata med honom, men på ett sätt kändes det som att jag var tvungen. Vi gick ut utanför skolans område, och satte oss på en gräsplätt. Sen sa han några ord som bara gjorde mig arg.
"Jag är ledsen att jag tar kontakt med dig igen. Men min flickvän säger att du är gravid. Ä-är det mitt?"
Jag vet att jag överreagerade och var lite väl arg. Men jag kunde inte låta bli. Han hade varit så elak mot mig och nu var det äntligen min tur. Jag sa till honom, i princip, att han inte var pappan. Jag sa exakt vad jag tyckte om honom. Och jag sa att jag var värd bättre. Jag kunde inte låta bli att gå sen. Jag ville inte titta på honom. Jag hade ljugit, vilket jag inte brukade. Det gjorde delvis ont i mig trots allt. Det var ju faktiskt hans barn. Fast egentligen var det bättre om han inte visste. Jag kunde inte ha honom i mitt liv. Jag hade fortfarande känslor för honom. Jag kunde inte riktigt släppa honom. Därför kunde jag inte ta in honom i mitt liv heller. Det var som att tortera en redan torterad människa.

Juniior Evelina Pedersen

20 årig tjej som älskar att skriva. Skriver ofta mycket långt, men också ganska kort. Dikter har varit en passion sen jag var liten, så som berättelser om saker som inte funnits. Min passion pressas in i en skolfylld vardag med min vovve. Tiden är knapp, men när inspirationen kommer, kan inte fingrarna sluta skriva. Hoppas ni finner mina texter bra :) tack och hej :)
Juniior Evelina Pedersen är medlem sedan 2016 Juniior Evelina Pedersen har 22 publicerade verk