Kärlek = Hat - Del IV

***

Varje torsdag mötte jag Pontus utanför skolan. Det var på avstånd, men jag kunde fortfarande se honom. Den första tiden efter vårt samtal så hade han sneglat emot mig ibland, men nu såg han bara lycklig ut med sin Emma. Kanske hade jag haft fel om honom. Han kanske inte lekte med henne. Varje vecka sprang hon in i hans famn efter skolan, och jag kunde riktigt se hur lyckan bara spred sig i hans ansikte. Jag kunde inte riktigt låta bli att titta dit. Han var över mig, men efter 7 månader var jag inte över honom.
Skolan hade proppsat på mig att jag skulle ha färre lektioner, och färre läxor, för att underlätta graviditeten, och undvika stressen som inte var bra för barnet. Jag hade mest sovmorgon varje morgon, och vissa dagar hade jag inte mer än två lektioner. Mitt liv hade faktiskt repat sig en del under dessa få månaderna sedan jag pratat med Pontus sist. Emma och Dennis hade hjälpt mig att ta kontakt med socialen, som hade hjälpt mig skaffa en egen lägenhet. Så jag bodde själv, med egen inkomst och fina möbler. I längden hade jag ju inte kunnat bo kvar hos Dennis, och jag kunde ju verkligen inte flytta hem. Min mamma hade ju inte direkt förändrats. Hon försökte ta kontakt med mig när hon var arg, som att hon var tvungen att skylla på mig som inte ens var där längre. Hon ringde mig för det mesta. Tills jag bytte nummer. Sen började hon dyka upp skrikandes utanför min lägenhet. Jag fick ringa Dennis och Emma jämt. Jag hade ju vågat berätta för dem nu. Johanna med. Det kändes som att jag var tvungen, och nu förstod de. Som mina vänner så hade de också lovat mig att inte berätta något. Deras villkor var bara att jag inte hade kontakt med henne. De ville ju inte att det skulle hända igen och hände det inte igen, så behövde de inte göra något åt saken.
Jag tänkte mycket på Pontus. På det liv vi hade kunnat ha om han bara inte hade varit ett sådant svin. Det livet som han och Emma hade kanske. Eller så var hon bara annorlunda. Inte som alla andra. Jag ville berätta för honom om barnet, jag ville verkligen. Men han såg så lycklig ut, med Emma. Jag ville verkligen inte förstöra hans lycka. Speciellt inte för ett barn. Han var lycklig, och då borde jag låta honom vara det.

Så just den här dagen, var annorlunda jämfört med alla andra dagar under hela min graviditet. Jag hade haft kontakt med en kille som hette Simon, online. Han bodde tio minuter ifrån mig med bil. Vi hade aldrig träffats, men vi brukade skype:a och skriva med varandra varje dag. Jag såg honom först bara som en vän. Han var rolig och snäll, och jag kunde prata med honom om allt. Han visste allt om Pontus, han visste att jag hade känslor kvar för honom. Det var verkligen ingenting jag dolde för honom. Jag litade på honom. Han brukade skicka små videoklipp där han berättade om något roligt som hände för tillfället. Ibland var han själv och ibland hade han sina kompisar med sig. Han hade jobb, sedan två månader tillbaka, på en mack nere i centrum. Det var inte mycket, men han tjänade pengar nog för att ha egen lägenhet i alla fall. Hans betyg ifrån skolan var ju inte toppen, då han led av bl.a. ADHD och inte riktigt fått den hjälp han behövde förräns han började gymnasiet. Då hade det varit lite väl sent. Han gick på mediciner för det, och jag såg honom inte alls som en arg människa, som sådana personer oftast har rykten om sig att vara. Han var som alla andra, och försökte leva sitt liv som han ville.
Så idag fick jag ett mms när jag gick hem från skolan. Jag bodde rätt så nära och brukade gå, för konditionen och barnets skull. Vissa dagar var det dock jobbigare än andra. Jag var bara några kvarter hemifrån när mms:et kom, och stannade upp för att passa på att vila när jag ändå skulle titta på det.
“Hej igen! Hoppas du har haft en bra dag i skolan. Jag tänkte som ett undantag undra om du är hemma, då jag verkligen vill träffa dig. Jakob, Nellie och jag är ute och åker, och om det är okej vill vi gärna titta in.”
Trots att vi bodde så pass nära så hade vi undvikt att träffa varandra. Internet, ni vet. Man vet aldrig vem man stöter på. Men jag litade verkligen på honom och han verkade vara en toppenkille, så jag såg ingen anledning till varför inte. Jag blev nervös när jag skrev ett sms tillbaka med min adress och att han kunde komma när han kände för det. Vad betydde det här för vår vänskap? Tänk om detta skulle förstöra spänningen och det roliga vi hade, online?
Jag tog upp Emmas mobilnummer ur fickan. Hon hade antagligen precis kommit hem från skolan. Jag själv fortsatte att promenera för att komma hem så fort som möjligt, medans jag ringde upp henne. Jag ville nog inte riktigt vara själv när Simon och hans kompisar kom dit. Det skulle kännas bättre med Emma där.
“Yess!” svarade hon på andra sidan luren.
Jag kunde höra musik och prat i bakgrunden. Det lät bara som hennes pojkvän, Dennis och en till kille. Men de kunde likagärna vara fler.
“Är du upptagen?” frågade jag oroligt.
Om hon var med en massa, var det inte så sannolikt att hon faktiskt skulle dyka upp. Hon var ju troligtvis upptagen.
“Nja.” svarade hon. “Dennis och Viktor är här. Johanna är på väg.”
“Jaha.” svarade jag besviket.
Johanna hade varit mitt nästa alternativ, men om hon också var upptagen, så var det ju onödigt att ringa.
“Vi ska försöka para ihop henne och Viktor. De skulle passa skitbra ihop.” fortsatte Emma som att hon inte ens hört min besvikelse i rösten.
Vem skulle jag annars ringa? Emma och Johanna var i princip mina enda vänner.
“Ska du hitta på då?” fortsatte Emma.
Jag blev så osäker nu. Jag fick känslan av att jag störde och bara borde försöka avsluta samtalet. Emma var ju upptagen och jag var säker på att hon inte skulle dyka upp, så det här samtalet var bara onödigt.
“Jag ska bara chilla typ.” svarade jag.
Emma började skratta i luren. Inte åt mig, men med de andra.
“Du, vi får höras sen. Hej!” sa hon och lade på luren.
Höras sen ja. Det var ju troligt. Emma verkade jämt så upptagen efter att jag hade flyttat ut. Hon spenderade hela dagarna med Dennis och ofta var hon med en massa andra. Det var som att hon inte hade tid för mig mer. Johanna hade jag dragit mig undan ifrån. Jag visste inte riktigt varför, men vi pratade inte så mycket längre. Vi hade väl inget att prata om. Det var som att jag förändrades, och det var väl egentligen inte konstigt. Jag var ju gravid och skulle föda om en månad. Simon var väl den enda som jag pratade om graviditeten med. Han var väldigt stöttande och pratade ibland om att han kunde hjälpa till och fanns där när det behövdes. Det kändes skönt att ha en sådan vän.

Jag läste sms:et Simon hade skrivit.
“Utanför.” stod det.
Jag kikade ut genom köksfönstret och såg Simon stå med Jakob och Nellie nere vid porten. Den var alltid låst, och jag skulle få gå ner för att öppna. Det fanns ingen hiss i byggnaden, men som tur var så bodde jag bara på andra våningen. Så jag gick ut i hallen och slängde på mig mina foppatofflor. Det var så hårt och kallt att gå barfota i trappuppgången, och att kränga på sig skor var för jobbigt. Redan när jag öppnade dörren så kunde jag höra dem stå och prata utanför porten. Jag var nervös. Var detta rätt? Kanske borde jag inte ha bjudit dit dem. Jag gick ner för trappan och mötte Simons blick när han fick syn på mig. Han log direkt. Jakob och Nellie stod lite smått bakom och log också emot mig när jag kom för att öppna porten, men inte på samma sätt som Simon gjorde. Jakob och Nellie log för att vara vänliga. Simon log för att han verkade väldigt glad att träffa mig. Så jag öppnade porten och möttes av Simons vidöppna armar, för att ge mig en kram.
“Hej!” ropade han glatt.
Jag tog ett steg fram och kramade om honom. Hans grepp var fast, mysigt och fick mig att känna en del trygghet. Precis som jag hade känt med Pontus. Det var en lättnad. Den känslan fick mig att genast slappna av. Både Jakob och Nellie hejade åt mig men vi skippade att skaka hand. Det kändes alldeles för konstigt tyckte jag, och jag tror de kände samma sak.
Jag gick först upp för trappan. Jag höll i räcket för att få så mycket stabilitet som möjligt och för att hjälpa min kondition. Det var inte direkt lätt att gå i alla dessa trappor, trots att jag bara bodde på andra våningen. Simon la sin arm runt min midja för att stötta mig.
“Du är ju jättestor!” sa han.
Det lät så elakt egentligen, men jag visste att Simon sa det som en komplimang, så jag nickade bara emot honom. Vi kom upp och gick in i min lägenhet. Simon tittade sig omkring.
“Fint.” sa han. “Precis som du visade.”
Han tog av sig skorna och följde med mig in till köket. Jag hade sådana extrema begär efter kakor. Speciellt ballerinakakor, så jag hade lagt fram dem i en skål på bordet. Jag hade ju ändå besök. Jag fick väl bjuda lite. Så jag sträckte fram handen för att visa att alla kunde sätta sig. De tittade fortfarande allihop emot mig och log.
“Så hur långt är det kvar?” frågade Nellie.
“En månad. Hon är beräknad till den 18 februari.” svarade jag.
Jag kunde knappt fatta det själv. Det var bara en månad kvar.
“Oj, det förklarar varför.. Du vet, magen är så stor.” försökte hon säga på ett så trevligt sätt som möjligt.
“Hur går det med Pontus? Har ni pratat? Har du berättat att han är pappan?” frågade Simon.
Vi hade inte riktigt pratat om Pontus de senaste veckorna, så klart han var intresserad av all den nya faktan.
“Vi har inte riktigt pratat.” svarade jag.
Jag vet att jag lät deppig i rösten, men jag ville inte påminnas om honom mer än jag redan gjorde.

För att ha varit första gången vi träffades på riktigt så hade jag otroligt mycket roligare än jag trodde. Vi satt och spelade tv-spel på mitt xbox och skrattade. Jakob och Nellie var mycket vid sidan om, sa inte så mycket. Jag glömde nog till och med bort dem i perioder. Vi hade också pratat om lite allt möjligt och skrattat, och kittlas. Han var så otroligt kittlig så det nästan var skrattretande. När han sedan skulle åka hem, så ändrades allt. Vår vänskap försvann, då han böjde sig fram och kysste mig. Varför? Det första jag undrade var, varför? Vi hade så roligt, och nu, bara ändrade han allt. Men trots det så kysste jag honom tillbaka. Varför, vet jag inte heller. Men att vara i hans armar, efter att i 7 månader trånat efter någon som gått vidare, var ändå rätt skönt och avslappnande. Jag kände mig trygg, säker, helt otroligt bekväm i hans närhet. Det var kanske därför jag kysste honom tillbaka.
“Jag ringer dig.” sa han innan han gick ut genom dörren.
Jag hade bara nickat tillbaka. Kanske kunde Simon få mig att släppa Pontus. Kanske blev jag lycklig med Simon. Men ändå kändes allt helt kasst och hemskt just nu.

***

Varje torsdag såg jag henne. Varje torsdag försökte jag att inte tänka på henne. Men varje torsdag saknade jag henne. Varje torsdag önskade jag att barnet kanske faktiskt hade varit mitt. För då, kanske, hon hade tänkt annorlunda. Hon såg lycklig ut, utan mig. Ointresserad. Jag försökte allt i min makt för att få henne att tro detsamma. Emma och jag hade det bra, jag hade känslor för henne, men det var inte i närheten av känslorna jag hade för Emelia. Emelia älskade jag, ja jag älskade henne. Jag kunde inte sluta, hur mycket jag än försökte. Jag ville gå vidare, jag ville vara lycklig med Emma, men på nått sätt var jag inte det. Hur mycket jag än försökte, var jag inte det. Det var som, för första gången, att någonting saknades inom mig. Som att jag var sönder. Jag trodde inte ens att jag kunde känna något sådant. Jag trodde inte att jag kunde älska. Men med henne, kunde jag, och jag ville ge det en chans. Så jag bestämde mig för att prata med henne en torsdag. Emma var hemma sjuk, och det var då jag passade på. Det var väl ändå lite taskigt mot henne, men jag trodde inte hon hade accepterat att jag skulle prata med Emelia.
Så jag körde bort till skolan och stod där parkerad och redo och väntade på henne. Hon gick den här vägen varje dag, så kan kunde omöjligtvis missa henne. Jag väntade, kollade klockan och väntade lite till. När hon väl kom gåendes så kunde jag inte låta bli att le. Där var hon, vacker som alltid, med sitt fina leende på hennes ansikte. Hennes blick var som fast, men inte mot mig. Mot parkeringen. Jag vände blicken och mitt leende tynade bort. Hon gick med fasta, säkra steg och med ett brett leende emot en kille som stod lutad vid en mörkröd volvo. Jag kröp försiktigt in i bilen och hoppades att hon inte hade sett mig. Hade hon skaffat kille? Var jag för sent ute? Jag följde henne med blicken när hon gick emot honom. Han sträckte ut sina armar och kramade om henne och när de sedan vände sig, ansikte mot ansikte, så insåg jag att hon var helt borta. Jag hade förlorat henne, och jag kunde verkligen inte titta, när deras läppar möttes. Vem var han? Jag insåg nu, att jag borde ha reagerat tidigare. Jag borde ha sagt rätt ut vad jag ville, jag borde ha kämpat för henne. Man har inte hela livet på sig. Tyvärr rann min klocka ut, och nu får jag stå mitt kast. Så jag gick tillbaka till Emma, som alltid. Jag var hellre med henne, ändå, än att vara själv och på ett sett så ville jag se Emelia varje torsdag. Även om det gjorde ont.

Jag följde efter dem veckan efter. Emma trodde att jag var sjuk, medans jag egentligen spionerade på Emelia och den där killen. Jag parkerade en bit bort ifrån skolan och körde efter dem så fort de körde förbi. Emelia fick inte se mig, men jag fick inte tappa bort dem. Jag ville veta hur seriöst det var, men hon fick inte tro att jag var tokig, eller galen. Det var jag inte. Eller kanske lite, men jag var i så fall galen och tokig i henne. Jag ville inte släppa taget. De stannade inte så långt borta. Jag kunde se hur de parkerade och hur killen hjälpte Emelia ut ur bilen. Hon var enorm. I den lilla kroppen, såg hon ut som att hon skulle spricka, när som. Han höll om henne hela vägen till dörren. Han verkade faktiskt bry sig om henne och om barnet. Kanske var det han som var pappan? De kanske skulle försöka klara det här tillsammans. Vara föräldrar, och vara lyckliga. Kanske var jag galen, men jag kunde inte sluta tänka på det. Hur jag hade förlorat henne utan att ens kämpa för henne. Hur jag hade bara släppt taget om henne.
Emma ringde och ringde, men jag ville inte svara. Jag parkerade och hade perfekt syn in genom hennes fönster. De såg lyckliga ut, medans de lagade mat tillsammans i köket. Så lyckliga som vi kanske aldrig var. Emma ringde igen, men jag klickade henne. Kunde jag inte få drömma en stund till, tänka, oroa mig, bry mig och till och med älska på avstånd. Det gjorde ont i hela mig av att titta på henne, där hon stod, lycklig och kär. Tänk att det kanske hade kunnat vara jag.
När Emma ringde för femte gången så svarade jag irriterat. Vad var det hon ville egentligen? Vad var så himla viktigt så hon var tvungen att ringa mig två hundra gånger på raken?
“Vart är du?!” skrek hon i telefonen.
Jag försökte hosta, men det gick inte allt för bra då mina tankar var helt upptagna.
“Sjuk.” svarade jag.
“Var är du?!” ropade hon igen.
Hon lät arg. Hade jag glömt något viktigt? Det var ju inte vår dag eller något.
“Hemma.” svarade jag henne.
Hon var ju ändå på väg hem. Hon visste att jag var sjuk. Så vad var det med henne?
“Är du otrogen?!” fortsatte hon skrika.
Jag vaknade nu till liv. Otrogen var jag väl inte riktigt. Kanske var mina tankar det, men inte min kropp.
“Nej, jag är hemma sa jag.”
Jag kunde höra Emma börja gråta på andra sidan luren. Jag var inte alls intresserad. Visst, jag brydde mig om henne, jag hade känslor för henne. Men just nu, för en gångs skull ville jag bry mig om Emelia. Emelia som stod i fönstret, med sitt as till pojkvän.
“Varför ljuger du? Vad är det med dig? Vem är du hos? Älskar du mig ens längre?” grät hon i telefonen.
“Jag ljuger inte, och jo, jag älskar dig. Jag är hemma.” sa jag i ett försök att övertala henne.
“Jag står utanför dig, idiot. Din mamma vet att du inte är hemma.” sa hon.
Trots att hon grät så hörde jag ilskan i hennes röst, och jag kunde inte förstå hur hon kunde ta sig hem till mig så snabbt.
“Hur fan tog du dig hem till mig?”
Jag följde Emelia med blicken när hon lämnade köket.
“Min mamma körde mig, ditt as!” skrek hon.
Jag försökte leta upp Emelia med blicken. Funderade på vart hon tagit vägen.
“Hör du mig ens?!” skrek hon nu ännu argare. “Vet du vad? Fuck off! Hälsa bruden du är med att hon kan få dig! Det är slut! Jävla idiot!”
Hon slängde luren i örat på mig. Trots hennes starka ord och hennes ilska och det faktumet att hon dumpat mig så kunde jag inte låta bli att märka, att jag faktiskt inte brydde mig. Jag brydde mig om henne, men inte alls om att hon nyss hade dumpat mig. Trots allt. Det var Emelia jag ville ha, inte Emma, och jag hade troligtvis förlorat Emelia nu.

Författare:

Publicerat

Dela: