Publicerat
Kategori: Novell

Kärlek och Krig

När Warszawa blev ockuperad av tyskarna under Andra Världskriget skickades de flesta judar till arbetarläger eller koncentrationsläger. Jag och min familj skulle ha varit några av de miljoner judar som mördads om vi inte hade gömt oss undan den allt mer växande och kraftfulla tyska makten. De flesta av mina släktingar blev skjutna i sina lägenheter av fulla soldater och snart var det bara jag, min pappa, min mamma, min bror och min syster och farmor och farfar kvar. Vi hade inte levt idag om inte en av dessa tyska soldater ignorerat order och hjälpt oss att fly…

Det var den femte april 1941. Jag hade inte sett solen på två månader och rädslan inom mig växte allt mer. Min farfar hade insjuknat i tuberkulos och var tvungen att sitta isolerad i ett av rummen. Varje dag hade vi hört exploderande bomber, barns hopplösa skrik efter sina mammor som blivit dödade av soldater och smattrande kulsprutor. Ingen hade ännu upptäckt oss där vi bodde, i en stor gammal källare med mögel och gigantiska råttor. Men det var bara en tidsfråga innan de fann oss. Jag kommer ihåg att jag satt och borstade mina syskons hår med en lusskam när bultande på dörren började. Plötsligt hördes tre aggressiva röster skrika glåpord på tyska. Jag skrek åt mina syskon att springa iväg till det gömställe min pappa byggt. Gångjärnen i dörren gav vika. Två sekunder sparkades dörren in och flera män stormade in igenom dörren. Paniken drog över mig som en mörk skugga. Aldrig, aldrig i hela mitt liv hade jag varit så rädd som jag var den stunden. Gevären de bar kastade åt en av de män som stod en bit ifrån. När de flög på mig skrek jag så högt jag kunde. Högre och högre. För några sekunder möttes min och mannen i dörrens blickar. Han måste ha förstått min rädsla och fruktan. Det han gjorde för mig är det modigaste en människa kan göra en okänd person. Mitt ordförråd när det gällde tyska var litet men det ord han sa förstod jag. ”Sluta.” Männen slutade genast och såg frågande på honom. De lämnade mig och gick fram till honom. En av dem började gasta i hans ansikte, de insåg inte att han höll i alla gevär. Allt gick så snabbt. Flera skott smällde av och när jag öppnade ögonen låg de där på marken, döda. Jag ställde mig upp och kastade mig snyftande i hans armar. Han lade sin haka på min hjässa och frågade mig lugn var min familj var, han skulle hjälpa oss.

Några timmar senare satte han min familj på ett tåg till utkanten av Polen. De skulle åka båt över till ett land som hette Sverige och där skulle de aldrig mer behöva frukta nazisterna.

Jag och Baltzo, som mannens namn var åkte till hans läger. Han hade en plan. När det var ungefär en kilometer kvar till lägret ville han att jag skulle skjuta honom i benet. Han kunde lura sin befälhavare att han och de andra i hans kompani blivit överfallna och de andra hade oturen att stryka med. Jag, Ebba Coupenco skulle låtsas vara hans ”trofé”.

Befälhavaren gick på det. Överfallet, beskjutningen och att familjen flytt. Mig var inte lika nöjd med. Baltzo var tvungen att dela med sig till de andra, han kunde inte få denna enda kvinna som befann sig i lägret för sig själv. Jag var fortfarande skakad av det som hade hänt och kände mig väldigt osäkert hos tyskarna. Men så länge Baltzo fanns där så klarade jag mig.

Jag kunde allt betala tillbaka det han gjort för mig. Det enda jag kunde erbjuda var vänskap. Vissa dagar, när mitt självförtroende var på bottennivå kom han och pratade med mig. Alla dessa soldater som hängde efter en som blodhundar gjorde mig allt mer nervösare. Snart övergick vår vänskap i kärlek. Varje natt, efter jag fått alla ”besök” och han gjort sitt gick han till mitt tält och höll mig sällskap. Jag ville bara ha honom. Han var den mest underbara och vackraste människa jag träffat i hela mitt liv. Befälhavaren märkte att Baltzo smög ut och han förbjöd honom att träffa mig. Jag var trots allt en judinna och ingen kärlek skulle få finnas mellan en tysk och en ”ovärdig” människa.
Trots förbudet kunde vi inte hålla oss ifrån varandra. Vi fortsatte att smyga ut och kunde sitta uppe till morgonen och prata om hur vi skulle ta oss därifrån och det gick snabbare än vad vi hade trott. Jag insjuknade i feber och enligt fältläkaren var jag döende. Det bästa de kunde göra var att köra mig till ett sjukhus där jag skulle få vila upp mig i en lugn miljö.

Polen var efter många år av krig och sönderbombat och svältande land. Vägen var gropig och hundratals landminor låg begravda under den döda marken. Det skulle bli en väldigt lång biltur. Till slut nådde vi sjukhuset och då hade min feber gått över. Läkaren kände Baltzos befälhavare och skickade genast tillbaka oss. Mitt liv återgick till det normala tills en dag allting ändrades. En kvinna vid namn Astrid kom till lägret. Hon var några år yngre än jag men såg minst tio år äldre ut. Hennes familj var och judar och hon hade blivit tillfångatagen i utkanten av Warszawa. Hon tog genaste över min roll som roerska sedan jag fick veta jag var med barn. Nio månader föddes min och Baltzos son Henri-Vilhelm. Då kom allt ut. Att en tysk gjort en judinna med barn! Samma kväll som Henri-Vilhelm föddes misshandlade soldaterna Baltzo så hårt att han inte kunde se på ena ögat på flera månader. Senare, på natten skulle de hämta vår son. Jag tog honom i min famn och sprang ut till tältstallet som låg några meter bort från mitt tält. Det var alltid ett par hästar sadlade och så fort Baltzo kom sparkade vi hästarna i sidorna och satte iväg i full galopp. Vi var tvungna att fly för att överleva.

Vi tog varken med oss mat eller vatten och efter flera dagar på hästryggen var vi utmattade. Det var slutet på 1944´s sommar och hettan var olidligt. Efter flera timmars letade hittade vi ett träd och en svagt porlande bäck. Där stannade vi i ett dygn för att sedan fortsätta.

När vi såg hamnen och alla de skepp som skulle föra oss över Östersjön till Sverige förstod jag vilken tur jag haft. Om Baltzo inte varit med den dagen i april hade jag nog varit död. Innan vi gick på båten kollade jag upp i hans ansikte. Det verkade återspegla det krig som fortfarande pågick. All kärlek, hopp, längtan och tro hans där i hans havsfärgade ögon. Men det fanns också svält, död, sorg och lidande. Han hade sett så mycket och klarat av det. De flesta hade troligtvis blivit galna om de hade sett allt. Jag var lycklig att ha honom vid min sida. Detta är nog det starkaste minne jag har av honom: När han tog min hand, kysste min panna och sa på brytande polska: ”Jag älskar dig.”

Nu, flera år senare bor vi i staden Uppsala tillsammans med våra två barn Henri och lilla Agnes. Min familj bor utanför Uppsala och vi träffas ofta. De hade svårt att acceptera Baltzo i början men när han berättade om att han inte var nazist och att han hatade Adolf Hitler och tyska folket försvann alla fördomar. Vi hade det svårt en tid, mycket svårt men till slut klarade vi det. Tack vare att en tysk man vågade trotsa ett helt land…..

Skriven av: Julia Johansson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren