Publicerat
Kategori: Novell

Kärlek på avstånd

Tittar runt i rummet och ler belåtet åt mitt mästerverk.
Väggar fyllda från golv till tak på mannen i mitt liv.
En kärleksfull suck undrar om man ens får va´ sådär snygg?

Så var det dags för den dagliga rutinen.
Rotar runt under sängen för att plocka upp…men?…vart e den?!
Tvångstanke nummer ett smyger sig på och klockan är inte mer än åtta! Hur mycket jag än försöker tillkalla lugnet vet jag att det är lönlöst. Paniken sprider sig och maler på i ett i min stackars försvarslösa hjärna.
– Okej, din dag är så gott som förstörd nu och du kan definitivt inte gå till skolan förrän du hittat…där! Långt, långt inne bland dammråttor, kolapapper, tidningar och, och? uuuääh! En pizzakartong från typ 1800-talet ligger den i alla fall, min alldeles egna Bibel. Tappert slår jag upp mittuppslaget och ett glädjerus, som så många gånger förr, far genom hela min kropp. Modemagasinet har några år på nacken men håller måttet ännu. Om denna tidning inte varit så speciell, min gyllene regel, hade den varit på sopberget för längesen. Mamma har nämligen förbjudit mig att spara alla gamla tidningar. De tar onödigt med utrymme i vår yttepyttelilla lägenhet. Hon fattar inte hur det är att vara ung.

Snabbt bläddrar jag igenom det, reportaget med min loverboy. Ojojoj! Helfigurbilderna ger mig nästan hjärtklappning och jag känner svettattacker strömma mellan lilltårna.
Jag vet att jag kommit till paradiset och ger mig på en vädjan till honom ”däruppe”.
– Gode Gud, du måste förstå att vi är som gjorda för varann. Snälla, du kan väl låta mig få träffa honom?
Ingen respons.
Det var nog inte övertygande nog så jag ger mig på slutfinishen.
– Men snälla Gud, du kan väl åtminstone göra så att autografen här blir äkta, sjysta då? Som ett litet tröstpris till en stackars kärlekslös flicka som mej. För vet du Gud, att då skulle jag bli världens lyckligaste och du vill väl ändå att alla människor ska vara… eller vänta nu… får man verkligen be om sånt här?
– Förlåt Gud, jag tar tillbaka allt jag sagt. Amen?

Tiden tickar alldeles för fort just nu eller ah egentligen alltid på mornarna.Även om jag inte vill vet jag att lilla ego måste återgå från härlig glitter- och glamfeeling till grå, trist vardag.
Dessutom väntar… shiit! Okej jag är sen.

Dags att kila! Greppar väskan och plånkan i bara farten och flyger nerför trapperna. Jag kutar runt hörnet och… den står redan inne! Verkligen panikbrådis! Får bara inte missa avgången!
Hon skulle bli skitsur eftersom hon tar den senare på tisdagar bara för min skull.
Men en sovmorgon kan inte gå till spillo hur som helst.

Jag bryr mig ärligt talat inte så mycket om skolan överhuvudtaget längre. So what? Min framtid är ju ändå så gott som spikad och klar: I´m gonna be a Star!
Då spelar det ingen roll om man har bra betyg eller inte. Det kan t.o.m. underlätta en aning om man är lite ”problembarn”. Hellre att man är lite halvkriminell och kokko i huvudet med en image av stål än typ ett trist smartass som blir upphetsad av kemiska reaktioner. i alla fall om man följer kändisvärldens lag. Det är inte många som varit exemplariska elever, titta bara på Paris Hilton eller Angelina Jolie. Men om jag skulle få välja mellan dem skulle jag hellre vilja vara en Angelina. Hon är mycket coolare, snyggare och sexigare. Dessutom är hon filmskådis som min älskling. Det skulle kanske göra det lättare för vårt framtida förhållande?
Dessutom tror jag inte my man tänder på tragiska sexobjekt i kortkort kjol som blivit känd genom pappas hotellbusiness?

Ska jag kanske kicka tanten där framme ändå eller sno hennes handväska? Det är i och för sig inte riktigt min stil.
Men vad finns det mer för typ av kändisskap?
Jo, de som är djupt religiösa förstås. Som tror att Gud gett dem all framgång… Nje, inte heller så lockande för en som inte är troende för fem öre. Två gånger har jag varit i kyrkan, tror jag? : På Mamis å Papis bröllop och… på pappas begravning.
Jag är ju inte ens döpt så bluffen skulle genomskådas med en gång. Sen skulle jag få skämmas för resten av mitt liv och därtill om det nu visar sig att jag hade fel, att det finns en Gud? Tänk vad han skulle skratta åt mig då!? Hjälp?!
Nej, får jag inga uppenbarelser de närmsta timmarna är även den planen nerlagd

Puh…den står fortfarande på perrongen men …
– Dörrarna stängs! ljuder det från den idiotiske vagnen.
– Wiiiee! tjuter jag till och fäktar hysteriskt förbi allt irriterande, stillastående folk. Dörrarna slår igen mitt framför ögonen på mig men jag ger för den skull inte upp. Istället börjar jag banka aggressivt. Det är egentligen absolut förbjudet men jag vet att fordonet blir lurat. Han tror … eller vänta är det kanske en hon? Hur som helst är den inprogrammerad och tror att någon då är i fara. Kanske en stackars mamma som fastnat med sin barnvagn?
Dörren är barmhärtig och öppnar.
Tack.

Vart är hon nu då? Jag granskar alla människor (inte från topp till tå för det har jag verkligen inte tid med). Bara jag inte klev på i fel riktning?! Då får hon ursäkta min kroniska sjukdom: Stressofobi.
Några steg längre fram i gången rycker hon tag i mig.
– Tur för dig att du hann annars hade jag bergis mördat dej!
– Det var helt lugnt., säger jag fastän hjärtat skvallrar i halsgropen.
– Hur förklarar du att du svalt en byggfläkt? Kom igen, dina andetag avslöjar att du sprungit de senaste 100 meterna. Dessutom såg jag någon leka rugby utanför, tillägger hon och blinkar med ögat.
Hon är inte alls rolig.
– Jag har alltid haft dålig kondition, muttrar jag.
Jag hann ju i alla fall, tänker jag. Varför klaga? I stället söker jag ansträngande ett annat samtalsämne.
– Hur gick det igår, överlevde du matteprovet eller?
– Det var svin svårt, matte D är inte att leka med.
Mattenörd! Ordet far ohindrat flera varv i huvudet. Vad ska man med obegriplig algebra och derivata till när man kan sjunga, dansa och spela teater?
Som om hon läste mina tankar spyr hon ut:
– Men ”matte-light” räcker ju i och för sig för såna som du. Kan du förresten 1+1 nu? Vi är så olika, jag och professorn mittemot.
Ibland undrar jag varför jag ens umgås med tråkmånsen?
– Man behöver inte ha IQ fiskmås bara för att man går Barn- och Fritid, förklarar jag lugnt och sansat.
– Nej och du ska ju bli ”berämd”. Varför går du inte estet så du hamnar i gungning? larvar hon sig.
Slutdiskuterat med den här jävla torrbollen. Hon borde fatta själv att jag inte är en flumestet som tror man är färdig för showbiz efter tre år. Jag ska ju bli skådespelare och hon kommer få se mig i typ alla framtida Oscarsnominerade filmer plus att jag ska ha en hylla där alla Guldbaggar ska stå, så det så. Då ska hon få se att klyschan ”Skrattar bäst som skrattar sist” alltid stämmer Ha! Kossa!
Äntligen slutstation och dags att gå av.
- Einstein, aktivera min hjärna idag lite är du snäll.
- Ha en bra dag du med, ”Wanna be a Superstar”.

Skoldagen är här. Jippi?
Idrottsintresserade töntar överallt. Vad gör jag här? Okej, pappa ville så väl. Men under de här tre åren har jag bara hälsat på farmor två gånger.
Och båda gångerna var innan hon och mamma blev osams angående arvet.

Klassen är rätt soft ändå. Om man håller sig undan träningsnarkomanerna som frivilligt hasar sig ut i längdskidespåren vid minus 52 grader. Tydligen längtar de efter blodsmak i munnen? eller är de svaga för blåbärssoppa?

Dagen går olidligt sakta men jag ser eftermiddagens ljus som min enda chans att överhuvudtaget överleva. Vi ska träffas med amatörteatergruppen idag. Jag är överlägset bäst och känner egentligen redan nu att jag inte hör hemma bland alla dessa talanglösa stackare men…eftersom det snart är dags för årets pjäs vill jag vara bussig och hjälpa dem en bit på traven.

På årets casting ville jag avsluta med något djupt och iögonfallande a la Romeo and Juliet men samtidigt fanns mina klockrena imitationer av Olinda där i bakhuvudet för visst måste nytänkande gå före antikt? Viktor, min medspelare, lackade ur totalt efteråt. Han förstod inte alls varför jag stod och såg ut som en anka sista minuten av vårt bidrag?
Killar förstår sig verkligen inte på stil och klass.

Jag fick inte rollen! Hur fan gick det till?
Juryn tyckte jag tog för mycket plats och sa att jag måste lära mig visa hänsyn.
De fattar ju ingenting!
– Om man inte är diva blir det ingen långvarig karriär!, prövade jag förtvivlat.
– Snälla lilla vän, sa läraren till mig. Detta är inte Dramaten utan en fråga om kommunikationsutveckling och samarbetsövning. För att bli vald måste du vara mer följsam och lyssna av andra människor. Till Hollywood kommer du inte med första bästa flyg!
Den negativa tjurkärringen framkallade nästan kräkreflexer hos mig.
– Tack fröken, det är så himla upplyftande att du stöttar dina elever så. Men vet du, jag behöver inte support från dig. See you on Broadway, Bitch!, hade jag lust att säga men svalde tungan.

Besvikelsen fanns där ändå. Hon som ändå jobbat på Kungliga Operan borde väl se underbarnet i mig? Jag är som gjord för isprinsesserollen eller vad det nu var. Visserligen spelas bara pjäsen vid fem tillfällen. De, som jag, borde ju förstå att de gjorde ett solklart ”big mistake” som dissade mig. Men även om jag platsar nästa gång vill jag inte framstå som desperat och skulle aldrig böna och be för den där skitpjäsen igen.
Nej, jag kan faktiskt gå rampljuset till mötes på egen hand.

Tar T-banan hem och sätter mig framför datorn. Omgående ska jag söka första bästa scenskola till Spielberg och de andre grabbarnas stora förtjusning/förmån. Tänk vad de annars skulle gå miste om?
Plötsligt ploppar det upp en reklamruta på skärmen där det står om sista minuten - resor till Hollywood! Okej, jag ska konvertera… eller nej förresten, det behövs ju inte eftersom jag aldrig varit religiös. Nu är jag det, religiös alltså. En uppenbarelse från Gud har just inträffat och jag är den utvalde.

Det här måste betyda att jag ska ta chansen och åka. Då kommer allting lösa sig och jag hamnar obesvärat i de rätta kretsarna på nolltid. På Tv-rutorna kommer man se mig glassa runt i läckra Gucci-glasögon på alla fräscha innekrogar och inte nog med det: Jag kommer få träffa honom, det känner jag på mig. Han bor ju i och för sig i Frankrike nuförtiden… kanske borde boka en resa till Saint Tropez i stället? Sen åker jag på en dagstripp till hans ”lilla” Casa och våldgästar hans överraskade familj. Bara för att hälsa på lite oskuldsfullt, vill ju inte förstöra för honom och Vanessa Paradis för hon verkar faktiskt jättegullig.

Men efter några sekunders eftertanke: Men att vänsterprassla lite granna är faktiskt helt okej om man är moviestar, nästintill naturligt? En liten kyss eller två kan ju dessutom vara till min fördel?
Jag måste strula med Johnny Depp! även om jag så skulle svimma flera gånger om, antingen av hjärtstillestånd, ett knytnävslag från frugan eller från tusentals paparazzi-blixtrar.
Men vad gör man inte för mannen i sitt liv?
Sedan kommer allt gå som en dans för då är det jag och Johnny.

Här och nu börjar mitt nya liv..
- Vill du se början till en stjärna, se på mig?!


Skriven av: frida

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren