Kärlekens gåva

Sakta men säkert gick jag uppför trappan mot sovrummet. Jag öppnade dörren lite på glänt och kikade in.
Där på sängen låg Sanna. Den kvinnliga figuren syntes lång väg och det gyllenbruna håret låg längs med hennes kinder. Mitt hjärta slog en extra volt. ”Nu gäller det” tänkte jag. Nervositeten avtog, modet tog över. Jag öppnade dörren helt. Sannas ögon öppnades och hennes leende fick mig att jubla inombords.
- Hej älskling! Mumlade hon trött.
- Hej! Svarade jag. Innan hon hann säga någonting mer fortsatte jag:
- Jag har en överraskning till dig, kom så ska du få se.
Hon såg extremt nyfiken ut. Jag gav henne en t-shirt och en kjol samtidigt som jag sträckte mina händer mot henne. Efter att hon fått på sig kläderna närmade hon sig mig. Sakta. Kyssen var mjuk och varm. Det pirrade i hela kroppen.
- Kom nu. Upprepade jag och började gå nerför trappan.
Hon följde efter.
- Patrik, vad är det nu du har hittat på? Sa hon och skrattade.
Jag gav henne ett av mina finaste leenden och sträckte ut handen för att öppna ytterdörren. Vinden lekte i hennes långa hår. Även om det var härligt med sommarens värme kunde det vara underbart när vinden svalkade av lite grann. Vi gick över den stora gröna ängen ner mot sjön. Jag satte mig ner i gräset några meter från sjön. Vågorna skvalpade mot den lilla stranden.
- Sätt dig! Mumlade jag samtidigt som handen grävde efter någonting i fickan.
Hon tittade nyfiket på mig. Sen fick jag tag i den. En liten fyrkantig ask. 5x5cm ungefär. Svart med en smal guldrand.
- Jag älskar dig! Sa jag och tittade henne djupt in i ögonen.
Mina fingrar fumlade en stund. Efter några sekunder fick jag upp asken. Där låg en ring. En silverring utan dess like. Dess skönhet går knappt att beskriva i ord. En tår föll ner längs hennes ena kind.
- Jag älskar dig också! Svarade hon.
Hon tog ringen och placerade den där den hörde hemma. På hennes finger. För alltid.

Av: Sabina Sandberg den 18 juli 2002

Författare:

Publicerat

Dela: