Kärleksbekymmer

- Kan du inte ställa upp för mig? Bara den här gången, snälla!!
Emilia tittade bedjande på mig med sina stora bruna bambiögon och knäppte händerna.
- Nej har jag ju sagt… Jag tänker inte ställa upp på att spionera på Susanna!
- Men snälla Nina! Du fattar väl att det här är väldigt viktigt för mig?! tjatade Emilia.
- Jag fattar inte varför du inte kan låta Tomas och Susanna vara ifred, och leta efter en ny pojkvän åt dig själv! Suckade jag och tog upp en tidning från Emilias nattduksbord.
- Nina!! Alltså han är den enda som betyder någonting för mig! ropade Emilia och kastade sig på den breda sängen.
- Vet du om att du är hopplös?! Frågade jag med ett leende.
- Betyder det där att du hjälper mig? frågade Emilia hoppfullt.
- Nej, svarade jag bestämt och återgick till tidningen.
- Hur kan du vara så hjärtlös, Nina? Ropade Emilia och slet tidningen ifrån mig. Fattar du inte att jag inte kan leva utan Tomas?!
- Herregud Emilia, var inte sådär patetisk! Hälften av världens människor är killar, du borde nog hitta någon annan än Tomas! Suckade jag.
- Lätt för dig att säga, eftersom det var DU som gjorde slut med Martin, eftersom DU hittat en annan! Muttrade Emelie och petade med nageln i en spricka i väggen.
- Emilia, skärp dig nu… mumlade jag och stirrade på mina fingrar. Du vet lika bra som jag att Tomas och Susanna är jätte kära, och de förtjänar att få vara tillsammans… Det är faktiskt mer än ett halvår sen Tomas gjorde slut med dig, så du borde ha gett upp honom för länge sen…
- Det tänker jag inte göra förrän jag fått honom tillbaka!
Emilia reste sig och plitade ner någonting på ett papper.
- Här är min plan, sa hon och höll upp pappret framför mitt ansikte.
- Du menar väl inte att du tänker genomföra den också? sa jag och tittade skeptisk på min bästa vän.
- Tror du att jag skulle bry mig om att skriva ner den om jag ändå inte skulle genomföra den? Klart jag ska, och du ska hjälpa mig!

Emilia fick mig som vanligt övertalad så på lördagskvällen cyklade vi de 4 kilometrarna till Köpmannagatan där Susanna bodde. Emilia babblade på hela vägen om hur vi skulle spionera på Susanna, och sedan säga åt Tomas allt konstigt som hon hade för sig, och det bästa av allt var ju förstås att ingenting av det var lögn!
Jag kände mig mer och mer illa till mods ju närmare vi kom.
När vi var framme och parkerade cyklarna bakom en häck kände jag mig spyfärdig. Tänk om någon såg oss och undrade vad vi gjorde där, vad skulle vi svara då?
- Där, i fönstret längst till höger har Susanna sitt rum, viskade Emilia.



- Har du varit här förr? Frågade jag.
- Jag följde efter henne en dag, så att jag skulle se var Tomas markatta till flickvän bor, sa Emilia och smög in på gården.
- Vad jag vet är Susanna inte direkt någon markatta, sa jag tyst. Jag tycker hon verkar ganska trevlig…
- Det är bara för att hon inte stulit din pojkvän, vem nu det är… viskade Emilia och hyschade sedan. Tyst, jag ser henne…
Emilia pekade på fönstret bredvid Susannas. Det var ett vardagsrum, och i en soffa satt Susanna och hennes lillasyster och spelade kort.
Plötsligt hörde vi ett ljud från vägen. Två motorcyklar kom körande och stannade vid trappan. Föraren på den ena motorcykeln tog av sig hjälmen, han hade tjockt blont hår.
- Åker du hem eller kommer du med in? frågade han den andra.
- Jag måste hem, men vi ses ju på picknicken vid stranden imorgon!
- Visst, hej då!
- Hej då!
Killen gick in i huset och den andra körde iväg.
- Har du spionerat klart snart? viskade jag och vände mig mot Emilia, som var försvunnen.
Jag log och gick tillbaka till cyklarna, bäst att vänta på henne där så att jag inte missade henne.

En halv timme senare kom Emilia släntrande. Hon luktade nybakade bullar och på läpparna hade hon ett fånigt leende.
- Vart försvann du? frågade jag.
- Jag tittade mig runt lite, sa Emilia och hoppade upp på cykeln.
På hela vägen hem sa vi inte ett ord till varandra, men jag märkte att Emilia var på förvånansvärt bra humör.

Nästa dag ringde jag åt Emilia för att höra hur det var med henne. Hon svarade glatt efter första signalen.
- Åkerman!
- Hej Emilia, det är Nina.
- Hej Nina, tyvärr hinner jag inte prata så länge, sa Emilia i andra ändan.
- Hur så? Frågade jag leende.
- Jag ska på picknick, sa Emilia.
- Med vem då?
- Sebastian…
- Och vem är det då?
- Susannas bror…
Jag log skadeglatt och sa hejdå. Nu förstod jag varför det tagit sån tid för Emilia igår kväll. Och lyckligtvis verkade hon ha glömt Tomas!
Jag slog leende Susannas nummer och berättade att planen funkat.
När vi avslutat samtalet ringde jag åt Tomas, för att höra ifall han ville ha besök av sin riktiga flickvän…

Skriven av: mikaela