Kärlekstårar

Han står där under den snötäckta gatlyktan.Men han är Ensam.Jag står där också fast en bit bort.Jag vill så gärna gå närmare.Men jag vågar inte.Att det ska vara så svårt när man älskar någon.Om han bara visste.Då skulle allt vara så mycket enklare.Jag ser fårn mitt håll att han håller någit i handen men jag ser inte vad.Jag får en obehaglig känsla av att han väntar på någon.Plötsligt försvinner han.Det är så suddigt för det är så stora snöflingor.Jag får en lättad känsla när jag ser han sitter på en parkbänk längre bort.Jag skulle så gärna vilja gå fram till honom och säga vad jag känner för honom.Jag har en röst inom mig som säger:Gå dit och berätta.Rösteb säger så,men både mitt huvud och mina fötter vill inte följa med.Jag glömde för en stund att han höll något i sin hand.Jag fick tillbaka den obehagliga känslan inom mig.Jag måste gå fram till honom och berätta vad jag känner, jag måste, jag måste, skriker det i huvudet på mig.Jag hör en djup röst av mina kompisars skratt:Du kommer aldrig att våga fråga.Du som e så feg.´´Jag kanske är feg, sa jag till mig själv.De kanske har rätt.Jag fick mod fö en stun datt gå närmare.Men ännu var det en bit kvar till perkbänken där han sitter som jag Äldskar så mycket.Han sitter där, men jag står här varför ska det vara så svårt att vara kär.När jag står här känner jag hur det ryser inom mig.Jag känner den kalla luften krypa sig in, in under tröjan och jackan.Nu önkaade jag att jag satt därborta på parkbänken mec just Honom.Honom ekar det i huvudet.Jag står där och huttrar.Jag skulle nog ha varit hemma för länge sen nu.Men jkag bryr mej inte.Inte när jag står några meter bort från den jag älskar så mycket...så oerört mycket.Han tittade på mig...hjälp...vad ska jag gröa.Jag kan ju inte stå där och se ut som ett fån.Jag gick..jag gick till Honom.Jag gick till den patkbänk där just jag satt.Men för varje steg jag tog..hörde jag mitt goda samvete säga:Det är bra..fortsätt att gå..men sen fick jag tillbaka de obehagliga rösterna av mina kompisars skratt..som upprepade i mitt huvud:Du vågar inte.du vågar inte.du vågar inte.Jag trodde mitt huvud skulle sprängas.Men nu satt jag där brevid Honom.Vi behövde inte prata vi försto´d varandra ändå.Plötsligt frsvann den där kalla känlsan.Jag var varm.Han hade tagit min hand.Våra blickar möttes.Vi satt där hand i hand.Vi behövde inte prata.Jag visste vad han tänkte.Och Han visste vad jag tänkte.Jag sågh någonting blöt rinna ner för hans kind.Jag trodde det var en snöflinga.Men sen såg jag att det inte var en snöflinga utan en tår.Plötsligt kände jag något blöt på min kind också,Det var också en tår.Men tårarna vi grät var speciella.Dt var kärlekstårar.Jag kramade honom.Han kramade mig.Jag blev så varm inuti.Det var den här pusselbiten som saknades i mitt hjärta.Nu förstod jag Han var pusselbiten.När vinsatt där och kramades.Kände jag hur det högg tilli hjärtat.Nu vet jag varför jag har ont i hjärtat.Det är p8sselbiten som håller på att leta efter sin plats.Plötsligtm kände jag en viskningi mitt öra:Jga äslkar dig,sa han.Jag trodde inte att dte var sant.Jag kollade på Honom och sa:Det gör jag med.Våra blickar möttes.Våra händer fick kontakt.Jag såg ett leende krypa fram på hasn läppar.Jga hade glömt att han hade ållit något i handen.Han öppnade den näven som då var knyten men som nu var öppen och sa:Varsågod.NU är du Min.Tack, sa jag.Nu är du Min.Det som lg i hans öppna näve var en nyckel med en fjärilj-nycklering på.Vi reste oss långsamt upp från parkbänken.Vi tog varandra i hand och gikc tätt in till varandra.Vi gick där på den tomma gatan. Stjärnorna lyste upp den svarta himmlen.Vi brydde oss inte om Vär´lden utanför.Nu var det bara Han och Jag.Och det viktigaste var att vi hade varandra

Skriven av: Emma Illerbrand