Karusellen

Runt runt runt runt... Mitt våta hår slänger när jag snurrar runt runt...

Jag är lycklig! Mamma ville följa med mig till parken fast det regnade. Det var konstigt. Men jag är glad ändå som får ha min mamma med mig i parken. Jag tittar på mamma och skrattar men hon tittar långt bort åt ett annat håll och ser inte alls glad ut. Jag vill göra mamma glad. Jag vill göra så mamma skrattar. ”Mamma, titta”. Jag ropar men får inget svar. Inte en blick. Mammas axlar hänger tungt.

”Ska vi snurra snabbare”? En man med flackande blick hoppar upp på karusellen jag sitter på och ökar upp farten. Vad gör han här? Varför ska farbrorn åka karusell? Vad fort det går. Ett litet barn står bredvid och börjar gråta och pekar. Pekar på mannen med den flackande blicken klädd i en alldeles för stor ylletröja som alldeles regnblöt hänger tungt på hans kropp. ”Moa åka också” gråter barnet som står bredvid. Mannen sätter ner foten i gruset och stannar karusellen. ”Hoppa upp då, snabba på, hela världen kan inte vänta på dig”. Mannen lyfter upp den lilla, placerar henne i karusellen men går sedan därifrån. Nu kan inte den lilla komma ned från karusellen. ”Pappa”. ”Pappa”.
Mannen slänger sig ner på gräsmattan en bit bort därifrån, skrattar och klappar händerna. Jag har för en stund glömt bort min mamma. Karusellen står still. När jag ser mig omkring är hon borta.
”Mamma”. Det börjar regna igen. Ett småstriligt regn och kylan blir intensivare med regndroppar mot huden och mina kläder känns plötsligt alldeles för tunna.
”Mamma”. Jag blir rädd och osäker nu. Barnet bredvid mig i karusellen gråter. Pappan ligger på gräsmattan, skrattar fortfarande på ett konstigt sätt och han viftar och slår med armarna i luften.

Jag springer bort mot vårt hus men ser inte min mamma. Jag springer ner mot vattnet, men där är hon inte heller. Jag springer ner mot golfbanan där vi ibland köper glass och spelar golf. ”Lars”. Jag vänder mig om och där står hon. Min mamma. ”Lars, du måste gå upp nu”. Jag gnuggar ögonen och sätter mig upp i sängen. Var allt en dröm? ”Drömde du”? Jag skakar på huvudet för min dröm är alldeles för verklig för att kunna berättas. Jag är fortfarande i min dröm och har olustkänslor från mötet med mannen i ylletröjan och det ledsna barnet. Efter att ha letat efter min mamma som jag trodde försvunnit. Över den obehagliga parken.

Jag reser mig från sängen och går fram till fönstret. Det regnar. Jag ser ner mot vår park. Den är helt tom. Men karusellen snurrar sakta. Vad konstigt. Hur kan den göra det? Det känns som jag aldrig vill gå till den parken igen.

Jag går till köket där pappa dukat upp min favoritfrukost. Han ler stort och säger ”Tänk att det äntligen är den första dagen på ditt sommarlov”. Jag äter snabbt och går tillbaka till mitt rum. Jag ser inte att pappa tittar undrande efter mig. Det är idag vi ska åka till Gröna Lund. Just nu vill jag inte se åt en karusell. Mamma kommer in, plockar fram kläder ur min garderob som hon lägger bredvid mig på sängen. ”Du får ta med en varm tröja också, och en regnjacka om det fortsätter regna. Man vet aldrig”. Hon ler mot mig, rufsar mig lätt i håret och lämnar mig där jag sitter på sängkanten.

Hennes steg försvinner bort och jag hör dem skratta i köket. Jag lyfter försiktigt på madrassen vid huvudändan av sängen och plockar fram kuvertet. Darrar lätt på handen när jag drar fram pappret som ligger i det. Aldrig att jag skulle våga visa det för mamma eller pappa. Jag läser texten för säkert hundrade gången. Texten som är skriven med spretiga bokstäver. ”Ditt sommarlov kommer att bli det värsta du varit med om. Ingen kommer att vilja leka med dig. Jag hatar dig”.

Det är min första dag på mitt alldeles första sommarlov och jag är rädd, ledsen och förvirrad.
Jag sjunker sakta bakåt och ligger på rygg i min säng och min blick fastnar på den bekanta lilla svarta fläcken i taket. Det känns nu som den siktar på mig och inte ens mitt rum känns längre tryggt.

Jag
vill
bara
försvinna.

Nu.

Författare:

Publicerat

Dela: