Katten

Katten
av Camilla Hansson

Rebecka steg ur bilen vid släktens stuga ute vid kusten och drog ett djupt andetag. Hon bodde i centrala Göteborg men njöt av att då och då tillbringa en helg därute i stugan.
Hon bestämde sig för att ta en promenad innan middagen och gick över klipporna ner mot havet. Det var när hon kom tillbaka som hon fick syn på den orangespräckliga katten. Den satt på altanen och såg på henne med sina gulglänsande ögon.
- Hej du, sa Rebecka vänligt. Dig har jag inte sett förut.
Hon böjde sig ner och kliade den bakom öronen.
- Du kanske är hungrig?
Hon reste sig för att hämta ut ett kaffefat med grädde men när hon låste upp dörren slank katten in snabbt. Hon ryckte på axlarna, kanske var det en övergiven sommarkatt som fått klara sig ensam ute i kylan när hösten kom. Hon hade inte hjärta att köra ut den utan hällde upp lite grädde som den snabbt slickade i sig medan Rebecka värmde den djupfrysta lasagnen. Hon åt framför TV:n medan elden i öppna spisen sprakade hemtrevligt och kvällsmörkret föll där utanför.
Katten hade legat stilla framför brasan i timmar och när Rebecka öppnade dörren för att se om den ville slinka ut rörde den sig inte ur fläcken. Hon lät den vara i fred och kröp ner i sängen. Hon var dåsig och halvsov efter bara några minuter.

Hon ryckte till skrämt när något plötsligt landade tungt på hennes mage, det var katten. Utan förvarning väste den plötsligt till och rev henne häftigt över vänstra underarmen.
- Aj som…
Det hade gjort ont men hon skrek lika mycket av rädsla. Hon kastade en blick på armen där rivmärkena var långa och glittrade mörkrött. Förbaskade katt!
Hon kastade av sig täcket och klev ner på golvet. När hon tvättat rent såren och täckt dem med kompresser och bandage var det dags att ta itu med katten. Hon hämtade en sopkvast och återvände in till sovrummet. Katten satt lugnt kvar på sängen och såg på henne med glimmande blick. Det var något som var konstigt med den här katten.
- Nu ska du ut! sa hon barskt.
Hon slog upp ytterdörren och hytte till åt katten med sopkvasten.
- Schas!
Det var ett misstag. Innan hon hunnit reagera tog katten ett språng med ett ondskefullt fräsande och klöste henne i ansiktet.
Chockad kände hon försiktigt på kinderna och blev röd om fingrarna. Vad hade den dumma katten gjort?! Hur skulle hon se ut efter det här?
Det fanns ingen spegel i sovrummet och hon behövde se vilken skada katten ställt till med. Med hjärtat bultande som en hammare i bröstet plockade hon upp kvasten och beredd på att gå till anfall skyndade hon ut i vardagsrummet. Katten syntes inte till. Hon fortsatte in i badrummet. Katten var inte där heller och hon stängde snabbt dörren. Hon bet sig i läppen av rädsla och mötte sedan sin egen spegelbild. Hon stirrade på revorna. Blodet rann ur de öppna såren och hade färgat halslinningen rosa…

Snabbt gjorde hon rent såren och tejpade över kompresser. Nu skulle hon bli så illa tvungen att ta sig till ett sjukhus, men först skulle den jäkla katten få se på annat!
Hon höll kvasten i ett stadigt grepp när hon klev ut ur badrummet. Hjärtat bankade så hårt att det susade i öronen. Hon stod stilla och såg sig omkring.
Ett ljud fick henne att rycka till, katten satt på taklampan som dinglade lätt fram och tillbaka under tyngden. Det var något olycksbådande över lampans svängande och det svagt rasslande ljudet från kedjan den hängde i…och katten…den betraktade henne med ögon som glödde ondskefullt och plötsligt blev hon rädd på allvar.
Kanske vore det smartare att bara ge sig iväg?
Det enda hon behövde göra var att ta sig ut genom den öppna ytterdörren och bort till bilen. Plötsligt väste katten till, precis som om den hade kunnat läsa hennes tankar och varnade henne för att försöka sticka därifrån.
Det var otroligt, nu fick hon skärpa till sig! Katten var kanske galen, men trots allt bara en katt och inte något tänkande monster. Hon slogs av en tanke, tänk om den hade rabies…?
Hon satte fart över golvet.

Långsamt vaknade hon upp. Huvudet sprängde och hon slog försiktigt upp ögonen. Allt var suddigt och perspektiven snedvridna. Hon hostade och insåg att hon hade blod i munnen. Hon spottade och blev medveten om att hon låg på golvet. Taklampan låg sönderslagen på golvet. Hon grimaserade. Det var alltså den som nockat henne, katten hade lyckats slita ner den från taket, på något sätt. Ostadigt reste hon sig upp. Katten syntes inte till.
Munnen var torr som sandpapper och det värkte i halsen.
Hon stapplade bort till kylskåpet, hon behövde något att dricka innan hon gav sig i väg. Det kändes som om hon var nära att svimma. Skulle hon klara av att köra i det här tillståndet? Hon öppnade kylskåpet och tog ut en liter mjölk men fumlade och kartongen föll i golvet.
Hon sköt igen kylskåpsdörren och sjönk ner på alla fyra. Utan att tänka började hon lapa mjölk från golvet. Hon fångade upp något i ögonvrån och vred på huvudet. Där stod katten och lapade mjölk, precis som hon själv. Herregud! Varför stod hon där på alla fyra och lapade mjölk från ett smutsigt golv som om det varit något helt naturligt…?
Hon stirrade på katten som höjde huvudet och mötte hennes blick.
”Det håller på att hända”. Rebecka ryckte till. Orden hade bara dykt upp i hennes huvud som från ingenstans. Vad? ”Se på dina armar”. Rebecka slet ögonen från katten och kastade en blick mot sina underarmar. Instinktivt ryggade hon tillbaka och slog i köksskåpet. Hon höll armarna framför sig och skrek högt. Hennes underarmar hade börjat täckas av guloranga hårstrån, än så länge korta, men ändå oförnekligt kattlika…Hon lapade mjölk, hon höll på att få päls…och hade telepatisk kontakt med en katt…?! Höll hon på att bli galen?
”Nej. Jag håller på att bli du, och du håller på att bli jag”.
Det här var vansinnigt. Hade hon fått en hjärnskada av slaget från lampan? Håren på armarna, de kunde ingen hjärnskada ha orsakat…
Hon reste sig vingligt och snubblade bort mot dörren.
Katten tycktes inte bry sig och strax förstod hon varför. Genom fönstren såg hon dem sitta där utanför, i tusental, med de glimmande blickarna riktade mot henne.
”Det är vanliga katter, men jag har makt över dem. De lyder mig. Du har ingen chans att ta dig härifrån”.
Hon vände sig om och stirrade på katten.
-Vad är det som händer…? mumlade hon med en röst hon knappt kände igen.
”Vi byter existens. Snart kommer vi inte längre att kunna kommunicera, vi är nära att passera en förvandlingsfas. Efter det är du mer katt än människa, och jag det motsatta”.
Det flimrade framför Rebeckas ögon och hon sjönk ner i en fåtölj. Hon behövde tänka. Kallsvetten klibbade på ryggen och armarna kliade men hon vägrade att röra vid dem. Ögonen var blanka och rödsprängda när hon riktade dem mot odjuret som lugnt stod kvar där i köket. Rebecka öppnade munnen för att svära tyst men orden kom inte. Hon blinkade till och försökte igen, men hon kunde inte längre tala…
Skräcken tog överhanden men plötsligt dök en ny tanke upp. Om hon verkligen genomgick den förvandling som katten påstod, då borde det ju innebära att hon blivit snabbare och smidigare…?
Hon reste sig upp och satte fart mot köket, och blev förundrad. Hennes fysiska förmåga hade blivit en helt annan. Med katten var det tvärtom. I takt med att Rebecka blev snabbare blev den allt långsammare. Rebecka slet till sig en kastrull från spisen och slungade iväg den. Katten hann inte reagera tillräckligt snabbt för att klara sig undan och Rebecka fick in en fullträff. Kastrullen träffade hårt med en otäck klang, ljudet av en skalle som sprack ekade i rummet.
Adrenalinet pumpade genom kroppen och hon såg ner på katten som låg orörlig i den utspillda mjölken. Just när hon skulle ta ett djupt andetag av lättnad hände något, huvudet sprätte tillbaka från sin onaturliga vinkel och katten flög upp på benen igen.
Rebecka ryggade tillbaka men ögonblicket därpå förstod hon, ondskan hade nio liv och hon hade bara tagit det första.
Innan katten hunnit fly slog hon till igen. Åter föll den mot golvet med brusten blick, och åter kom den till liv på nytt. Hon slog om och om igen, dödade liv efter liv. Blodet skvätte omkring henne, mjölken på golvet färgades rosa och var till slut lika röd som blod.
Illamåendet vällde upp allt våldsammare och när hon dödat katten för sjunde gången kunde hon inte hejda det utan vek sig dubbel och kräktes krampaktigt.
Det var allt katten behövde för att hinna undan. Den hade återfått snabbhet för varje liv som togs ifrån den. Rebecka förbannade sig själv men hade ingen tid att förlora. Hon bytte kastrullen mot en stor stekpanna av gjutjärn och följde efter katten.
Den satt på sängen i sovrummet och Rebecka grimaserade av avsky. Med pälsen våt och klistrig av allt blod liknade den mer än någonsin ett ondskefullt odjur. Skakande av adrenalin fortsatte hon framåt utan att tveka med stekpannan höjd som en sköld framför sig.

Då hände något som räddade livet på henne, en fågel flög rakt in i sovrumsfönstret.
Rebecka som hade fönstret framför sig såg vad som hände men katten vred instinktivt på huvudet vid smällen. Rebecka utnyttjade tillfället och slungade iväg stekpannan. Katten miste ännu ett liv och hon tvingade sig fram och greppade pannan på nytt.
Katten hade ett liv kvar och den här gången skulle hon inte ge den någon chans att komma undan.
Minuterna tickade förbi medan hon väntade vid sängkanten och en kvart senare var katten fortfarande lika död. Då förstod hon. När hon själv fått lampan i huvudet hade hon inte varit medvetslös, hon hade varit död. Hon hade dött ett av kattens liv som gått över till henne…
Hon startade motorn och körde därifrån. Hon tvivlade på om hon någonsin skulle återvända. Platsen skulle för alltid vara förknippad med det som hänt, vad det nu egentligen var. Ett möte med den felande länken, ett misstag av naturen? Skulle hon någonsin få veta?
Hon sköt undan tankarna. Hon levde, det var allt som betydde något. Några minuter senare var hon ute på stora vägen och körde tillbaka mot Göteborg.

Skriven av: Camilla Hansson