Keso med ananas.

Keso med ananas. (En liten berättelse av Mats Almqvist.)

Det var en gång en man i yngre medelåldern, som levde ett inrutat ungkarlsliv på Söder i Stockholm. Varje morgon åt han Dofilus med flingor och bananer samt hårt bröd med Bregott på. Varje kväll åt han Bifulus med flingor och bananer samt mjukt bröd med Bregott på. Sedan fanns en viktig skillnad till i hans matvanor. På kvällarna använde han smörgåspålägg och det var alltid Keso med ananas. Men så en vår inträf-fade dramatiska förändringar i hans liv. Då måste han åka på konferens och äta Janzons frestelse som kvällsmat. Dessutom lärde han känna en ung dam, som gjorde honom förälskad. Eftersom han pratade så vackert om utveckling och flexibilitet vid konferensen, fattade hon tycke också för honom. Snart flyttade hon därför från sitt uppväxthem i förorten Hagsätra, till hans lilla etta med fransk balkong.

Anna, som den unga damen hette, var duktig på att laga mat. När hon en dag blev lämnad ensam i lägenheten, kändes det därför naturligt att hon gjorde sig besväret att laga något riktigt gott till sin älskade. Hans namn var egentligen Martin, men hon föredrog att kalla honom ”gubben” istället. Alltså sa hon ”Hej gubben!” då han kom hem efter sin arbetsdag, och hon fortsatte använda samma ord i mening efter mening, tills han bad henne låta bli. Ordet 'gubben” påminde honom nämligen om den ålder han uppnått och om att han vid sitt senaste restaurangbesök tillsammans med Anna tvingats uthärda frågan: ”Och vad vill dottern ha då?” när en artig kinesisk servitör skulle ta emot beställningen.

Det var för övrigt inte bara ordet ”gubben” som retade honom, utan även det sätt på vilket Anna ifrågasatte hans hemmiljö.
”Jag har funderat över en sak”, sa hon. ”Du har skafferiet fullt av videokassetter.”
”Ja, än sen”, sa han.
”Folk brukar ha andra saker i sina skafferier.”
”Det kan hända, men jag har videokassetter där, och det tänker jag fortsätta med.”
Han använde ett auktoritärt tonfall, som brukade fungera då han i sitt jobb hade kontakt med barn, men Anna lät sig inte tystas ned. Hon hade fler funderingar och en av dem gällde kylskåpet, där det stod femton paket Keso med ananas.
”Ursäkta”, sa hon, ”men skulle du möjligen kunna tänka dig att pröva Keso med lök någon gång?”
”Aldrig i livet!”, sa han.
”Okej! Okej! Det var bara ett förslag. Vad ska vi göra ikväll tycker du?”
”Tänkte vi kunde se Humphrey Bogart.”

De frågor Anna ställt hitintills hade varit uthärdliga för Martin, men så var det inte med det hon frågade härnäst, just när han skulle sjunka ned i sin mysfåtölj. De tre orden chockerade honom totalt. De tre orden som var: ”Vem är det?” Damen han flyttat ihop med var således inte tillräckligt allmänbildad för att känna till en av filmhistoriens viktigaste gestalter. Vad hade hänt med hennes generation egentligen? Tydligen hade det gått fullständigt utför med skolsystemet. Hon hade gått nio år i grundskolan, tre år i gymnasium och ett år på kulturvetarlinjen vid Stockholms universitet, och trots detta att hon till och med var inskriven vid en utbildnings-institution där Humphrey Bogart borde omnämnas dagligen, ställde hon frågan:
”Vem är det?”
”Har du aldrig hört talas om Casablanca?”, röt Martin.
”Jo, där har jag varit till och med”, svarade Anna. ”Bor han där?”

Det första Martin tänkte göra nästa dag var ringa till den ansvarige vid hennes utbildningslinje. Vad var det för mening med att betala skatt när inte ens landets högskolor kunde förmedla de kunskaper som hörde till normal allmänbildning? Tur att han hade ett välfyllt videotek. Han skulle visa åtskilliga filmklassiker för Anna framöver och berätta om Ingrid Bergman, Lauren Bacall och andra motspelerskor. Fast allra först tänkte han äta Keso med ananas. Han var klart hungrig.
”Du har videokassetter överallt i köket”, sa Anna, ”och det var svårt att hitta några tallrikar, men nu har jag dukat fram åt oss i alla fall. När jag var i Frankrike, fick jag verkligen lära mig laga mat. Sitt ned, gubben!”

Ännu en gång använde hon det förhatliga ordet. Det var dags att tillrättavisa henne ordentligt.
”Sluta kalla mig gubben!”, befallde han högljutt med massor av magstöd i rösten.
Men magstödet hjälpte inte särskilt bra. Hennes tonfall fortsatte vara uppnosigt, då hon serverade den starkt kryddade maten.
”Har du varit i Frankrike?”, frågade hon.
”Ja, för tjugo år sedan”, svarade han.
”Gillar du inte att resa?”
”Jodå, jag var i Dalsland i somras.”

Hon skrattade. Dalsland! Oj, vad långt! Mums vilken god mat hon lagat. Hon hade fått köttet precis lagom blodigt och riset var härligt rått. VA?! Satt han och surrade om Dalsland fortfarande? Om en båtkanal, bilväg och järnväg som möttes på samma ställe. Hade han inget märkvärdigare att prata om?
”Hörru, vad som sägs om att gå ut sen ikväll?”, avbröt hon.
”Nej, jag ser nog hellre på Humphrey Bogart”, sa han.
”Vad är det som är så bra med honom?”
”Han sa många bra saker. Om pengar till exempel. Det bästa med att ha mycket pengar är att man kan tala om för en knöl att han är en knöl.”

Martin visste vad han pratade om. Det var bara att titta på hans egen arbetsplats. Där vågade hans arbetskamrater inte säga vad dom tyckte. Tiderna var ju dåliga och dom hade barn att försörja, vilket ledde till att cheferna kunde bete sig hur knöl-aktigt som helst. Ja, utom mot Martin själv förstås, som inte hade någon försörj-ningsplikt. Vad svårt det var att tugga köttet. Usch, han tyckte inte om sådan här mat. Och vinet hon köpt hem var inget vidare det heller.
”Du verkar ha en väldigt positiv livssyn”, sa hon.
”Jag är cynisk precis som Humphrey Bogart”, sa han.
”Varför grimaserar du?”
”Maten är lite starkt kryddad.”
”Ja men, det ska väl du som är så cynisk tåla. För du vet väl hur man äter starkt kryddad mat. Man bara stänger munnen och tuggar.”

Drev hon med honom? Det där lät ju nästan som en replik Lauren Bacall sagt i filmen ”Att ha och inte ha”. Låtsades hon kanske bara att hon aldrig hört talas om Humphrey Bogart? Martin visste inte säkert, men däremot blev han helt säker på att han skulle äta Keso istället för hennes hemska mat. Så han reste sig hastigt från bordet, gick ut i köket och öppnade ett av de femton paketen.
”Vad håller du på med?”, ropade hon.
”Kommer strax.”
”Ja, gör det! För vi ska väl äta tillsammans nu när maten är varm.”
Han insåg att han måste förklara sig. Det var ju faktiskt så att han alltid haft känslig mage. Säkert skulle hon visa förståelse för det.

Man kan knappast säga att förhoppningen infriades. Snarare var det så att hon blev ursinnig. Här hade hon gjort sig besväret att laga mat till dom, och så gick han och hämtade sitt töntiga Kesopaket. Fy fan!
”Anna, om du lyssnar på mig ska jag berätta något om mig själv”, sa han. ”Något som har med min barndom att göra. Magen krånglade redan då, för mamma och pappa brukade gräla jämt, och sedan dess har jag inte kunnat äta halvrått kött.”
”Du, jag har aldrig haft mycket pengar”, sa hon, ”men jag törs ändå tala om för en stofil att han är en stofil.”

Underligt att människor i yngre generationer hade så lite förståelse. Det var nog lika bra att han uppoffrade sig. Han ställde Kesopaketet åt sidan och började äta igen av hennes mat. Men det var för sent. Hon hade redan bestämt sig för att gå ut på egen hand och sedan flytta ifrån honom med det snaraste. Det hjälpte inte att han bad om förlåtelse. Och det hjälpte inte att han tuggade köttet frenetiskt och sa: ”Oh, vad gott!” Hon gick ändå mot ytterdörren.
”Du, jag följer med!”, sa han vädjande.
”Nej, nej, sitt du här och se på Humphrey Bogart!”, sa hon. ”För vårt förhållande kan du glömma!”
Ytterdörren slog igen. Då fick det väl bli som hon ville, tänkte han. Hoppas hon skulle sova gott i Hagsätra! Själv skulle han ta och ringa sin bästa vän Gunnar. Vad som hänt måste rapporteras.

Gunnar svarade efter tre signaler. Han var lite stressad, men villig att lyssna ändå. Martin ville ju så gärna berätta vad han kommit fram till. Man skulle inte satsa på unga tjejer. Det fungerade dåligt i längden. Särskilt om dom som Anna lagade konstig mat. Hans mage skulle väl komma att låta som ett kemiskt laboratorium hela natten.
”Så det är slut alltså?”, sa Gunnar.
”Ja, självklart är det slut”, sa Martin. ”Jag gjorde slut alldeles nyss.”
”Jaha, och vad sa du till henne då?”
”Att när man är så självständig och oberoende som jag, törs man tala om för en ytlig tjej att hon är en ytlig tjej.”
Gunnar blev imponerad. Starkt gjort, tyckte han. Oerhört starkt gjort. Om detta ville han höra mer längre fram. Det skulle han få, lovade Martin. Hans korta och intensiva samboförhållande med Anna hade gett honom flera nya anekdoter att berätta. Anekdoter om sjuttiotalisternas brist på kunskaper, mognad och lyhördhet.

De två vännerna avslutade samtalet och Martin var helt ensam igen. Ensam med Keso och Humphrey Bogart. Vad skulle han välja ikväll? Kanske just ”Att ha och inte ha”. Lauren Bacall hade ju ändå varit en av de bästa motspelerskorna. Jo, det fick bli den filmen. Fast först måste han ta fram ytterligare ett paket Keso.

När filmen började rulla, gjorde han en märklig upptäckt. Lauren Bacall och Anna liknade varann. Dessutom rörde dom sig likadant. Precis samma sätt att vagga med höfterna. Han åt allt intensivare av sin Keso och hoppades att den söta smaken skulle ge tröst, men det gjorde den inte. ”Anna!”, skrek han mellan tuggorna. ”ANNA!”

Så stark blev hans saknad efter henne, att han vräkte i sig 3 750 gram Keso med ananas, eller om man så vill innehållet i kylskåpets samtliga paket, och istället för att bli tröstad av det, började han må verkligt illa. Humphrey Bogart och Lauren Bacall fick således spela inför tom TV-fåtölj, medan han själv måste tillbringa tiden på en viss inrättning. Vad kan vi då lära oss av detta? Jo, ät gärna Keso, men gör det med förnuft, och kom ihåg att det finns flera smaker!

Skriven av: Mats Almqvist