Khan Shaykhun

Tvätta dig noga, säger Abu Samer. Ha hjärtat med dig. Vattnet känns friskt mot huden och det sköljer bort sömnen. Till höger om mig gör Abu Samer rent sina fötter och anklar, först de högra och sedan de vänstra. Vattnet grumlas. Jag tittar bort. Jag tittar rakt fram och ser mitt ansikte i den spruckna spegeln. Det ser ledset ut. Jag tar vatten i mina händer och gnuggar mitt huvud, framåt, bakåt, framåt, bakåt. I spegeln visas och döljs mitt ansikte, visas och döljs, som en djinn som ständigt ändrar form. Farmor kan många historier om djinner, de väsen som Gud skapade av ökenvindens eldar. Mitt hem är fullt av djinner. Alla tillber Gud, säger farmor. Jag tycker om att vara här. Kanske är jag en djinn som tittar fram ur sprickorna i spegeln framför mig. I vår fästning till hem. Jag är säker här. Djinn? Vad du är fånig, lille prinsen. Det brukar Storebror kalla mig. Hans ansikte är fårat men stolt och hans ögon är fyllda av kärlek. Jag tänker alltid på det innan jag somnar på kvällen. Jag vill vara som han. Du kanske träffar en djinn på domedagen, när du är död, lille prinsen. Bättre att dö än att lägga ned vapnen! Det säger han ofta. Det säger alla ofta. Far är tyst när Storebror säger det när han kommer hem i sin uniform och med hjälm och gevär och kulor. Han ser ut som ett spöke när han kommer. Ansiktet är askgrått. Täckt av damm och smuts och stelt som han vore en staty. Jag sätter mig på golvet som fortfarande är kallt efter natten. Jag tvättar mina fötter och anklar, precis som far visat. Undrar varför Storebror inte varit hemma på så länge? Hålet i magen känns ännu större. Avstå allt tills vi vunnit! säger jag inne i huvudet. Bakom mig hörs sorlet av röster som bekänner sig till Allah och som förklarar trohet till profeten Muhammed. Jag ställer mig bredvid far och lyfter händerna till öronen. Allah-u akbar. Allah-u akbar. I dag ber jag med särskild vördnad. Hoppas jag snart får träffa Storebror igen. Varje dag efter morgonens salat påminner far oss alla om att vi är överlevare. Ibland när jag ber gnisslar golvet som farmors gamla skor. Hungrig! Låter det. Hungrig, hungrig! Min djinn tittar på mig och flinar. Mina yngre syskon tycker ljudet låter roligt och när de alla hör det samtidigt fnittrar de försiktigt. Barn, säger Abu Samer. Överlevare.

Det var inga bombningar i natt. Ändå sov jag dåligt. Jag låg på min madrass på golvet och väntade. Jag hörde andningen från farmor. Den hostade och väste och överröstade nästan ljudet från mina småsyskon som försökte gråta utan att det hördes. Vi sover alla i samma rum. Jag ligger i den bortre delen tillsammans med mina småsystrar, bredvid ett fotografi av Storebror. Far, mor och farmor sover i den främre delen framför dörren. Om jag vänder blicken mot himlen ligger Yasmin till höger om mig och Aisha till vänster. Yasmin är vår ögonsten. Hon har precis lärt sig att gå. Aisha är tre år yngre än jag. Hon föddes på Vredens dag men hon är jättesnäll. Hon älskar blommor. I går tog hon in de vackraste hyacinter, blåa, vita, rosa, från vår lilla trädgård. Aisha sa att blommorna växt på precis den plats där blodet från guden Hyakinthos droppat efter att han dött av en diskus i huvudet. Det har farmor berättat. Hon kan många historier. Mor säger att hyacinter står för vänskap och kärlek, berättade jag för henne. Aisha nickade gillande. Mor är det finaste jag vet. Hennes hår har lockar som hyacintens blommor. Mor säger att vi är i krig och att skönhet inte betyder någonting. Hon säger åt mig att söka skydd hos Gud, från Satan.

När det första morgonljuset syns på himlen äter vi potatis, spenat, bönor, sallad och kål. Vi äter nästan samma mat varenda dag. Bröd, smör, mjölk, ägg, kött kostar för mycket. Far odlar för att hålla svälten borta. Men maten har blivit sjuk. Det blev den när dieseln tog slut. Jag är så törstig. De skrumpna potatisknölarna har svartbruna prickar på sig. Aisha säger högt att hon hatar potatisarna lika mycket som hon hatar odjuren som släpper bomber om nätterna. Hon är sex år och alla skrattar. Men jag ser att Abu Hamid, som är min morbror, tittar på henne med samma blick som far gav Storebror när han tog farväl av honom senast. Sedan fäller han ned blicken, precis som far gjorde. Fars ansikte är blekt och han vänder blicken bort från Aisha och tittar på mig istället. Abu Hamid ägde ett bageri i mitt gamla kvarter i staden. Det finns inte längre. Nu är han hemma hos oss. Vilket slöseri! tänker jag. Storebrors ansikte lyser alltid av stolthet. Avstå allt tills vi vunnit! Men det är svårt att inte äta när magen är tom. Jag gillar inte heller potatisarna men jag tycker bättre om dem än hungern. Vi barn får ta mat först. Alla väljer noga. När Storebror senast var hemma valde vi bland lyxmat: Ris och köttfärsspett med sumak, omelett, dadlar, bröd med smör och marmelad och tre olika sorters ostar. Och till detta te. Där ser ni, barn, sa Storebror, kan det bli bättre än så här? Men kvällen innan, hemma, hade jag fått rispudding, med mandel och extra socker på som Storebror hade haft med sig bara till mig. Det var det godaste jag ätit i hela mitt liv. Vi dukar fram en extra tallrik till Storebror, som är med de syriska demokratiska styrkorna på hemlig plats. Han har varit där sedan Manbijoffensiven som inleddes på det femte året i den stora Vredens tidevarv. Vi offrar allt för kriget men allt som handlar om kriget är hemligt. Vi måste be för Storebror och för vårt fosterland! Jag har ett fotografi av Storebror i en sandfärgad uniform med hjälm på huvudet, gevär i handen, ett pansarskott i en rem på ryggen, och en dolk i bältet på vänster sida. Det är taget utanför vårt hus. Vi tog också ett fotografi, som vi skickade till Storebror. Det var Abu Hamid som tog kortet. Se rakt på mig. Blinka inte. Klick. Klick. En gång till. Stilla. Håll andan. Klick. Din morbror lärde dig cykla när du var liten, säger mor, och han sa att du lärde dig det blixtrande fort. Ibland på kvällarna visar Abu Hamid fotografier som han tagit: Här är Farida, mitt livs kärlek, när vi gifte oss. Här är hon utanför Umayyadmoskén i Damaskus. Här är Hamid och Tariq, när de var fyra och sex år gamla. Här leker de med dig hemma i vår trädgård bakom bageriet. Det är mina kusiner han berättar om, men jag minns dem inte.

När vi ätit klart och hjälpt till att röja upp går jag ut för att leka med några andra. Att leka är bra för själen men dåligt för hungern. Morgonen är ljum och klar och stilla. Sol. En ovanlig tystnad. Gatorna är dammiga och husen askgrå. Lite varstans sätter gräs och buskar och träd färg på gatorna. Vi springer upp på toppen av den lilla kullen, som man ser från vårt hus. Från kullens topp kan vi se andra kullar. Mellan kullarna ligger staden. Vi är säkra här. Sedan tar vinden i och vi hör ljudet av flygplan, först tyst, sedan högt. Vi spanar ut över staden och kullarna. Jag ser ingenting när Bilal, min allra bästa vän, pekar och säger: Där! Det är fem plan. Planen flyger fort och lågt över staden, som en svärm getingar. Rakt emot oss. När planen flyger över den lilla kullen mullrar himlen som ett kraftigt åskväder. Sedan försvinner de bort i horisonten. Det blir tyst igen. Bilal säger åt några pojkar att vara al-Assad-regimen och andra att vara Iran. Vi andra ordnar oss som de syriska demokratiska styrkorna, precis som Storebror. Anfall! På Bilals befallning plockar vi upp stenar och sand och grenar och kastar dem mot fienden. Skydd! skriker en av pojkarna högt på motståndarsidan. De kastar sig ned på magen och skyddar sina huvuden med sina händer och armar, precis som man ska göra. Vi springer snabbt fram emot fienden och kastar oss över dem med knutna nävar. Bättre att dö än att lägga ned vapnen! Döda alla fiender! Det säger Storebror ofta. Det säger alla ofta. Far är tyst, och slår ned ögonen, när Storebror säger det. Bättre att dö än att lägga ned vapnen! härmar jag. Vi är inte rädda för något! Krigarna i de syriska demokratiska styrkorna blir som dödsbringande projektiler. De flyger på fienden och dödar allt. Jag står på slagfältet och tittar nöjt ut över staden. Vi ska vinna kriget! Några barn gråter. Jag tänker på Storebror och känner sådan kärlek att jag inte hör hur magen skriker. Tårar fyller mina ögon och sakta rinner de nedför mina kinder.

Vi är säkra här, säger far till mor. De är på verandan och jag hör dem från trädgården där jag tar upp potatisar. Vi måste fara bort härifrån, säger mor. Vi åker tillsammans med min bror. Till Tyskland. Lyssna till mig! Men vi är trygga här, säger far. Hur kan du vara så säker? Planen flyger ju hela tiden över staden. Men inga bomber, säger far, de flyger över oss men de fäller inga bomber. Inte nu längre. Inte här! De dödar oss, säger mor. På radion rapporteras att Hetech mobiliserar borta vid Bab al-Hawa och i områdena däromkring. Där kanske bomber faller. Inte här, vi har tur. Nej! ropar mor till. Alla rebeller som stryker omkring överallt på gatorna i staden då? frågar hon. All död vi ser? Vi är säkra här, säger far. Vi stannar! Vi stannar! Mor vänder sig om. Går in i köket. Jag ser henne i fönstret. Hon tittar på mig. Ansiktet är vitt och blicken svart. Jag tittar ned. Ja, viskar jag till potatisknölarna, vi är trygga här. I vår fästning till hem. Min djinn tittar fram ur jorden och flinar. Sedan tar vinden i och jag tycker mig höra sången av en näktergal på avstånd. Jag minns sången om näktergalen som höll vingarna om sin käraste. Från sitt hjärta sjöng han en tröstande sång. Min ängel, sjöng han, allt du önskar ska du få. Jag ger mitt liv och min själ till dig, lämna mig aldrig. De svor varandra trohet. Men hon lämnade honom i svåra plågor. Jag lägger mig ner på marken och tittar rakt in i den djupblå himlen och lyssnar på vinden. Den låter som torra virvlande löv. Jag andas in och ut, in och ut, in och ut. Sedan hör jag mitt namn. Semar? Det är Aisha. Ja? Hör du flygplanen? Det är bara vinden. Det är vinden, säger jag. Lägg dig hos mig och lyssna. Vi är säkra här.

Köttfärsbiffar med grönsaker och tomatsås, omelett med tabbouleh, kyckling med kanel, hummus, yoghurtsås. Ris, massor av ris. Fatteh med kött. Baba ganoush. Dadlar. Apelsiner. Bröd. Smör – högvis av det. Ostar. Marmelader. Och så rispudding, med extra mycket mandel och massor med socker på. När vi vunnit kriget kan vi äta vad vi vill. Stora skålar fulla med rispudding. Ha tålamod, säger far. Avstå allt tills vi vunnit! säger jag inne i huvudet. Mor sträcker ut en hand och i den har hon en potatis. Håll till godo, lille prinsen. Potatisknölen är kall och full med prickar. När jag öppnar munnen kommer den varma middagsluften in. Efter maten tänker jag springa till den lilla kullen igen för att leta efter vilda örter att ha till potatisen, säger jag. Mor ler. Jag tittar på min tallrik. Potatis, spenat, bönor, sallad, kål. Jag äter. Skriket i magen tystnar. Hur träffade du far? Mor tittar upp. Våra föräldrar bestämde att vi skulle vara tillsammans. Första gången vi träffades gick vi till en restaurang. Mor ser far i ögonen. Jag minns att det spelades musik av Asmahan på gamla rispiga grammofonskivor. Ya habibi taala. Det var musik direkt från himlen. Mor sjunger. Ya habibi taala. Det är musik direkt från himlen. Far ler. Aisha klappar händerna. Jag minns att mor sjöng när jag var liten. Det är länge sedan. Glad och ledsen på samma gång äter jag den sista potatisknölen. Vattnet i min mugg är grumligt. Sedan dieseln tog slut hämtar vi vattnet från tappkranen långt borta. I morse hämtade Aisha vatten. Det var långa köer. Sol. Varmt. Dammigt. När hennes två vattenkärl äntligen var fyllda orkade hon inte bära hem vattnet. Hon satte sig ned och grät. Aisha var borta jättelänge. Far hittade henne. Det är rebellerna som förstör vattnet. Det säger farmor. Sist jag var vid tappkranen kom inget vatten. Jag var så törstig. Yasmin grät mycket den dagen. Avstå allt tills vi vunnit! ¬Var en hjälte! som Storebror. Jag ska fråga om Bilal kan hjälpa dig att leta efter vilda örter till potatisen, säger mor. Ljuset ändras. Sedan blåser det upp och jag tycker mig kunna höra ett lockande stridsrop bortifrån den lilla kullen.

Jag strider med den syriska demokratiska armen igen när några pojkar ropar nerifrån foten av den lilla kullen. Bilal beordrar tillfälligt vapenstillestånd. Pojkarna tar sig mödosamt upp för kullen med fulla vattenkärl i sina händer. För varje steg skvätter dyrbara vattendroppar över kanten ned i den torra sanden. Alla segrar kräver vatten, säger en av pojkarna. Jag dricker. Vattnet är svalt och hjälper mot hungern. Farmor säger att vattnet sjunger om Guds omsorg om livet. Jag tänker på rispudding med mandel och socker på. Det blir stor uppståndelse när en av pojkarna fångar en kopparödla. Den är mer än en meter lång och ser precis ut som en orm. Det är en Scheltopsik, säger Bilal viktigt. Är den farlig? Den är ofarlig, säger Bilal. Han trär en pinne genom ödlan, från munnen ut genom svansen. Sedan höjer Bilal sitt nya vapen och kastar det i en vid båge mot Assad-regimen och Iran. Krigarna i de syriska demokratiska styrkorna förvandlas återigen till dödsbringande projektiler. Bättre att dö än att lägga ned vapnen! skriker jag. Döda alla fiender! Jag offrar mitt liv åt fosterlandet. Jag ligger död på marken och tittar in i himlen. Jag är lycklig. I himlen svävar en orangefärgad örnvråk. Den blänker som guld i solljuset. Den är himlens budbärare och den berättar om ett annat liv, ett liv med hopp och i frihet. Min mage skriker till och tystar örnvråken, som försvinner bort i horisonten. Jag måste hitta vilda örter, säger jag till mig själv.

Jag är på verandan med farmor. Solen kastar sina sista solstrålar över himlen, som färgas i rödgulorange prakt. Skuggorna i trädgården blir längre. Den tidiga kvällen är ljum och tyst. Bara syrsorna sjunger. En sällsynt stillhet. En svag vindpust drar igenom lövverket ovanför oss. Jag tittar rakt på farmor. Hennes ansikte strålar. Hur kan det stråla så starkt fast det börjar bli mörkt? När jag var lika gammal som du, säger farmor, var det bästa jag visste att leka på de vita stränderna i Latakia, som blev en del av vårt land samma år som jag föddes. Vi lekte nästan alltid där, mina bröder och systrar och jag. Vårt hem låg bara ett stenkast från det kristallklara och turkosa havet. Längs stranden fanns en marknad och teatrar och caféer och restauranger. En dag när vi kom till stranden fanns där en strandad vit kaskelotval, som blivit lurad av tidvattnet. Vi hjälpte valen ända tills tidvattnet kom tillbaka och den kunde simma ut i havet igen. På kvällarna lystes marknaden upp av eldar och lyktor och ljus. Dofter från lerkrukor, rökelse och olika slags kryddor och oljor förtrollade luften. Vi lät händerna snudda vid skinnvarorna och sidentygerna som hängde längs butikernas väggar. Vi åt varma äpplen med honung på. Farmor? Ja? Var eldarna och lyktorna tända på natten? Ja, mitt käraste barn. Nu går det förstås inte längre. Men då kunde man gå bland stjärnorna hela natten, hela vägen längs med den vita stranden.

Jag ligger vaken nästa natt också och lyssnar till farmors hosta och hennes skrovliga andetag. Utanför susar vinden och jag hör ljudet av motorer från flygplan. Från håll hörs explosioner från bomber som faller. Jag ligger på sidan med knäna hårt tryckta mot bröstet. Yasmin ligger bakom mig och Aisha framför. De gråter. Från andra sidan rummet säger far att vi inte ska vara rädda. Det faller inga bomber här! Vi är säkra! Vi är säkra här! Vi har tur! Semar? Det är Aisha. Ja? Hör du vinden? Ja, jag hör vinden, säger jag. Det är bara vinden. Lägg dig hos mig. Vi är säkra. Aisha viskar mjukt till mig i mörkret: Jag vill sova men är rädd för att om jag somnar så får jag leva resten av mitt liv i mina drömmar. Jag känner hennes kropp mot min och hennes andedräkt luktar potatis och vilda örter. Vi är säkra, säger jag. Vi är säkra här! Jag tänker på Storebror. Kriget är vunnet och jag är med honom på medelhavets vita stränder och kristallklara och turkosa vatten. Dagen är varm. Sol. Svalkande vindar. Djupblå himmel. Vi är på en restaurang och i handen har jag en hamburgare med extra allt, bacon, sallad, gurka, tomat, lök, majonnäs, ketchup. Framför mig på bordet står ett stort glas Coca-Cola med massor av is. Jag tittar på Storebror. Han dricker grönt te. Hans ansikte är härjat men stolt och hans ögon tittar varmt på mig. Sedan kastar vi oss ut i havet och försvinner djupt in i det Stora turkosa. Tyngdlösa. Fria. Tillsammans. I djupet ser jag en vit kaskelotval, över tjugo meter lång, med sitt stora och nästan fyrkantiga huvud. Den har världens största hjärna. Den har alla svar. Från djupet hörs en viskning om att vi måste ha mod att älska varandra. Det säger också mor ofta. Det säger alla ofta. Även Storebror. Far tittar alltid upp när Storebror säger det. Jag trycker Aisha närmare mig och viskar mjukt i hennes öra att jag älskar henne. Vi är säkra! Vi är säkra här!

Avstå allt tills vi vunnit! Jag sitter på golvet och gör rent mina fötter och anklar, först de högra och sedan de vänstra. Det är fortfarande mörkt utanför men bara småbarnen sover. Natten var full av förtvivlan och viskningar och gråtande. Bakom mig läser far böneutropet. Allah-u Akbar. Allah-u Akbar. Ashhadu an la ilaha ill-allah. Ashhadu an la ilaha ill-allah. Jag ställer mig upp och tittar på mitt ansikte i den spruckna spegeln. Fast det inte är täckt med damm och smuts är mitt ansikte askgrått och stelt som det vore en staty. Min djinn tittar fram ur sprickan i spegeln och flinar. Jag vänder mig om. Avstå allt tills vi vunnit! säger jag inne i mitt huvud. En vindfläkt spelar i lövverket utanför. Är det ett flygplan? Det är bara vinden. Var är Storebror? Det värker i magen. Jag ställer mig bredvid far. En doft av damm och svett slår mot mig. Jag lyfter händerna till öronen. Allah-u akbar. Allah-u akbar. Jag tittar på bönemattan på golvet och sätter min högra hand över den vänstra på bröstet. Mumlet av Shahada hörs i rummet. Hålet i magen fylls av ett lugn. Jag ber om förlåtelse för mina synder, bekänner Allahs enhet och bedyrar min trohet till profeten Muhammed. Morgonbönen avslutas till ljudet av en gryningsorkester utanför. Småfåglar. Syrsor och andra småkryp. Långt borta hör jag en ensam tupp gala. Mörkret viker för ljuset. Vinden drar in under dörren. Far? Lyssna! Vad är det? Det är bara vinden, säger han. Vi är säkra! Vi är säkra här! säger jag.

Jag sitter på min madrass i sovrummet. Yasmin och Aisha har ännu inte vaknat. I främre delen av rummet, vid dörren, sit¬ter farmor på golvet och stickar. Det gör farmor nästan hela ti¬den. Tröjor. Sockor. Filtar. Halsdukar. Jag tittar på Storebror i fotografiet som jag har i mina händer. Hans ansikte strålar av stolthet och hans ögon lyser av kärlek. Storebror är, säger jag inne i huvudet, som Salah al-Din, de kristna korsfararnas överman. Krigare. Fast ödmjuk och medlidande. Troende. Återhållsam. Mild. En symbol för arabisk gemenskap och samhörighet. Det har farmor berättat. Offra allt för fosterlandet! Du strider mot fienden, säger jag till Storebror. Jag är inget barn. Jag gråter inte! Jag känner Salah al-Dins väg och jag ska kämpa precis som du. Bättre att dö än att lägga ned vapnen! Avstå allt tills vi vunnit! På avstånd hörs ljudet av flygplan. Min djinn tittar fram ur fotografiet och flinar. Aisha vaknar. Jag tittar upp och ut genom fönstret. Vinden leker våldsamt i lövverket utanför. Det tjuter runt huset. Semar? Jag tror det är farmor men det är mor. Är det vinden, frågar jag. Är det bara vinden? Nej, det är flyglarmet. Aisha gråter. Var inte rädd, säger jag till henne. Vi är säkra. I vår fästning till hem. Mor sätter sig ned och tar sin arm om min axel. Hennes hår luktar hyacint och armhålan svett. Aisha tar sig till mors knä. Yasmin andas tungt i sömnen. Ute är morgonen klar. Djupblå himmel. Solen strålar in genom fönstret och i luften i rummet dansar dammkorn omkring som en svärm myggor en sommarkväll. Ljudet av flygplan hörs starkare. Jag tittar upp på mor. Hennes ansikte ser ut som en sten. Hålet i magen gör ont. Bomberna faller inte här. Vi har tur! säger jag till mor. Lovar du? frågar Aisha. Jag lovar! Från den klarblå himlen dundrar ett kraftigt åskväder. Någon i rummet gråter tyst. Ljudet av jetmotorer rör sig snabbt bort över himlen. Flyglarmet tystnar och det blir stilla. En svag vindpust drar igenom lövverket utanför. Jag hör småfåglarna och syrsorna och de andra småkrypen utanför igen. Faran är över. Vi är säkra. Sedan ännu ett flygplan långt borta. Mor sjunger tyst. Ya habibi taala. Det är musik från Gud. Jag ser en örnvråk glimma som guld i solljuset på himlen. Jag känner doften av hyacint och svett.

Vi har tur! Far sätter sig ned nära mig och han tar min hand i sin. Bomberna faller inte här! viskar han. Jag visar fotot av Storebror. Far tittar bort. Jag ska skicka ett nytt kort till Storebror, så att han känner igen oss när han kommer hem igen. Ett fotografi, det är en bra idé, säger far. Han nickar. Flyglarmet går och så hörs ljudet av ett flygplan som kommer närmare. Jag ska fråga om Abu Hamid kan ta fotografiet senare idag, säger far. Han ler. Vi är säkra här! Hålet i magen gör ondare. Dånet av flygplanet överröstar vinden. En skarp explosion får mig att rycka till. Jag kryper närmare far. Mor sjunger starkt. Yasmin vaknar. Far tar upp henne i knäet. Överallt runt omkring hörs snyftningar. Ljudet av motorer försvinner bort i fjärran. Larmet upphör och det blir tyst igen. Helt tyst. Faran är över. Utanför har en gulfärgad vinterdimma dragit in. Gryningsorkestern har slutat spela sin morgonmusik. Solens strålar når inte längre in i rummet. Dammkornen har slutat dansa. Vinden blåser in under dörren. Far? Hör du flygplanen? Det är bara vinden, säger han. Jag tittar på farmor i främre delen av rummet, vid dörren. Hon ligger på sidan på madrassen med ansiktet vänt mot mig. Till vänster om mig sitter mor med Aisha i knäet och till höger sitter far med Yasmin i sin famn. Far lägger sin starka arm runt mig. Luften runt farmor är gulfärgad. Hon tittar rakt på mig. Hon andas stötvis. Hon hostar och väser. Hennes ögon är alldeles röda och ansiktet nästan blått. Ur hennes mun och näsa kommer ett konstigt vitt skum. Jag tittar ned. Ur en spricka i golvet tittar min djinn fram och flinar. Hålet i magen smärtar. Nu gråter jag. Mor.

Författare:

Publicerat

Dela: