Kidnappad! del 1

Det var en varm dag. En sådan dag som inte direkt passade med mitt humör.
Vissa gånger brukar det regna när jag är på dåligt humör, så det förvånde mig verkligen att det var en solig förmiddag.
Fredag kväll, den underbara fredan jag alltid väntade på, var nu här, och jag skulle inte få njuta av den.
I klassrummet satt jag mest bara och vred och vände på mig, stirrade på den tomma platsen bredvid mig.
Var var hon någonstans? Var kan Jessika vara?
hon hade varit försvunnen i en vecka nu, det sändes i tv:n och överallt.
På radio, tv, högtalare, i bilen, överallt!
först, när det tre första barnen hade försvunnit hade jag inte brytt mig så mycket.
Men så försvann min värsta fiende Crystal, och då hade jag blivit orolig.
Jag menar, vad händer med alla? Vart försvinner dem, och varför kommer de aldrig tillbaka? Jag satte mig ner på soffan och satte på tv:n.
Stumt stirrade jag på tv - skärmen där dem visade ännu ett avsnitt från Jessikas försvinnande, trodde jag.
'' Ny flicka försvunnen '', säger kvinnan i skrämen.
Jag blir stel i hela kroppen. Ännu en försvunnen? Ännu en liten flicka?
'' Det är Britta Mcsesan '' fortsatte kvinnan och såg lite olycklig ut, '' sju barn försvunna. Den nya heter alltså Britta, det var två veckor sedan hennes lillasyster Kaylie försvann, så vi undersöker saken... ''
Jag stängde ilsket tv:n. Vad spelade det för roll?
De sa varje gång att de undersökte saken, att de försökte, men de hade varken hittat Jessika, Crystal eller de andra.
Djupt besviken och arg var jag. Jessika var min jättebra kompis. den enda som brydde sig om mig när jag var ny i klassen.
Jag suckade, mamma hade kommit hem och on hade lagat mörgåsar med o 'boy.
- I morgon, åker vi till landet, sa hon bestämt, både du och Ollie.
Jsg såg upp på henne.
- Jag vill inte komma med! skrek jag och reste mig häftigt. Jag vill vara kvar när de hittar Jessika!
Mamma skakade på huvudet.
Jag stirrade på henne, tårarna fyllde mina ögon och gjorde mig blind! Men jag blinkade ilsket ort dem och lät dem virvla nedför mina kinder.
Jag hatar mamma! Nu skulle jag aldrig få veta vad som hände Jessika! Inte om jag åker med till landet!
Då insåg jag förstås inte hur fel jag hade...

- Har du psckat, ollie?
- Men ja! sa min storebror Ollie.
Han har precis fyllt femton och tror att han är tuff. Jag kan nätt tala om hur barnslig han är! så¨himla dum i huvudet!
Jag blickade på mamma.
- Sluta tjura nu, Summer, tjatade mamma.
Jag tittade på henne, kastade mitt långa mörka hår bakåt, och blängde sedan ner i marken.
Det var förstås mammas fel att jag var tjurig.
- jag är ledsen att vi måste gå till fots till tåget och sedan...
- Sluta tjata nu, Lena! fräste jag åt henne och vände ryggen.
- Tyåiskt tonåringar, suckade mamma.
Jag hade lust att klappa till henne.
- Låt henne vara ifred, då, mamma. Du gör saken värre!
Det kom från Ollie, jg log lite tacksamt åt hans håll. det var faktiskt ganska... Gulligt att han försvarade mig!
- Jag ska på toa, sa jag två timmar senare när vi satt i tåget.
Mamma pekade åt höger, jag låtsades inte om det, men fick åt det hållet i alla fall.
Det var dött i korridorerna. Helt dött.
De andra satt inne och skrattade och pratade.
Nånstans där, fanns Jessika. Och Jessiaks mamma, som var utom sig av oro.
Plötsligt hörde jag ett ljud.
Vettskrämd vändejag mig om och spärrade upp mina bruna ögon.
På marken låg ett lik, med uppspärrade, skrämda ögon, munnen var öppen men liket var dött.
Den som skrek, det var jag.
Plötsligt steg en gestalt fram.
En stor, mörk gestalt.
Hjärtat bultade i halsen på mig, jag kände hur skräckens tårar rullade nedför kinderna.
Jag stirrade på det jad hade framför mig.
en stor silver kniv med blod på höjdes mot min strupe.
- Mamma! skrek jag. Mamma! OLLIE!
Plötsligt sänktes kniven, jag fortsatte skrika.
I full panik vände jag mig om rusade ut i korridoren.
- AJ!
BOM!
jag kan knappt beskriva hur rädd jag var när jag märkte vad som hänt.
Jag hade krockat mot en vägg. Nu fanns det ingen återvändo, jag skulle dö.
Skröckslaget försökte jag vädja, men det gick inte.
När gestalten var nära mig höjde han handen.
Men det var ingen kniv han höll i, utan en duk.
Långsamt pressade han duken mot mitt ansikte och i nästa sekund blev allting svart...

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 11 år