kidnappning.com

Jag har alltid haft en trygg uppväxt. Det vore lögn att påstå annat.
Visst, jag var väll lite av pappas lilla flicka, ialla fall när jag var mindre.
Men en dag ändrades allt, och det är det som den här historien handlar om.
Ibland gör vi val som kommer att förändra hela vår framtid.När du inser att det inte alls går att prata om allt med dina vänner och din familj, när du nått den punkt där du står ensam.
Du måste välja väg, stanna kvar i ditt gamla trygga liv, eller chansa och gå in i något nytt och okänt.
Jag chansade och mitt liv blev aldrig mer sig likt.

Jag hade precis lyckats stuva in mina käraste tillhörigheter i väskorna och fått in dom i bilen när det slog mig att det var sista gången jag skulle se Sverige på det här sättet. Som en av alla de som bor här, och lever sina liv här.
Jag hade haft ett stort bråk med mina föräldrar kvällen innan, och nu hade jag bestämt mig. Jag var faktiskt arton, jag gjorde som jag ville. Jag hade många gånger talat med dem om att jag ville bo i England, vilket de var emot.
Min mailvän och jag hade planerat det hela i ett halvår, men aldrig riktigt tänk göra verklighet av det.
Men nu fick det bli så. Jag var så arg på mina föräldrar att jag inte tvekade att lämna landet.
Jag tog flyget över till England samma morgon. Jag hade redan ett extrajobb som expedit i min mailväns brors skoaffär, och när skolan skulle börja igen till hösten, skulle jag gå på univeristet i Oxford. Trodde jag.
Men riktigt så blev det inte.
När Derek, det är min mailvän, mötte mig på flygplatsen i London visste jag genast att något var fel.
Men han sa inte vad det var. Men när vi nådde den lägenhet jag skulle dela med honom började jag ana vad det var han döljde.
Men det var för sent.
Innan jag visste ordet av var jag inlåst i lägenheten.
Det var mörkt, elen var avstängd. Sommarsolen stängdes ute eftersom att fönstren var svartsprayade.
Men jag förnekade ännu vad det var jag gett mig in i när jag började chatta med Derek. Han var inte den han utgav sig för att vara.
Jag började slå på dörren, skrek och vrålade att jag ville ut. Jag kände paniken slå emot mig.
Helvete! varför hade jag åkt?
Hur dum i huvet får man vara, som litar på någon man bara mött på Internet?
Jag kände tårarna komma och sjönk ner på golvet.
Min vita kjol blev våt. Klibbig. Jag behövde inte se, lukta eller känna för att veta att jag satt på ett golv nedsmetad med blod.
Steg i trappan. Någn närmar sig dörren. Jag uteslöt att det var polisen.
Jag ville springa. Fly, gömma mig.
Dörren öppnades. Charlie kom in.
- Hej, sötnos. Gillar du inte din rumskamrat?
Han log sockersött och tog upp ett par handskar ur fickan på jeansen.
- Vi vill ju inte att polisen ska hitta några små spår va, vill vi?
- Jävla as! Släpp ut mig!Det är inte kul längre! Jag vill ut!
Det sista jag minns är hur en våt illaluktande trasa trycks mot mitt ansikte, och min hjänra registrar det hur jag börjar falla i sömn.
Det första slaget träffade revbenen.

Det var del ett det...

Författare:

Publicerat

Dela: