Kim Mavius

Elden växte sig större och större. Kim kände värmen från lågorna slå mot henne, det var vackert och en härlig känsla tyckte hon och satte sig ner fram för en stor gammal ek som stod i början av skogen och stirrade in i elden. Det blåste och ibland kunde hon känna vinden krypa upp för ryggraden och sedan ta tag i hennes hår. Då rös hon till, men hon log hela tiden, det var som att hon var besatt. Men till slut så blundade hon och hon mindes hur hon och hennes bror hade haft tävling upp för backen, till huset och det var oftast han som vann. Men nu hade de inga tävlingar, han hade flyttat och inte hört av sig. Kim hade blivit ledsen och hon hade gråtit i flera dagar efter det. För de var som bästa kompisar, även om Robin var några år äldre, men det spelade ingen roll. Han fanns alltid där för henne och nu fanns han inte där längre. Han hade lämnat henne under sommaren 1990 i juli. Det var nio år sedan.

Hon satt och tittade in i elden och plötsligt reste hon sig upp och gick till baksidan av huset, hon blev förvånad, där stod en massa gamla gravstenar. Kim kom på att hennes bror hade varnat henne från att gå ditt bak. Men hon hade lyssnat då, brorsan vet mest, sa hon högt för sig själv. Och kollade på gravstenarna, först namnen och sen årtalen. Det var gamla gravar, ungefär från 1700- talet. Hon föreställde sig den tiden fram för sig, med fina klänningar och alla adel människor som ägde stora delar av samhället. Men hon kom tillbaka till verkligheten när hon såg ett stort vitt kors, som skilde sig från alla sten gravar, och på det så stod det: ”här vilar våran älskade Maria Mavius, låt herrens ljus lysa över dig, född: den 19/4 1724 och död den 10/11 1747”. Kim som var snabbtänkt, räknade snabbt ut att Maria Mavius blev bara 23 år, men det var inte det som förvånade henne, det var efternamnet Mavius för hon hade gjort lite efter forskningar och då hade visat sig att det bara fanns en familj som hade efternamnet Mavius, och det var hennes egen. Hon började tänka efter och insåg snart att hon var släkt med denna Maria Mavius. Sen insåg hon att det var inte bara hon som hette Mavius i efternamn, det fanns 3 till som hade det efternamnet. Hon började notera olika sakerna hos de olika gravarna, på den ena så fanns det spår av guld i texten, på den andra så fanns ingen dikt in graverat och på den sista graven i Mavius släkten så var förnamnet intressant, hon hette nämligen Charlotte. Som Kims mamma.
- Va fan… började hon och då ringde hennes mobil. Det var Robin, hon blev förvånad och orolig. Vad ville han? tänkte Kim och slängde ett öga på graven igen innan hon svarade.
- Ja. Vad vill… började hon men blev avbruten
- Vart fan är du?! Röt Robin i andra luren
- Varför bryr du dig? Svarade Kim irriterat och stirrade på graven, det var något konstigt med den. Som om hon kände igen den sen tidigare. Hon fick en känsla av att hon hade vart här förut. Men hon kunde inte komma på när.
- Därför! Svarade Robin
- Det är inget svar. Svarade Kim helt lugnt medan hon gick till framsidan av huset. Hon vände sig om och kollade på graven, den var stor och grå, ingen grav som hon skulle vilja snubbla över mitt i natten tänkte hon och gick till eken igen.
- Du svarade inte på min fråga! Sa Robin och Kim kollade in i elden igen, hon hade alltid vart fascinerad av eld ända sen hon vart liten. Hon satte sig ner, framför huset och kände värmen en gång till, hon njöt, hon kände tårarna komma, hon försökte hålla tillbaks dem så gått det gick, men när hon hörde sin brors röst igen så kunde hon inte sluta.
- Du bara stack. Sa hon med gråten i halsen och blundade
- Jag vet det. Sade Robin besviket
- Varför? Sade Kim och kunde inte kontrollera tårarna mer.
- Jag var tvungen.
- Hmm... Ville du något eller? Sa Kim och reste sig upp
- Ja, de ville jag… Du vet det där huset där vi lekte i när du var mindre sa han och Kim lyssnade noga.
- Ja. sa Kim osäkert
- Det är någon som har tänt på skiten. Sa han med orolig röst
- Shit! Sa hon, mer menat på vad hon gjort men hon tror att Robin uppfattade det som om hon var förvånad.
- Jag har ringt polis och brandkåren. Sa han och Kim stod still, som om hon hade frusit fast. ”vad fan är det jag har gjort? Varför var han tvungen att ringa?” tänkte hon och stod still på samma ställe.
- Jo men vart e du?
- Um.. började Kim och tittade runt sig.
- Nå? Sa han
- Um… s-stan. Sa hon snabbt utan att tänka efter. ”fan, var jag tvungen att säga det?” tänkte hon och gick till cykeln och slängde in den i skogen.
- Ska jag hämta dig? Fråga han och Kim satte sig ner i skogen.
- Nej, jag kommer snart. Sa hon och lyssnade. Inga signaler, inga ljud, ingenting. Det var tyst, nästan för tyst. Men då hördes en kråka och hon andades ut.
- Aja, ses sen syrran. Sa han och la på. Hon hade saknat någon som kalla henne för ’syrran’ och hon var tvungen att le. Hon satt där tyst i cirka 5 minuter och bara tittade in i elden, då fick hon ett sms av Emil, hennes kille. ” Vad gör du, älskling?” stod det i sms: et, hon log och skratta lite smått, hon var på väg att svara, hon blev avbruten av polis sirener och en brandbils sirener, de var tydligen på väg mot henne. ”här kommer de” tänkte hon och luta sig mot en björk. Hon blundade och hörde sirenerna komma allt närmare och närmare. Hon hörde att de tystnade för ett tag, och under den tiden så brakade det till in i huset.
- Vad fan var det? Sade hon högt, hon for upp och tittade in i elden. Hon stod gömd bakom en gammal björk och kikade fram, hon tyckte sig se något röra sig inne i elden, men hon trodde först att det bara var hallucinationer, men när skuggan växte sig större och större så var hon inte lika säker längre. Hon försökte lista ut vad det var, men hon kunde se vad det var. Hon ville först gå närmare men det var för varmt och om hon stod där framför huset så skulle polisen komma och ta henne. Hon ville inte att någon skulle få veta att det var hon som tände på det gamla huset. Snart var det bara en ask hög kvar av huset, men det skulle nog ta någon timme tänkte hon. ”Det kommer att vara förstört innan de hinner släcka det, de måste riva ner det, och alla mina gamla minnen av mig och min bror kommer att vara borta” tänkte hon och satte sig ned, med blicken fortfarande in i elden. Det var som att någon styrde henne, hon ville inte kolla in i elden, men hon kunde inte stänga ögonen. Hon visste inte varför hennes kropp inte lyssnade på hennes hjärna.

Varelsen stod i dörr öppningen till huset och eldens lågor slickade hans kropp, en sån underbar känsla tänkte kim och kollade fascinerat på varelsen som inte tycktes skadas av elden. ”Tänk om man var odödlig” tänkte hon och log.
Hon hörde polisens sirener igen och gömde sig mellan träden och buskarna i skogen, letade med blicken efter sin cykel, den låg i en buske. ”Bra” tänkte hon och kollade på polisbilen som svängde upp framför huset. Hon såg en poliskonstapel och sen när hon såg att den andra dörren på bilen öppnades blev hon skräckslagen, det var hennes bror. Visst hade hon inte sett honom på flera år, men hon kände igen honom. Det var Robin. ”Va fan gör han här?” Tänkte hon och höll ena handen för munnen för att hon inte skulle skrika på honom. Ingen fick ju veta att hon var där. Då skulle Robin bli arg och ledsen, och inte vilja prata med henne igen. Det fick bara inte hända. Hon satt där och såg att ihop. En annan man i polis uniform gick emot henne. Eller rättare sagt emot skogen. En tredje man gick till baksidan av huset och ropade något, men Kim hörde inget för hon kunde bara koncentrera sig på att inte bli upptäckt. Mannen som hade kommit emot henne gick nu till baksidan. ”Tack, gode gud” tänkte hon och letade med blicken efter varelsen i huset. Men hon fann ingen. ”Vart tog han vägen?” Tänkte hon och just då kände hon en hand på sin axel och hon vände sig sakta om och stirrade in i ett par svarta ögon. ”Hjälp, det var han. Varelsen!” Tänkte hon och ville skrika men han hade en hand om hennes strupe och hon såg hur allt bara svartnade för hennes ögon och hur hon tappade kontrollen över sin kropp. Hon ville ropa på Robin, men hon fick skylla sig själv, hon hade förstört Varelsens hus. Hela hans hem stod i lågor, så att brandmännen inte kunde släcka det. De fick bara vänta och se hur allt försvann.

Robin gick till skogen och letade med blicken efter något. Då fann han det, inte det han sökte efter men nästan. En cykel. Hans gamla cykel. Han började fundera på vad den gjorde där, då han såg Kim. Hon låg på marken under en buske. Han kände sorgen och saknaden välla över hans kropp. Han gick fram till henne, det var endast hennes ben han såg. Han tog tag i den och drog fram henne. Han skrek till. Det var den hemskaste synen som han hade sätt i hela sitt liv, och han jobbade som polis i en annan stad. Eller rättsläkare så döden var en del av hans vardag. Men när han såg sin egen systers döda kropp, så blev han kall. Hon hade fått hennes huvud av hugget och hennes kläder sönder rivna, hon hade även någon inristat på hennes bröst och mage. Men det kunde han inte se nu. Han ropade till sig en poliskonstapel som sedan ropade till sig sin egen rättsläkare. Robin visste vem som gjort detta mot honom. Han viste så väl vem det var, men han slog bort den tanken flera gånger. Men den lyckades hela tiden komma tillbaka. När han såg att alla poliser var vid skogen och kollade på Kims livlösa kropp så gick Robin till baksidan och gick fram till samma kors som Kim hade sett. Det stora vita korset. Han satte sig på knä framför det och böjd ner sitt huvud och bad. För den Charlotte Mavius som låg begrav där, var en av Robins älskade systrar. Hon dog ett år innan Robin var född och fem år innan Kim föddes. Han kände henne inte, men han viste att hon var speciell. Hon hade blivit bränd på bål, folk kallade henne häxa och hon var den sista häxan som brändes på bål. Det som ingen visste var att alla som hette Mavius bar på det arvsanlaget och han som bodde i huset var Robins morfar. Han hade vart domare och hade bränt många häxor å bål. Men Charlotte var den sista person som han hade bränt på bål. Medan han satt där så avtog elden mer och mer. ”Varför, kim? Varför gjorde du det?” Tänkte han och ställde sig upp. Han var nu den sista person som hette Mavius och som kunde hantera häxkonst. Han stod där och blundade. När han vände sig om så såg han honom, han stog en halv meter ifrån Robin och hade en blodig köttkniv i sin ena hand. Innan Robin viste ordet av det så hade han fått kniven genom sitt skinn och in i magen. Varelsen tog tag runt Robins hals och ströp honom. Robin blev liggandes på den lilla kyrkogården, framför det vita korset, i ca 2 veckor innan någon hittade honom.

Skriven av: ZazaxD