Kira - TvillingMagi Fort.

Kapitel 17.




-Skynda er! Skrek Susan stressat och oroligt. –STOPP! Skrek Lisa samtidigt som hon gjorde en framåtvolt över räcket som gick runt den runda gången på övervåningen. Om man tittade över räcket så kunde man se neder våningen. Hon susade ner mot stengolvet och precis när hon landade gled hon och satte vänster ben i golvet, men inte det andra. Så lät hon armarna ligga på höger-knät. Alla stannade upp och tittade på henne. Även expediten som jagat rånaren. Även rånaren stannade upp, konstigt nog. Han verkade rätt korkad. –Skäl inte! Skrek Lisa och man hörde lätta skratt i folkmassan, men de kollade sedan på Bonnie som susade ner uppifrån. Hon satte sig i samma position som sin syster men med höger ben i golvet. Man hörde tisslingar och ord som ”De är tvillingar!” –Det kan straffa sig! Sade Bonnie. –Och det är det vi skall göra! Skrek Ashley och susade nu hon ner till Lisa och Bonnie. Hon ställde sig i profil och drog upp högerbenet medans hon höll ihop händerna vid vänster axel. Kira visste inte vad hon skulle göra, så hon hoppade bara ner till de andra och ställde sig rygg mot rygg med Ashley och så lät hon höger handen sträckas upp i luften med knuten näve. –Straffa dig! Skrek Kira. –Kom igen tjejer! Kom det från Bonnie som sprang efter rånaren. –Ring polisen! Skrek Lisa åt expediten som sprang iväg åt vänster, tillsammans med Lisa. Kira sprang från andra hållet än vad Bonnie gjort och snart blockerade de två hans väg. Men det fanns fortfarande en lucka som rånaren kunde ta för att smita. –Han rymmer! Skrek Bonnie när rånaren försökte springa ifrån dem. –Vi kommer! Skrek Ashley och hjulade mot rånaren. Hon omringade rånaren tillsammans med Kira och Bonnie. –Jag kommer! Hördes Lisas röst bakifrån. Hon stod på över våningen och hon kastade sig ner till de andra. Hon voltade framåt mot de andra och omringade rånaren hon också. –Polisen är här nu! Ropade expediten och kom springandes från vänster där hon nyss sprungit in. Hon pekade mot de stora entré dörrarna, där gänget kommit in. Utanför var det en polisbil och poliser som skyndade in på shoppingcentret. Hack i häl kom en massa folk med kameror. De hade utrustning och sådant. Polisen sprang fram till gänget och grep rånaren. –Bra gjort flickor! Sade en av polismännen. –Kom! Sade Kira och sprang iväg åt vänster. Lisa, Bonnie och Ashley följde efter. –Där är de! Skrek en av männen med kamera, när han fick se att gänget kommit upp på över våningen. Det blixtrade till flera gånger. Susan stod nu bredvid gänget. –Ta varandra i händerna, sade Susan. Gänget bildade en kedja. –Ashley, ta oss härifrån! Sade Susan. –Hur? Undrade Ashley. –Din kraft! Sade Susan. –Visst, kom det från Ashley. Ashley blundade och koncentrerade sig innerligt, och plötsligt var de tillbaka i huset igen..




Kapitel 18.




-Det där gick bra! Sade Susan glatt medan hon log. –Jo, det gjorde det, sade Bonnie. –Men alltså, varför kunde vi så mycket, om du förstår? Undrade Ashley. –Ville ni kunna det? Undrade Susan. Hela gänget nickade. –Då så, sade Susan. –Hur förvandlar vi oss tillbaka? Undrade Kira. –Ta tag i diamanten och säg ”Förvandla tillbaka mig!”, sade Susan. Gänget gjorde det samtidigt och snart var de som vanligt igen. –Jag går och badar, sade Lisa och sprang upp på övervåningen. När hon gick in i badrummet var det vitt och skinande rent. På badkars kanten stod det tvål, sådan där tvål som gjorde att det blev skum i badkaret och shampoo. På väggen bakom badkaret var det en dusch. Runt badkaret var det ett blått draperi och till vänster om badkaret ett handfat med spegel över sig. Och sen på höger sida om badkaret, precis när man kommit in i badrummet, en toalett. Plötsligt fylldes badkaret med vatten och duschen sattes på, helt av sig själv! –Hallå, vad händer, sade Lisa och vände ryggen mot badkaret, för att se sig omkring. Det kändes som om någonting drog tag i hennes fötter och hon föll baklänges ner i badkaret. Hela hon var nu under vattnet och det kändes som om någonting tryckte ner henne då hon hjälplös försökte ta sig upp. Hon försökta banka och låta så mycket hon kunde så att någon möjligen skulle kunna höra henne, men bruset från duschen dränkte det. Hon hade ingen luft klar och plötsligt slutade hon röra sig. Tiden gick och efter en timma började Kira, Bonnie, Ashley och Susan oroa sig. –Varför är hon inte klar, en timma har gått? Undrade Susan. –Det är inte likt Lisa, visst brukar hon bada länge, men inte i en timma, sade Bonnie när de satt och diskuterade var Lisa kunde vara. –Vi går upp och kollar, sade Kira och alla instämde. Susan, Bonnie, Kira och Ashley reste sig upp från stolarna vid köksbordet och de gick mot trappan som ledde till övervåningen. De gick upp för trappan och letade upp bad rummet. När de kom in hittade de inte Lisa. Duschen hade slagit av sig, men badkaret var fortfarande fyllt med vatten och skum. –Titta! Sade Ashley förskräckt och pekade i badkaret. Skummet försvann och i vattnet såg man Lisa ligga medvetslös med ögonen uppspärrade. –Fort få upp henne! Skrek Susan. De hjälptes åt att dra upp Lisa ur badkaret. Skulle hon vakna upp?





Kapitel 19.





Där låg hon, Lisa, alldeles blöt på badrums golvet. Hon låg där blek i ansiktet och med ögonen uppspärrade. –Herregud, kommer hon att vakna?! Undrade Ashley, Bonnie och Kira oroligt i kör. –Jag vet inte, sade Susan och lyssnade på Lisas puls. Plötsligt började Lisa röra på sig och hosta vatten. Kira, Ashley och Bonnie drog efter andan. –Såja, sade Susan och klappade Lisa på axeln. –Vad hände? Undrade Lisa och skakade på huvudet. –Du höll på att drunkna i badkaret, sade Ashley. –Va? Undrade Lisa. –Ja, sade Bonnie. –Jaha, svarade Lisa och tittade med höjda ögonbryn på sin syster. –Hur är det? Undrade Susan, vad hände? –Lite chockerande, hur ska jag veta vad som hände? Undrade Lisa. –Jag bara undrade, sade Susan. Susan gjorde en lätt gest mot Lisa som torkade. –Tack, svarade Lisa. –Usch, sade Bonnie och kramade om sin syster. Susan kastade en blick på sin klocka. –Klockan är 15. 30, jag börjar bli hungrig, ska vi äta nu eller? Undrade Susan. –Visst, svarade Ashley. –Men ska vi inte försöka ta reda på vad som hänt? Undrade Kira. –Jag vet faktiskt inte var vi ska börja, jag tycker vi avvaktar och ser, sade Susan. –Kom nu, sade Lisa och reste sig upp på vingliga ben. –Vi skulle väl äta? Undrade hon. –Jo, sade Susan. Ashley, Lisa och Susan försvann ut ur rummet och nu var det bara Bonnie och Kira kvar. –Vill du inte veta vad som hände? Undrade Kira. –Jo, självklart, sade Bonnie och rätade på sig där hon satt mitt på badrumsgolvet. –Jag vill inte att någonting ska hända henne, sade Bonnie och fällde några tårar. –Såja, sade Kira och kramade om Bonnie. Plötsligt såg hon, Kira, bilder i huvudet. Bonnie iförd en vit dress gick sakta upp för en välkänd trappa. Allting var svartvitt, precis som i drömmen. När Bonnie kommit till mitten av trappan stannade hon tvärt. Där trappan tog slut stod en varelse, som var mycket kort, det liknade en människa, för den hade ärmar och ben, men Kira var inte säker. Varelsen hade på sig en lång svart kappa. Man såg inte mycket av ansiktet. Varelsen förde upp sina händer och riktade dem mot Bonnie som vände sig om för att fly. Uttrycket i hennes ögon var hemskt. Som om hon visste att hon skulle dö. Munnen öppnades och hon skrek till. Hon föll framåt och fortfarande, på samma plats som förut stod varelsen. Ett eldklot kom susande mot varselsen som genast fångade upp det. Allt svartnade. –Kira, hur är det? Undrade en välkänd röst. Kira spärrade upp ögonen och drog djupt efter andan. –Jo, det är okej, sade Kira. –Säkert? Undrade Bonnie. –Säkert, sade Kira och log, även fast hon kände sig illa till mods. –Kom, sade Bonnie och försvann ut ur rummet. Kira kände att hon inte ville vara där inne ensam, efter vad som hänt med Lisa, så hon skyndade efter ner till köket. På bordet stod maten framme och bordet var dukat. Kira slog sig ner vid bordet och lade på lite mat på tallriken. Där fanns kyckling, rostbiff, potatis, olika såser, desserter, t.ex chocklad pudding. –Varför tog det så lång tid? Undrade Susan. –Vi pratade lite jag och Bonnie, sade Kira. –Okej, hoppas maten smakar, sade Susan och log. Efter måltiden var de alla mätta och belåtna och klockan hade blivit 18.00. –Ni måste gå och lägga er tidigt ikväll, vi har mycket att göra imorgon, sade Susan. Ett stön hördes från Lisa. –Du, unga fröken, ska absolut lägga dig tidigt, du har gått igenom mycket idag, sade Susan och tittade menande på Lisa. –Okej då, sade Lisa och tog en klunk läsk. –Vad ska vi göra? Undrade Ashley. –Ni kan lämna disken på bordet, sade Susan. –Ja, men vad ska vi göra nu, efter det? Undrade Lisa. –Gå och lägga er, sade Susan.






Kapitel 20.




-Nu?! Undrade Lisa smått irriterad. –Ja, svarade Susan. Ingen annan i gänget protesterade. Efter en lång tids tjatande gav Lisa upp och gänget gick upp på sina rum och gjorde sig i ordning inför natten. –God natt, sade Kira och kröp ner i sin säng. –God natt, svarade Bonnie och lade sig till rätta i sin säng. Kira somnade snart och sov lugnt tills… Kira vaknade tvärt. Hon reste sig upp och tittade sig omkring. Bredvid henne, ungefär 1 meter bort, i sin säng låg Bonnie fridfullt och sov. Kira steg upp ur sängen och öppnade dörren och så gick hon ut ur rummet. Utanför var korridoren och mittemot låg Lisas och Ashleys rum. Kira tittade åt vänster, och längst bort, där korridoren tog slut var det en dörr som ledde ut till balkongen. Så tittade hon till höger. Där ledde trappan ner till nedervåningen. Kira gick mot trappan och så gick hon ner får att se om det var någon där. Hon hittade ingen och antog att hon kanske hört i syne. Men hon hade hört knarranden och fotsteg, precis som om någon gick i en gammal trappa som knarrade och lät. Kira gick upp på övervåningen igen och tittade ut i korridoren som låg åt höger. En vit skepnad, en människa, med svart långt hår och armarna utsträckta åt sidorna, gick långsamt korridoren fram. Kira följde efter. Flickan, för det var en flicka, vände sig om och såg Kira. Ansiktet såg bekant ut, det var Lisa, fast de röda ögonen var inte bekanta. Lisa började springa mot dörren som ledde ut till balkongen, och Kira följde efter. Nu var Lisa framme och hon öppnade dörren och sprang ut på balkongen. Kira kom efter ut. Lisa försökte klättra upp på räcket, medan Kira försökte få ner henne. Tillslut kom Lisa upp på räcket. Hon sträckte ut armarna åt sidorna igen och föll framåt. –Nej! Skrek Kira och försökte grabba tag i Lisa, men det var försent. Men hörde en duns och Kira förstod att Lisa nu var död. Kira tittade ner och såg flickan ligga helt still. Inget mirakel hade skett, Lisa var död. Det här hade hänt i Kiras dröm. Drömde hon igen? För att ta reda på det lade hon handen mot väggen. Det kändes verkligt, och om det varit en dröm hade hon vaknat. Kira insåg nu att hennes dröm slagit in, det var verklighet. Kira började gråta, Lisa var verkligen död nu! Kira gick tillbaka till sitt rum och stängde dörren. Medens upphörde hon att gråta och snyfta. Hon tittade mot Bonnies säng, men Bonnie var också borta! Hon kom ihåg sin föraning, tänk om föraningen om Bonnie också skulle slå in? Kira gick fram mot dörren och kikade ut och mycket riktigt, där stod varelsen, vid trappan. Kira gjorde sig osynlig och gick tyst över till Ashleys rum. Hon tänkte väcka Ashley. Kira öppnade dörren försiktig. Varelsen hade antagligen redan skadat Bonnie. Kira gick fram till Ashleys säng och ruskade om henne. –Va? Undrade Ashley trött. –Tyst! Klä på dig, fort, det är viktigt, sade Kira. –Vem är där? Undrade Ashley. –Det är jag Kira, jag är osynlig, du vet, min kraft, sade Kira. –Jaha, jag ska skynda mig, sade Ashley som nu börjat vakna upp. Kira gjorde sig synlig igen. Ashley hann inte dra på sig kläderna för snart kom ”Varelsen” in i rummet, de hade blivit upptäckta. –Ha, ni är de sista två ur tvillinggänget, nu ska vi på en liten tur, sade varelsen som visade sig vara en flicka. Hon hade svart långt hår med röda slingor i, precis som Exmenitra. Kira misstänkte att detta nog var Cordelina som Susan läst om i den där boken. –Åh nej! Sade Ashley förskräckt. Cordelina grabbade tag i både Kira och Ashley och det blev svart. Kira och Ashley slog upp ögonen. De var i en grotta såg det ut som, en stor grotta gjord av sten. Facklor hängde på väggen. Och framför dem låg Bonnie och Lisa. –Bonnie, Lisa! Sade Kira och Ashley i kör och skyndade fram till Bonnie och Lisa. –De hör er inte, sade en manlig röst. Ashley och Kira tittade upp. En man med kolsvart långt hår och skägg, röda ögon iförd en lång svart kappa gjord av sammet stod några meter framför dem. Bredvid hans sida stod en kvinna med axellångt vinrött hår och gröna ögon. Hon var iförd en lång svart klänning även den gjord av sammet. –Vilka är ni? Undrade Ashley. –Ni kanske kan gissa? Sade mannen med ett triumferande léende. –Gotthard, sade Kira. –Just det, och det här är min underbara fru Holondra, svarade mannen och gjorde en gest mot sin fru som även hon gjorde ett triumferande léende. –Och min dotter Cordelina är det här, sade Gotthard och pekade på flickan som fört dem dit, hon stod på hans vänstra sida. –Och min andra dotter, som varnade er, Exminitra, sade Gotthard. Exminitra steg fram och ställde sig bredvid Cordelina. –Nu skall jag förgöra er, sade Gotthard och skrattade sitt elaka skratt. Holondra och Cordelina föll genast in.




Kapitel 21.




-Varnade Exminitra eller vad hon nu hette, oss? Undrade Ashley och tittade på Kira. –Ja, mig och Bonnie, svarade Kira. Kira såg sig omkring. På höger sida om henne var det en brunn. Det var ganska mysigt för att vara ett hem för en ond demon. Kira hörde plötsligt Exminitras röst i sitt huvud. ”Du och din vän ska slåss mot mig och Cordelina. Jag kommer trolla fram ett svärd i dina händer. Använd det för att slå undan hennes eldklot. Jag kommer inte göra motstånd när ni slåss mot mig, eftersom jag är på eran sida. Be din vän förvandla sig till hjältinna.” Kira tittade Exminitra in i ögonen. Pratar Exminitra med mig? Undrade Kira. Exminitras röst hördes i Kiras huvud igen. ”Ja” sade Exminitra. ”Du har inte med dig ditt halsband som förvandlar dig, därför får du svärdet. Ett helt vanligt svärd.” Kira kände efter vid halsen. Hon hade glömt halsbandet. Hur ska jag kunna besegra henne med ett vanligt svärd? Undrade Kira. ”Det kan du” fick hon till svar. –Förvandla dig, vi ska slåss, sade Kira. –Va, ja, sade Ashley. Ett eldklot flög mot dem. –Akta! Skrek Kira och kastade sig över Ashley. De båda föll till golvet. –Striden har börjat flickor, sade Holondra. –Fort! Skrek Kira åt Ashley som fumlade vid halsen efter halsbandet. Kira kände att hon hade någonting i händerna. Hon tittade efter och mycket riktigt, där var svärdet. ”Kom ihåg – slåss till sista slaget” hördes Exminitras röst inne i Kiras huvud. –Eldklot attack! Skrek Cordelina och sköt ett eldklot mot Ashley. –Akta! Skrek Kira igen. Ashley som inte hade hunnit förvandla sig än, tittade upp och såg eldklotet koma susandes mot henne. –Hjälp! Skrek Ashley. Eldklotet träffade henne och hon sköts bakåt. Hon flög in i stenväggen bakom sig och föll till marken. Hon reste sig upp och såg ännu ett klot komma emot sig. Hon sprang framåt och såg sig inte för. Hon slog i höger smalben på brunnskanten och föll framstupa, ner i brunnen. –Ashley! Skrek Kira och sprang mot brunnen med svärdet i handen. Hon stoppade ner svärdet mellan bältet och så dök hon i efter Ashley. Vattnet var grummligt och iskallt. Plötsligt slog Kira i huvudet i någonting hårt. Hon svor en ramsa och simmade upp till ytan. –Ashley? Undrade Kira. Inom kort kom Ashley uppdykande ur vattnet. –Är du okej? Förvandla dig fort! Sade Kira. –Visst, svarade Ashley och kände under tröjan. –Halsbandet är borta! Sade Ashley panikslaget. –Vänta här! Sade Kira och dök ner under vattnet för att leta efter halsbandet. Så efter en stund, där nere på botten skimrade det! Kira dök ner och sträckte ner handen. Efter en stund kom hon upp till ytan med halsbandet i handen. –Här, sade Kira och räckte över halsbandet till Ashley. –Tack, svarade Ashley. Hon satte på sig halsbandet och förvandlade sig. –Hur ska vi ta oss upp? Undrade Ashley. –Vet inte. Jo vänta! Sade Kira. –Vad? Undrade Ashley. –Du har en kraft som gör att du springer väldigt fort. Om du försöker springa upp för den här väggen, sade Kira. –Hur ska jag klara det? Undrade Ashley. –Ju snabbare man springer dessto längre upp kommer man, sade Kira och log. –Men hur ska du komma upp? Undrade Ashley. –Jag sitter på din rygg. –Visst, vi kan väl prova, fast det kommer inte att funka, svarade Ashley. –Nu hjälps vi åt, svarade Kira. –Men jag vet inte om jag vågar slåss mot dem, jag kan vänta här nere, sade Ashley. –Vi skulle hjälpas åt, men visst, jag får klara det själv, sade Kira. –Jag ville inte såra dig eller något men.. Sade Ashley. –Det är okej svarade Kira, nu kör vi. Kira hoppade upp på Ashleys rygg och tog ett stadigt grepp. –Kör! Sade Kira. Ashley tog sats och började springa. Det var jobbigt, men snart var de uppe. Det hade lyckats! Ashley dök ner i brunnen igen. Nu var det Kira mot Cordelina och Exminitra, fast Exminitra var på deras sida, de visste Kira.




Kapitel 22.




-Blev din vän för feg? Undrade Gotthard och flinade elakt. –Det ska du skita i! Skrek Kira. Gotthards flin försvann omedelbart. –Cordelina på henne! Ropade Gotthard åt Cordelina. Cordelina tog ett steg framåt. –Eldklot attack! Skrek Cordelina och sköt ett eldklot mot Kira. Kira slog iväg klotet med svärdet. Eldklot på eldklot kom flygandes mot Kira som sköt iväg dem varje gång. Cordelina kämpade på med hejarop från sin far. Kira försökte skjuta klotet på Cordelina men misslyckades. –Eldklot attack! Skrek Cordelina ännu en gång och sköt ett klot mot Kira. Kira smaschade iväg det åt helt fel håll, nämligen åt höger. Klotet gjorde en skruv och susade mot Cordelina. –Hjälp! Ropade Cordelina förskräckt. Klotet träffade henne vid skuldran och brände till. –Nej! Skrek Cordelina. Hon smälte samman till en svart pöl på marken som sedan försvann. –Nej! Skrek Gotthard. –Nej nu! Kom det från Holondra som stegade fram. –Åskmoln attack! Skrek Holondra och sköt ett grått klotm med blixtar i, mot Kira. Kira duckade och hoppade undan flera gånger innan hon var framme vid brunnen. –Ashley, din strid är nu! Ropade Kira. –Fort hjälp! Kira duckade. –Jag kommer, hördes Ashleys röst nerifrån det mörka djupet. Inom några sekunder kom Ashley upp ur brunnen. Kira hade fått stå i hårt för att inte bli träffad av åskklotena, det hade varit hårt. –Jag vågar inte, sade Ashley och svalde hårt. –Du måste, vi kommer dö annars! Sade Kira. –Okej då, sade Ashley. Ett åskklot kom susandes mot henne. Ashley sträckte upp handen i luften. –Sol! Skrek Ashley och riktade handen mot åskklotet som sprängdes i luften. Den lila strålen fortsatte mot Holondra. Innan Holondra hunnit reagera hade strålen träffat henne i magen. –Aj! Tjöt Holndra och föll ihop på golvet. –Exminitra, på henne! Ropade Gotthard åt sin 8-åriga dotter. Exmintra steg fram. ”Du vet vad du ska göra” hördes Exminitras röst i Kiras huvud. Kira nickade mot Exminitra. –Eldklot attack! Skrek Exminitra. Ashley hoppade undan och Kira tog hennes plats. Klotet susade mot Kira. Kira Sköt iväg klotet med svärdet. Det susade mot Exminitra som stod helt stilla. Det träffade henne och hon föll medvetslös ner till marken. –Nu flickor ska ni besegra mig, sade Gotthard med ett hånflin på läpparna. Kira kände hur någonting föll runt halsen på henne. Hon kände under tröjan. Halsbandet! Kira tog ett fast tag om halsbandet. -Månens ljus, havets brus, förvandla mig! Skrek Kira och förvandlingen började. När den var klar började striden. –Eld och åska! Skrek Gotthard och riktade fram händerna. En stråle sköts ut ur hans händer. Kira tittade på Ashley. –Sol! Skrek Ashley och sträckte upp handen i luften. –Måne! Skrek Kira och sträckte även hon upp handen. De riktade händerna mot Gotthard och en gul och en ljusblå stråle bildades. Strålarna sköts mot Gotthard och träffade honom men ingenting hände. De gjorde om samma sak men ingenting hände. –Är ni inte starkare än så? Undrade Gotthard. –Eld och åska! Skrek Gotthard och riktade händerna mot Kira och Ashley. De träffades av strålen och föll ihop. –Vi..Måste..Vara..Alla..Fyra, sade Kira och höll sig för magen där strålen träffat henne. –Ja, svarade Ashley och kved. –Vi försöker igen, svarade Kira och reste sig upp. Ashley reste sig upp hon också. ”Alla för en, en för alla” Hördes två röster. –Hörde du? Undrade Ashley. –Ja, svarade Kira och såg sig omkring. ”Vi håller ihop” hördes det igen. Det lät som Lisa och Bonnie. Kunde det vara sant? –Jag tror de är med oss, sade Kira och log. –Vilka? Undrade Ashley. –Lisa och Bonnie, svarade Kira. –Omöjligt! Sade Ashley. –Hjälp! Skrek Kira och duckade undan från Gotthards stråle. –Nu kör vi! Sade Ashley. –Hjärta! Hördes det. –Stjärna! Kom det sedan. –Sol! Skrek Ashley och höll upp handen. –Måne! Skrek Kira och gjorde likadant. De riktade fram händerna mot Gotthard som flög bakåt. Efter en stund föll han ner till marken och sprängdes i bitar. Han var borta! Allting blev svart för Kira.

Kira vaknade upp. Hon var i ett rum med träväggar, trägolv och stentak. Det var fullt av sängar i rummet. Kira tittade upp. Där stod Susan. –Hej Susan, var är jag? Undrade Kira trött. –I sjukhusboden i trollkarlsdelen av England, sade Susan. –Jaha, svarade Kira, hur länge har jag varit här? –Tre dagar, tillsammans med Lisa, Bonnie och Ashley, svarade Susan. Bonnie, Lisa och Ashley kom inpromenerande från höger, genom en dörr. –Hej på er! Sade Kira glatt och hoppade ur sängen och kramade om sina vänner. Hon blev lika bra mottagen. –Så ni klarade er, sade Kira och tittade på Bonnie och Lisa. –Ja, svarade Lisa. –Pratade ni med oss under striden mot Gotthard? Undrade Kira. –Ja det gjorde de, men jag vet inte varför, det är sällsynt att sådan vänskap kan få sådant att hända, Lisa och Bonnie var medvetslösa, svarade Susan. –Jag har en överraskning, sade Susan. Exminitra steg fram där hon stått gömd bakom Susans rygg. –Hej ”Exy”! Sade Kira glatt. –Hej! Sade Exminitra lika glatt. –Kommer ni eller?! Ropade Susan rakt ut i luften. Fyra kvinnor kom fram ur tomma intet. –Det här är hjärtats, stjärnans, solen och månens härskare, svarade Susan och gjorde en gest mot kvinnorna. -Jag är Lovana, hjärtats härskarinna, sade en kvinna med långt grönt hår, lila ögon och en gulfärgad klänning och neg. –Jag är Fiona, stjärnans härskarinna, sade en kvinna med blont hår, blåa ögon och en ljuslila klänning och neg hon med. –Jag är Sinja, solens härskarinna, sade en kvinna med svart hår, gula ögon och röd klänning, även hon neg. –Och jag är Genie, månens härskarinna, sade en kvinna med blått hår, gröna ögon och svart klänning och neg. –Det var jag som sände halsbandet till dig i striden mot Gotthard, om du undrade, sade Genie och pekade på Kira. –Jaha, okej, sade Kira. –Ni måste ha många frågor, sade Lovana. –Ja, sade gänget i kör. Och visst hade de det. De hade besegrat Gotthard, vad skulle hända nu?

Skriven av: Josefin Vinger