Klagorop i tystnad

November. En iskall natt. Månen lyste stor och vit bland miljontals blänkande stjärnor. Det var en riktigt klar natt. Vintergatan syntes som ett vitt band över himlen. Månskenet speglades i den svart helt stilla vattenytan. Inga vågor svallade mot stranden. Vinden spelade inte i vassen. Allt var helt tyst. En svan låg och simmade i vattnet, mitt i blänket. Den rörde sin graciösa hals i otaliga vinklar, tittade runt omkring sig. Skogen stod stilla, asplöven till och med. Allt var tyst och stilla. Fridsamt. Ibland hördes svaga prasselljud från någon liten mus som sprang genom bladen, eller en björktrast som skuttade fram sökande efter föda. Marken var hård och kall, den första snön hade fallit. Ett tunt lager av nysnö, just så att det precis täckte marken. Den lyste vit i månskenet som reflekterade ljuset uppåt i trädkronorna och belyste träden på ett underligt lite spöklikt sätt. Det var lövträd, alla löv hade fallit och låg bruna och tråkiga under det tunna snötäcket. Det var verkligen som en dröm den här natten. Ingen hade gått här sen snön fallit i morse, förrän nu. Stora fotspår syntes på den lilla skogsstigen. Fotsteg från en känga, en man som var ute på en nattlig promenad. Spåren ledde in i snårskogen. Den var nästan helt ogenomtränglig men någon hade gått fram här. Kvistarna var brutna och undanröjda. Spåren stannade upp och blev till hasor. På marken var ett stort märke efter en kropp. Någon hade legat här. Spåren fortsatte, varefter samma sak hände igen. Där låg en man. Han tittade ut över krönet. Där uppe på den lilla höjden stod en stor kronhjort. Den tittade mot honom. Vädrade i luften. Dess horn var fantastiska, stora och fina. Den vände bort huvudet och började sakta lunka iväg ner för kullen.
Mannen lyfte geväret han hade vid sin sida och siktade mot hjortens bröst. Den stannade upp och vädrade igen. Mannen tryckte fingret mot avtryckaren. Han låg helt dold i snåret och var övertygad om att hjorten inte visste att han var där. Han hörde sitt hjärta dunka i bröstet. Han kände hur det sprätte till i fingrarna. Som en robot kramade han av avtryckaren. En hög smäll hördes och en flock duvor flydde från ett träd. De tjattrade och vingslagen hördes länge i den tysta natten. Mannen väntade tills det blev tyst igen. Han såg hjorten. Den hade blivit träffad i benet och led något fruktansvärt. Den utryckte en sån stark rädsla i ögonen att vem som helst skulle ha sett det. Den flåsade och kämpade för att resa sig. Mannen reste sig sakta upp ur snåret. Han plöjde sig ut till hjorten. Det var en liten sänka. Där låg den och kämpade för sitt liv. Den var så vacker, så stolt. Den utstrålade en styrka som ingen annan. Men nu låg han här för att dö. Det var en riktig bjässe. Mannen lade geväret över axeln och tittade ner på den. Klagoropen hördes i hela skogen. Den kämpade sig upp, gick på stapplande steg ett par meter. Blodet droppade ner i den vita snön. Det var svart, en alldeles speciell känsla var det att se blod i månsken. Den föll ihop igen, flåsade och blev liggande. Mannen gillade inte det. Han ryggade bakåt. Han skämdes för att ha dödat ett sånt praktexemplar. Hjorten höjde huvudet i ett sista tjut och blev liggande stilla. Mannen svor att aldrig mer jaga efter det här. Han slängde geväret på marken och vände sig om. Det började snöa, som från tomma intet. Stora moln drev in över skogen och snön började falla. Det lade sig som ett täcke över hjorten och skogen. Månskenet försvann och stjärnorna försvann. Nu var det bara grå moln. Skogen var tyst igen.

Skriven av: Marcus Appelberg