Klara olsson

Klara Olsson.


KAPITEL 1
Solrosorna vajade ute på ängen och Klara gick naken igenom det höga gräset som skavde henne på låren och rätt som det var trampade hon på glasskärva och skrek: 'förbannat också att folk inte kan slänga sina sopor i papperskorgar? Och det var fan också att man har hamnat mitt ute i djungeln. Hon undrade vad klockan kunde vara. Hon hade varit ute på Saloon och tagit sig en drink, därefter mindes hon inget mer. Nu gick hon här naken och öm på kroppen. Hon fann en ganska sliten potatissäck och knöt den om midjan.Hennes små bröst var nakna men hon hittade inget att dölja dem med.
Hon önskade att hon var hemma i sin säng men problemet var att hon inte visste exakt var hon bodde och hon mindes inget mer nämnvärt men kunde ana att det hade varit en mardröm för henne. Hon var visserligen van vid större mängder alkohol men oftast brukade bara bli en fyra stora starköl eller så nöjde hon sig med en ecstasypiller som brukade få henne i form. Med gråten i halsen staplade hon fram till ett gult tegelhus. Mannen som öppnade dörren såg på henne och sa att hon gärna var välkommen. Han var klädd i en för stor vit T-shirt som det stod HEJA SVERIGE på och ett par boxershorts med gula ankor på,vad han måste känna sig svensk,tänkte hon och strax kände hon den unkna spritdoften från hans anlete och fylliga kroppsmassa.Hon vände om för att gå vidare.Han ropade efter henne ”Passa dig luder,jag kanske kommer till dig en dag...Hon stängde öronen och undrade i sitt inre varför han talade till henne på det här viset. Hon som visste att uppföra sig bland folk trots att hon en och annan gång hade fått i sig lite för mycket.Hade hon uppfört sig som ett luder eller var det något som syntes utanpå? Hon började få ont i fötterna och solen var på väg upp.Hon behövde få något mer än en sliten potatissäck att dölja sin kropp med. Hon tänkte nästan vända om men ångrade sig och stegade vidare. Framme vid E 6 i närheten av Ängelholm kunde hon se ut över det grönskande och lite kulliga landskapet.En röd Volvo s 80 stannade med skrikande däck. Hon såg in i ett par bruna ögon och sen mindes hon inget mer.

Hon vaknade fyra dagar efter händelsen och inte var det någon i närheten då hon vaknade. Hennes minne hade kommit tillbaka men hon önskade för ett tag att den hade suddat ut en del av hennes liv. Hon såg sig om och kunde endast skymma en skugga utanför fönstret som vette ut mot korridoren. Rummets väggar var svagt målade blå, en färg hon inte önskade ha i ett rum hon sov i. Hennes älsklingsfärg var svagt rosa. Hon hade alltid önskat sig ett sovrum med rosa tapeter och rosa gardiner och rosa överkast men även vitt skulle ingå i möblemanget. Hon vaknade ur sina tankar då hon hörde fotsteg utanför dörren men hon ville inte ringa på larmklockan,för tänk om hon väckte någon. Utan i stället låg hon i sängen och tryckte kudden mot sitt bröst. Hon hade behövt någon som tröstade och sa till henne att det hon gjort ej kunde vara ogjort, eller vad är det som driver henne till att låta sig utnyttjas? . En kraftig dam kom in genom den grå dörren, såg stint på henne och utbrast högt och tydligt ” Och hon har vett att vakna nu! Klara såg sig omkring och fann att det nog var henne som den kraftiga damen menade, inte kunde det vara någon annan, eftersom hon inte kunde upptäcka någon. Klara satte sig upp och frågade lite försynt: Var hon befann sig? Och vem hade kört henne hit? Hon fick inget svar för den kraftige damen hade redan försvunnit ut genom dörren innan Klara hade märkt det. Hon var klädd i vit lång skjorta och ett par svagt rosafärgade trosor som nästan räckte över naveln, hon kände att hon trivdes i kläderna men hade gärna velat ha sina egna istället. För det mesta brukade hon använda kjol och något linne eller tunn tröja till, hon gillade inte att klä sig i blusar. Hon tittade i den blå byrån som stod bredvid sängen, men där i låg endast en deodorant med doft av jasmin, en gul kam och en tvål som doftade ättika. Hon gick fram till spegeln som visade henne i helfigur. Hon blundade, visste inte om hon skulle våga se sig själv igen, förra gången hade hon nästan svimmat.Hon visste vad som väntade, hematomer som skiftade i regnbågens färger, svullnader och såriga stick. Hon gick och la sig igen för att försöka glömma. Hon var trött men inte på livet utan på att hon lät sig utnyttjas, hon förbannade sig själv och visste att det inte var sista gången.Hon somnade till slut.


En lång och spenslig man stod framför sängen då hon vaknade. Det hade gått ytterligare ett dygn och hon kände inte sig redo att ge sig i väg därifrån. Inte redo att möta verkligheten igen. ”Kom älskling min”, jag tog med lite kläder åt dig, och jag har suttit här hela tiden men inte ett tecken du har givit mig, varför älskling? De ömma orden kom från hennes så kallade hallick som hade gjort henne till alla hans vänners hora. Hon såg på honom och nickade stumt. Hon visste att hon inte hade något val än att lyda honom och om hon tog sig ton skulle hon förpassas till ett liv utanför jorden. Hon tog på sig kläderna som ”räven” hade haft med sig i sin gröna ryggsäck och den kraftige damen som hon sett innan utbrast åter: Hon har vaknat ser jag och fästmannen är här, det var då för bra. Och innan du ger dig iväg vill nog doktorn träffa dig en stund. Följ med här men den långe magre mannen tog den kraftige damen under armen och med smörig stämma lät han henne förstå att någon doktor var det inte tal om för Klaras del. Klara hade minnsan en egen doktor som kunde ta hand om henne på bästa möjliga sätt. Damen nickade och försvann ut genom dörren. Klara hoppades på att damen skulle säga till sin doktor men det blev nog inte på det viset och även denna gång fick hon nog rätt i sina funderingar. Klarade satte på sig den gula tröjan och de svarta byxorna som ”räven” levererat. Hon tog Patrick under armen och under tystnad gick de genom en lång gråmålad korridor med spansk konst på för att tillslut nå utgången av byggnaden. Hon vände sig om för att se om damen var i närheten men med ett kraftigt ryck slet Patrick ut henne ur byggnaden.


Den 4 juli Amerikas nationaldag och i Ängelholm sken solen ute, snart var det skolavslutning för hennes son som hon inte sett på närmare fyra långa år. Hon undrade hur han hade det där i Santa Monica, troligen bra, inbillade hon sig. Hon vägrade låta vemodiga tankar ta över och istället koncentrerade hon sig på att försöka göra en god frukost till sig själv men ute i köket hade mr ”räv” redan satt på kaffe. Kaffestanken fick henne att vämjas, hon föredrog starkt gott engelskt te med en gnutta kaffegrädde. Hon dukade fram en tallrik cornflakes med citronfil till sig själv och till Patrick bredde hon två skinksmörgåsar. Patrick satt och läste tidningen, muttrade något om dagens ungdomar som inte förstod sig på affärer. Klara satte sig ner på den grönflagiga köksstolen och undrade om hon någonsin skulle komma här ifrån. Det var som om Patrick hade läst hennes tankar för helt utan att tänka sig för utbrast han: “ Du vill härifrån va?, Det kan du inte, för du har väl inte glömt kontrakt du skrev på, vad var det nu stod? Om jag inte minns fel skrev du under för minst ett sekel. Han skratt var rått. Hon var nära till tårarna. Hon lämnade köket och gick in i badrummet för att duscha och försöka dölja de mest framträdande märkena. HTH- lotionen lenade hennes ömma bleka hud för en stund och med lite puder dolde hon det röda märket på kinden. Hon satte på sig sin röda klänning och sina svarta strumpbyxor och gick sen ut i köket där Patrick fortfarande satt med näsan i dagens tidning. Han tittade upp på henne och sa med ljuv stämma: - Så ska min lilla ärta se ut. Som ett riktigt luder, varvid han reste sig, gick fram till henne och smekte hennes fylliga bröst. Hon stod stilla , önskade att hon inte vore här i detta ögonblick.


Ute i parken satt ungdomarna på gräset. En av dem spelade på sin gitarr och sjöng –”Guldbruna ögon med falsk stämma.” De andra skrattade, inte rått men med glädje. En och annan försökte stämma in i sången. Klara log och mindes hur roligt hon hade haft det då hon varit i ungdomsåren. Hon hade då varit som en nyutslagen blomma som trånade efter att lära sig mer om världen och inte minst få lära känna nya människor. Hennes stora dröm hade varit att få resa till Paris och måla. Hon väcktes ur sina tankar då en av ungdomarna skrek: ”Hörru damen, är det inte en härlig dag i dag? ” Klara nickade instämmande och var på väg och säga något då Patrick viskade i hennes öra:
”Skippa snacket med småglin, koncentrera dig på äldre kostymklädda herrar” Han tog henne hårt i armen. Det gjorde ont. Hon ville slita sig ur hans hårda grepp men hindrades av att han såg in i hennes ögon med svart blick och för ett ögonblick kunde hon känna hans hat mot sig. Klara rös. De svarta pumpsen skavde i tårna. Hon ville inte vara med längre. Hon ville ligga i en skön säng med en bok och en kopp te. Hon ville att hon inte hade lärt känna Patrick. I början hade hon varit kär som en katt och hon hade blivit uppvaktad som en prinsessa av honom. Han hade sänt en bukett rosor till henne varje dag. En ny färg varje dag. Rosorna hade kommit under nästan två veckors tid men slutade komma då han erbjöd henne att bo hos honom. Hon hade tackat ja med glädjetårar för då trodde hon att kärleken äntligen skulle vara för evigt. Hon hade ångrat det här många gånger och fast hon försökt att ta sig ur hans grepp ett flertal tillfällen hade han ändå med sitt kärleksfulla snack övertalat henne.
Det hade aldrig varit tal i hennes tidigare liv med droger men då ” räven ” kommit in i hennes liv fick hon lära sig att ta ett och annat för att orka med ”kunderna”


Det var lite kyligt ute fast solen försökte tränga sig fram mellan molnen. Hon hade visst bestämt tid med en herre som arbetade för ett framgångsrikt företag, hon skulle försöka få honom att berätta om företagets planerade prototyper som de höll på att utveckla. Han hade sagt att det handlade om en ny motor som kunde drivas utan olja men att hittills hade det varit svårt ekonomiskt att försöka få något annat företag att nappa på idén och därmed dela ekonomiska utlägg men även eventuella framtida vinster. Hon hade träffat mannen, som hette Björn, på en fest, där hon lärt känna honom genom sin väninna Ingalill. Han hade verkat trevlig och hade inte försökt få henne i säng, utan hade endast gett henne en puss på kinden och bokat en tid på ett hotell för att de skulle ses åter. Patrick hade suttit tillsammans med oss en stund och hört hur mannen berättat att han var anställd inom den teknologiska delen för ett framgångsrikt företag. Mannen hade berättat att de var på gång med en ny prototyp av en miljövänlig motor.
Hon och Patrick gick in på hotellet som var inrett med eleganta sammetglänsande möbler som var valda med omsorg. Patrick släppte taget om hennes arm, viskade i örat ”Försök nu få fram allt du kan om företagets idéer, låtsas att du är intresserad av datorer och liknande ting, låtsas att du även är dödsförälskad i honom men tänk på att det är mig du tillhör så var inte för ambitiös med orden, min lilla hora”. Hon nickade ett stumt svar och gick uppför trappan in till matsalen. Hon såg honom sitta vid ett fönsterbord. Han hade klätt sig i blå skjorta och vita shorts. Han såg verkligen ut som en karl. Hon andades tungt , ville låta sig översköljas av smekningar och ömma ord.

Han såg på henne och kunde inte minnas att hon sett så blek ut sen sist. Han tog hennes hand och bad henne sätta sig ner. Han var kär. Han visste att det här kärleken som han skulle dela sitt liv med men hur skulle det ske då hon inte visade någon kärlek mot honom. Han frågade: vad hon önskade att äta? Hon tog menyn och sa: att hon föredrog fisk. Han beställde två portioner och därtill varsitt glas mineralvatten.

Middagen bestod av stekt flundra med kokt potatis. Båda tyckte att maten smakade lite unket men ingen av dem orkade bry sig om att klaga. Han kallade efter kyparen som med rask stämma frågade om det kunde vara gott med en kopp kaffe och lite glass därtill. Hon nickade och viskade: att det skulle vara vaniljglass i så fall och helst med färska bär. De åt under tystnad. Han tog sen hennes hand och med darrig stämma sade han: att hon var det vackraste han någonsin mött och om hon kunde tänka sig en framtid med honom, då skulle han bli så lycklig, hon behövde inte ge ett svar i dag. Hon önskade att hon hade kunnat säga samma ord till honom men hon visste att Patrick skulle se till att hon aldrig mer fick se dagens ljus. Hon tog försiktigt bort sin hand ur hans och sade att hon nog fick tänka på saken ett par dagar men att hon var villig att träffa honom fler gånger under en veckas tid.


De bestämde sig för att gå en sväng ner till ån. Hennes fötter värkte och hon kände sig lite olustig till mods. Inget hade blivit som hon tänkt sig. Hon hade inte räknat med att bli kär på äldre dagar. Hon hade inte ens frågat efter hans ålder. Hon gissade att han var ett antal år yngre än henne. I samma ögonblick hon tänkte på hans ålder sade han: att han kom att älska henne till döden skiljde dem åt och att åldern inte i detta ögonblick inte hade någon betydelse. Hon rös av kärlek.
Hon sade: att hon behövde vila sina fötter och satte sig ner på en grönmålad bänk. Hon tog av sig skorna. Han tog hennes fötter, tittade på dem, och smekte dem. Hon älskade att bli masserad på fötterna och det var länge sen någon hade rört vid henne. Visserligen hade hennes kropp blivit rörd men inte med en känsla av kärlek, utan mer för att kunderna skulle bli nöjda med vad hon hade att erbjuda dem. Hon hade en vacker kropp för att närma sig femtio år och hennes utseende var även det ungt.
Han bad henne om en kyss men hon avvisade honom denna gång. Hon ville inte visa sina rätta känslor inför honom. Hon tog upp en näsduk ur handväskan och torkade sig om näsan och strax var han där och kysste hennes nästipp. Han hade slutat massera hennes fötter och i stället höll han sin arm om hennes smala midja. Han frågade henne: om det vore möjligt att bjuda hem henne på en sängfösare, sen skrattade han glatt och kramade henne. Hon mindes vad ”räven” sagt och nickade.

Huset var av vitt tegel och på framsidan växte det röda och rosa klätterrosor runt dörren. Hon var häpen av synen, aldrig kunde hon tänka sig att han hade gjort det här, det måste har varit en annan kvinna? Plötsligt slog det henne att hon aldrig frågat efter hans familj. Hon hade varit både döv och blind för sanningen om honom, och egentligen spelade det visserligen roll eftersom det bara var affärshemligheter hon skulle locka ur honom.
Han satte på en cd utav Andre boccelli som hon inte hade hört på länge och sen lagade han till en liten sallad bestående av färska räkor, ägg och grönsallad.
Klara såg sig om i huset som var relativt stort och kände en stor lust att få tillbringa natten i huset. Hon gick fram till honom där han stod i köket och bryggde lite kaffe och sade: - Du vill nog inte att jag stannar en längre stund utan det är nog bäst för oss båda om vi i fortsättningen kunde träffas ute på officiella ställen, det här huset är för känslosamt och det är inget jag önskar uppleva en gång till. Han såg på henne och blev häpen över svaret på frågan han hade tänkt ställa till henne utan att det hade skett. Han gick för att hämta koppar och skedar och med bestämd ton tänkte han låta henne förstå: att om inte hennes ord varit så förbannat egna och negativa skulle han försökt att övertala henne att hon hade fel men han gjorde inte det utan sa att han önskade att hon kunde stanna här för evig tid men om det var ett problem för henne så kanske det vore bäst att göra som hon önskade eller ? Hon visste inte hur hon skulle klara av att lämna ett svar utan gick ut från köket och in till vardagsrummet och satte sig i den blå fåtöljen. Skivan hade tagit slut och hon önskade sig vara i hans famn.

Kapitel 2

En gul ros

Det var höstdagjämning och klara satt ute på balkongen. Hon målade sina tånaglar röda. Hon hade tänkt träffa honom MR BJÖRN i kväll men hon visste inte hur hon skulle narra mr räv även den här gången hon ville inte pressa mr björn att berätta om sin nya ideé. Hon blev tvungen att försöka hitta på en ny lögn på ett eller annat sätt så att han inte upptäckte det isåfall skulle hon få pryl utav bara helvete och det var inget hon önskade.
Iklädd en röd åtsittande klänning som slutade vid knävecken och sitt vita pärlhalsband gick hon in till vardagsrummet och med lite käck sa stämma sa hon: ' ikväll blir det middag på pepelino och därefter teater i Helsingborg och jag tror inte att jag kommer hem före lunch och jag skall nog ha... mr räv var kvick med orden ' tagit reda på lite mer om affärshemligheterna .... mr räv var röd i nyllet...andades häftigt och fortsatte: och jag vill för fasiken inte veta av att du inte ha ett jota att komma med den här gången och vad fasiken tänkte du på sist mer än kuk!!! tjejer!! all i huvet ni har är bara sex och åter sex herrejesus att man inte är skapt kvinna... Klara tog på sig sina vita sandaler och slog igen dörren med en duns.
fortsättning nästa vecka..Anne

Skriven av: Anne Johansson