Klippan







Klippan













En novell av Jonas Eriksson







En tår rinner sakta nerför min kind när jag står vid klippan och iakttar solens dagliga vandring ner bakom horisonten. Himlen runtomkring den är som ett blodrött hav med molnen som dess böljande vågor. Vid horisonten ser det ut som två hav möts då det nedanför klippan vilar ett levande hav. Friska havsvindar smeker mitt hår samtidigt som en havsörn cirkulerar uppe i skyn. Det är som om den skyddar klippan mot ovälkomna gäster. Med en suck sänker jag blicken mot vågorna nedanför; så fridfullt de slår mot klippväggen.
Fridfullt? Jag undrar om Magnus har det fridfullt där han är nu. Var är han förresten? Det finns nog ingen levande själ som kan tala om det för mig. Ingen som vet. En enda tanke ilar igenom mitt huvud, återupprepande gånger. Den har etsat sig fast. Varför Magnus? Varför just han? Han hade bara hunnit fylla tjugo innan livet hänsynslöst rycktes ifrån honom. Vad var meningen med det?
Magnus hade varit på väg hem till mig när det hände. Mitt på dagen, klockan hade ens inte hunnit slå tre, tog han de första stegen ut på gatan. Ut från det snäva gathörnet for en bil fram, det fanns ingen chans för honom att reagera, att hinna slänga sig undan. Den rammade honom i en fart av 70 km/h, mitt i centrum, med ett flertal människor som vittne. Svängen blev så snäv att bilen kom över på vänster sida, där den kolliderade med honom. Han dog ögonblickligen. Det är i alla fall vad jag fick höra. Föraren var påtänd av kokain; han var också, vill jag minnas, från en välbärgad familj.
När jag står här vid klippan med Magnus minne i mina tankar kan jag ingenting annat göra än att undra varför? Han hade aldrig gjort något fel, han var alltid den som var snäll och juste mot alla, motsatsen till mig. Jag kunde jävlas med alla, fastän det för det mesta var på skoj, och gjorde mig rolig på andras bekostnad. Men inte Magnus. Vi var så olika. Det måste ha varit det som gjorde att vi kom så bra överens, vi matchade varandras olikheter.
Ett leende fyller mina läppar när jag tänker på de gånger då han försökte rädda mitt skinn
när jag hade gått för långt. Många gånger lyckades han, och jag har honom att tacka för att ha sluppit få ansiktet tilltygat ett flertal gånger.
Ändå var det han som fick möta det där hemska och förskräckliga ödet. Ändå var det han som fick lämna jordlivet alldeles för tidigt; checka ut för att aldrig mera kunna checka in.
Jag sätter mig ner på klippkanten med fötterna dinglande utanför och tar ett djupt andetag. Luften känns på något sätt renare här ute vid havet än inne i staden. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att stadens luft dagligen blir förorenad av bilars och fabrikers utspyende gifter. Något vi fortsätter med att göra fastän vi vet att det kommer att ta död på den jord vi lever på. Egentligen, vad gör det, när man tar en titt på hur världen ser ut? Var finns godheten?
Jag har länge funderat på vad godheten finns, jag ser bara ondska. Förövaren fick sitt halvår i fängelset, blev utsläppt för gott uppförande (och ibland tror jag även att hans goda rykte och välkända namn spelade sin roll i det tidiga utsläppandet), för att sedan bli fri och
fortsätta leva flott. Vad jag har hört bor han i tvåmiljonsvilla och bokstavligt talat simmar i pengar, då han, utan utbildning, fått jobb på sin faders företag. Vad jag har förstått är det något lyxigt chefsjobb. Och han lever. Ska detta vara godhet? Magnus är långt ifrån fri och jag tror nog inte att han kommer att bli fri efter ett halvår heller.
Vissa dagar, dagar som denna, har jag svårt att tro på en värld fylld med godhet, utan snarare tror jag på en värld fylld med ondska där det, i undantagsfall, finns tappra själar som lyckas bryta mönstret och fläcka världen med en gnutta godhet.
På sätt och vis kan man ändå säga att han är fri. Dagen då han tog sitt sista andetag blev han fri från ondskan och grymheten denna värld hade att bidra honom med. Då blev han fri från livet.
Mörkret börjar falla när solen nästan till fullo är skymd av horisonten, och kylan börjar långsamt sätta klorna i sina byten. Varken den vaktande havsörnen eller någon annan fågel syns till, de måste ha tagit skydd vid sina respektive nästen. Färdiga för nattens aktiviteter.
När jag tittar upp mot skyn och ser alla dessa oändliga stjärnor som pryder den kan jag inte släppa den efterhängsna tanken att det kanske kan finnas något som styr oss människor på jorden. Jag har svårt att tro att det kan vara något som den kyrkliga guden men när universum är så stort och vi människor trots allt är så små (fastän en del har svårt att acceptera det) får jag känslan av att något kan styra våra liv.
Kan det vara ödet som styr? Kan det vara så att varje människa har, till viss del, redan en färdigskriven historia, ett färdigskrivet liv? Alla dessa val man ställs inför livet. Jag tror inte en människa mäktar med att själv behöva ta alla dessa beslut, utan att det på något sätt finns beslut som vi får hjälp till att fatta. Det kan vara svåra, och livsavgörande, beslut som vi fattar utan närmare eftertanke. Och denna hjälp kan vara ödet.
Ibland kan dessa beslut leda till oanade incidenter, såsom den dagen då Magnus blev ihjälkörd. Beslut som att förövaren skulle ta kokain och sätta sig i bilen för att träffa sin tjej vid just den tidpunkten, utan tanke på konsekvenserna.
Det kan rent av vara så att ödet har en styrande hand över handlingar vi gör och händelser som inträffar i våra liv. Att en händelse, liten som stor, är oundviklig eftersom det är ett färdigskrivet kapitel i ödets bok.
Det kan ha varit meningen att Magnus skulle dö, eftersom det var hans öde. Han var en pjäs i ett av ödets spel den dagen. Hans historia var skriven.
Jag lägger mig ner, fortfarande med benen över klippans kant, för att smälta dessa tankar. Klippan känns fortfarande varm fastän solen nu hade varit borta i över tio minuter. Nedanför hörs vågornas brus där jag ligger med mina ögon stängda. Vilken frihet. Mina tankar fortsätter.
Om det nu finns något som kallas för ödet, och som har ett finger med i våra liv, kan det då finnas något kallat slumpen? Om så skulle vara fallet måste de båda ha ett samband. Slumpen kan inte verka som en egen kraft utan är beroende av att ödet agerar. Utan förutbestämda händelser, sådana ödet verkar i, kan inte slumpen existera. Det skulle då inte vara en slump; om den inte ändrar utgången av en redan bestämd händelse.
Fastän det finns ett samband mellan ödet och slumpen betyder det inte att de verkar tillsammans, utan man kan nog säga att slumpen då och då skrider till verket och förstör en del av ödets planer. Samtidigt som de lever i symbios måste de ha en inbördes kraftmätning, då båda vill ändra på den andres planer för att sätta sina egna i handling.
Kan det ha varit så att slumpen var framme vid Magnus död, och hindrade ödets planer. Eftersom han var en sådan god människa kan det ha varit hans öde att inte dö den dagen, men att slumpen lyckades lura ödet i detta fall och iscensatte hans död.
Vare sig det var ödet eller slumpen som planerade Magnus död då spelar idag ingen roll; han är död i vilket fall, och kommer så att förbli.
Alla dessa funderingar får mig att rysa. Det har blivit kallt och min kropp är stel av att ha legat på klippan. Med ett ryck försöker jag resa mig upp och känner mot min förtvivlan att mina ben har somnat. När jag försöker stödja mig mot dem stapplar jag till och är en hårsmån ifrån att falla ner i vågorna som slår mot klippkanten. En ilning far genom kroppen när jag inser att jag bara var någon millimeter ifrån att smälla in i de robusta klipporna.
En underlig tanke ilar igenom mitt huvud en kort sekund: tänk om jag skulle hoppa. Bara för att testa ödet. Om ödet har i åtanke att jag inte ska dö idag, borde jag inte då överleva detta fall på dryga tjugo meter ner i det isande vattnet? Jag drar in ett djupt andetag av den friska luften samtidigt som jag överväger denna tanke.
Skrattretande nog kunde det vara så att om jag nu hoppar, och att det är så att ödet har något annat skrivet för mig än min död idag skulle jag kunna mista livet ändå! Medräknat då att slumpen existerar; som kanske just idag går segrande ur en kamp mot ödet och iscensätter min död.
Än så länge har jag bara sett slumpen som något ont, att när den vinner kraftmätningen mot ödet åstadkommer den onda gärningar. Så behöver det inte vara. Ses den inte som något ont väsen utan bara som en kraft borde den kunna åstadkomma goda gärningar lika väl som onda.
Jag står vid klippkanten med fötterna halvvägs utanför och armarna utsträckta åt var sitt håll. Som en lindansare högt uppe på taket på ett cirkustält; på en lina som bara mäter en centimeter i diameter, balanserar jag, uppslukad i mina tankar. En alltför stark vindpust skulle kunna få mig att tappa balansen och hejdlöst falla ner i vågornas gap.
Vindarna denna kväll är dock ovanligt tama och frambringar bara smekningar mot min skälvande kropp.
Om slumpen kan åstadkomma goda gärningar skulle det även kunna vara så att, om jag överlever mitt hopp ner i svallvågorna kan detta bero på att slumpen besegrat ödet och ändrat dess planer rådande min död. Ironiskt. Vad utgången än blir skulle jag aldrig få veta.
Skulle jag aldrig få veta.
Jag tar en sista blick ner i djupet innan jag sluter mina ögon. Det sista jag ser är en relativt stor våg som slår, nästan piskar, mot de kalla klipporna nedanför. Vinden susar som toner till frihetens melodi. Jag har kommit till att fatta ett beslut.
En tanke behandlande Magnus bryter sig fram i mitt huvud och sätter sin rot där när jag vänder mig om för att gå hem, bort från klippan, bort från vågornas piskande slag, bort från undran. Han är fri där han är nu. Det var meningen.
En tår rinner sakta nerför min kind när jag tar mina första steg på stigen bort från klippan. Inte en smärtans tår utan en lättnadens tår.
En frihetens tår.


























27 maj – 24 juni 2001

Författare:

Publicerat

Dela: