Publicerat
Kategori: Novell

Klippön

Klippön


Jag tar ett steg till. Nu har jag bara ett steg kvar och sen ska jag dö. Jag ska dö! Efter allt som har hänt den senaste månaden så ska jag dö här på kapten Scräcks planka. Eller jag kommer ju att dö när jag trillar ner i vattnet, inte på plankan… Men i alla fall, nu står jag här, trettio centimeter från döden.
Jag skulle aldrig ha gått med på det här! Att jag kunde gå på Julia och Lucas prat om en skatt och att vi skulle bli rika. Det enda som hände var ju att kapten Scräck och hans besättning fick tag i oss. Och nu när vi vägrar att ge dem skattkartan som Lucas hittade så måste vi gå på plankan. Och jag kommer att bli den förste av oss som kommer att dö. Bara på grund av en fånig lek. Fast om vi ger dem skattkartan hittar dem Joanna. Hellre dör jag!
Jaja, det är nog bäst att jag berättar hela historien från början. Det började med att jag satt hemma hos mamma i vårt lilla hus i Carlstown.
Min mamma är världens snällaste mamma. Hon och jag kunde prata om vad som helst! Vi bråkade nästan aldrig, vi kom faktiskt otroligt bra överens.
Hur som helst så satt vi på altanen när telefonen ringde. Mamma gick och svarade. Jag hörde henne mumla ett tag men snart steg rösten till allt högre ton. Mamma var både arg och irriterad. Snart skrek hon i telefonen. Jag anade att det hade med hennes jobb att göra. Mamma är läkare och hon hatar att behöva åka och jobba på en söndag.
Jag tog en bulle, under tiden som jag väntade på att hon skulle komma ut till mig igen. Men det dröjde. Mammas arga röst hade sjunkit ner till ett mumlande igen. Jag tror att hon pratade i ungefär en kvart, men jag är inte säker.
Till slut kom hon ut och satte sig bredvid mig i soffan igen. Hon såg bekymrad ut.
”Vem var det?”
”Det var Katarina… från jobbet du vet?”
Nog visste jag vem Katarina var. Hon ringde hem till oss ganska ofta.
”Vad ville hon?” undrade jag.
”Jag är rädd att jag behöver resa bort ett tag.”
”Hur länge då?”
”En hel vecka är jag rädd, men jag vet inte vad jag ska göra med dig, för du kan inte komma med mig.”
Hon berättade att hon skulle fråga Lucas och Julias mamma om jag kunde få bo hos dem. Så hon gick in och ringde till henne på direkten.
Lucas och Julia är tvillingar och mina bästa kompisar. De är lika gamla som jag och vi har känt varandra sen vi var små.
Mamma kom tillbaka ut till altanen och berättade att jag skulle börja packa direkt. Jag fick bo hos Lucas och Julia en vecka.
Två dagar senare satt vi alla tre nere vid hamnen och drack läsk. Det var ovanligt varmt för den här årstiden. Vi hade inte så mycket att göra. Det mesta hade vi hunnit med att göra de här två senaste dagarna.
”Vi åker och campar på Klippön”, sa Julia plötsligt.
Hon är en sån där pojkflicka som vågar allt och gör allt också. Och eftersom vi ändå inte hade något annat att göra så gick vi med på hennes förslag. Dumt nog…
Vi åkte hem till dem och packade ner mat och kläder för fyra dagar. Vi tänkte vara borta ända till söndag då mamma kom hem.
Klippön ligger en liten bit ute i havet där vi brukar vara ibland på sommaren. Det är inte många som har det så lyxigt som vi, att man kan åka ut alldeles själva med en egen båt. Julia och Lucas har en egen liten båt, och deras föräldrar har en jättestor båt. De är rätt så rika.
På Klippön finns det nästan bara klippor, men det kanske hörs på namnet. Det brukar aldrig vara någon där.
Senare samma eftermiddag packade vi i grejerna i båten och styrde ut ur hamnen.
”Det här kommer bli en vecka att minnas”, suckade jag och lutade mig tillbaka.
Jag anade egentligen inte hur rätt jag hade.
Det tar ungefär tre timmar att åka ut till ön. Och så var det inte direkt någon racerbåt vi hade.
Jag bytte om till min bikini och lade mig ner för att sola ett tag. Lite brun måste jag ju kunna bli. Annars har jag väldigt svårt för att bli brun eftersom jag har en sådan hud. Jag blir bara röd istället. Precis som mitt hår. Jag hatar mitt illröda hår. Någon gång ska jag färga det svart.
När vi kom ut till Klippön hittade vi en gammal papperslapp i jorden vid ett litet träd. Det var en skattkarta! Den ledde oss långt in på ön där vi aldrig hade varit förut. Långt inne i skogen som täckte den innersta delen av ön, hittade vi en grotta. Den var märkt med ett rött kors.
”Det måste vara här som skatten finns”, sa Lucas och klev in i grottan. Julia och jag följde efter. Jag tände min ficklampa och lyste runt i grottan. Den var så mörk att man inte såg bortersta delen av den. Vi fortsatte inåt. Efter en kvart eller så hörde vi ett plask. Längre fram fanns en liten damm och långt nerifrån djupet silade lite ljus in i grottan.
”Det måste betyda att det finns ett hål därnere där man kan simma ut till havet”, tänkte jag.
Plötsligt upptäckte vi något som glänste till nere i djupet. Något var på väg upp till ytan där vi stod. Det… det var en… sjöjungfru!
Hon hade långt ljust hår och en glänsande stjärtfena. Hon var otroligt vacker.
”Hej!” sa hon och hennes mun sprack upp i ett underbart leende. Hon hade en annorlunda dialekt.
”Hej… eh… jag trodde inte att det fanns sjöjungfrur”, stammade jag.
”Det gör det egentligen inte heller”, sa hon och såg mot mig. Lucas och Julia bara stod och gapade.
”Jag heter Joanna. Det är en berömd fortskare som har framställt mig. Han gömde mig här för många år sedan. Jag har aldrig pratat med någon sen dess.”
”Varför inte? Lämnade han dig bara här?” undrade Julia.
”Åh nej, han blev mördad av piraterna på ön. Ni får aldrig tala om för någon att jag finns här. Då kommer dem att hitta mig. Ni måste ta kartan och bränna den. Hittar de mig så dödar de mig.”
”Okej… men får vi träffa dig igen?”
”Nej, ni måste glömma att vi setts, ni måste ge er av härifrån innan piraterna kommer.”
”Vilka pirater?”
Men då försvann hon bara, lika plötsligt som hon dök upp.
Jag stoppade undan kartan i en klyfta.
”Vi skulle ju bränna den”, sa Lucas och stirrade på mig.
”Det är synd, vi kan gömma undan den. Kom nu!” svarade jag och vände mig om.
Vi började springa ut ur grottan. Just innan vi kom ut sprang vi rakt i famnen på en massa pirater.
De band våra händer och skrek att vi skulle ge dem kartan, annars skulle de döda oss. Vi låtsades som att vi inte hade en aning om vilken karta de menade. De släpade med oss ut på sitt skepp.
Och här står jag nu och ska hoppa i vattnet. Mitt korta möte med sjöjungfrun blev min död. Eller ska just till att bi det, rättare sagt. För jag kan inte ge dem kartan. Då blir jag en mördare.
Julia och Lucas går strax bakom mig med armarna bundna precis som jag. Jag hör piraten skrika åt mig att hoppa nu, annars skjuter han ihjäl mig. Så jag tar ett steg till och trillar ner i vattnet. Jag kämpar för att hålla mig vid ytan men jag sjunker. Så känner jag några armar ta tag runt mig och simma iväg med mig. När jag äntligen kommer upp till ytan är jag i en lagun, med mängder av sjöjungfrur. Joanna simmar framför mig och ler.
”Du förstår, professorn är inte alls död. Han kommer att göra dig med till en sjöjungfru. Han skulle bara testa och se så att ni inte kommer att skvallra.”
Sedan skrattar hon kallt och försvinner ner i djupet.


Av: Ida & Emilia, 15 år

Mejla gärna och säg vad ni tycker om novellen. Vi tål kritik!

Skriven av: Emilia Thunholm & Ida Söderfjord

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren