Klondhaven

Vi strövade sakta nerför gatan. Vi hade ingen bråttom någonstans så vi tog det bara lugnt och såg oss omkring i staden Klondhaven. Ingen av oss hade aldrig besökt den lilla men tätbefolkade staden förut.
”Fannie”, utbrast Ivan, ”kolla!”
Jag stannade och såg mot de håll som Ivan pekade åt. Han såg mot en egendomlig och ovanligt hög byggnad mitt på de steniga torget. Den hade ett stort kors på toppen av de främsta tornet så jag antog att det var någon slags kyrka.
”Korset”, sa Ivan och jag kisade upp mot toppen av kyrkan. Solen sken starkt och solstrålarna reflekterade sig på korset. Vackra regnbågsfärger strålade mot marken och sken upp en ljus ruta mitt på torget. Jag hade aldrig sett något sådant.
”Det är vackert”, sa jag medan jag beundrade de ovanliga skenet från korset.
Vi hade bara vart i stan ett litet tag och redan märktes det hur annorlunda den var, gatorna var rena från skräp och befolkningen pratade artigt med varandra medan de promenerade längst gatorna. Allt var lugnt och trevligt, tänkte jag medan vi började gå igen. Nelly tultade lite ostadigt fram framför oss. Jag hann precis gripa tag i henne innan hon dunsade ner på marken.
”Du måste vara försiktig”, skrattade jag åt Nelly medan jag lyfte henne upp i famnen. Hon bara fnittrade förtjust och började ta fast i mitt hår med sina småa nävar.
”Det är nog bäst att du bär henne”, sa Ivan medan han småsprang efter oss, han hade hamnat efter för att ta några bilder på de vackra regnbågsfärgerna.
”Till att skicka till mamma och pappa sen”, flinade han och satte den lilla och enkla digitalkameran i fickan.
Vi traskade ett tag under tystnad, både jag och Ivan var upptagna med att se oss omkring i stan och beundra olikheten. Nelly var mest intresserad av mina små pärlörhängen som hon lekte med. Ingen av oss sa något innan vi hade hunnit knalla en bra bit från stans centrum.
”Är det inte snart vi ska svänga”, frågade Ivan när vi hade lämnat innerstans sorl bakom oss.
”Jag.. jag tror det”, sa jag långsamt och såg omkring oss. Det var inte alls lika många människor längre än det var förut, nu var det knappt två personer
”Sa inte mamma att vi bara skulle gå rakt från stationen tills vi kom fram till skolan och sen svänga till höger.”
Vi hade aldrig förut besökt våran mosters nya hem här i Klondhaven. Farmor hade blivit allvarligt sjuk för ett par dagar sen så pappa hade vart tvungen att åka till henne och mamma hade följt med. Vi hade fått ta första tåget hit och det var planerat att moster Maggie skulle möta oss vid tågstationen men hon hade vart tvungen att fara på ett viktigt möte så vi hade istället fått instruktioner av mamma hur de skulle hitta till mosters hus.
”Men det måste väl komma snart”, sa Ivan och vi fortsatte tappert framåt. Vi irrade runt ett bra tag längst gatorna utan att se en skymt av något som liknade en skola.
Till slut började Nelly bli trött och grinig, hon kämpade emot mitt fasta grep om henne och försökte lirka sig bort. Jag gav upp och satte mig tungt på trottoarkanten. Ivan kom hasandes efter och föll ner bredvid mig. Jag släppte Nelly som direkt trippade bort med de blonda lockarna gungandes.
”Vi borde frågat någon om hjälp för att hitta till moster”, sa jag. Efterklokhet, tänkte jag för mig själv, nu var det för sent att ångra att vi inte frågade någon. Mörkret hade redan börjat falla och plötsligt hade allt folk försvunnit runt om oss. Klondhaven kändes inte alls lika mysigt och trevligt längre när gatorna låg folktomma och öde, molnen täckte himlen och gjorden staden grå och dyster.
”Mm”, muttrade Ivan och såg irriterat ner på asfaltet.
Jag suckade och strök bort en ljus hårslinga från ansiktet. Jag hörde Nelly stappla runt på trottoaren och Ivan som tyst muttrade för sig själva.

”Kolla”, tjöt Nelly plötsligt vilket närmare lät som ett ”olla”. Mitt huvud for upp och jag kisade mot slutet av gatan dit Nelly blinkade glatt mot. Det var en människa, en lång gestalt med en mörk kappa som dolde huvudet. Trots mörkret och dimman som precis lagt sig, kunde jag urskilja att han linkade lätt.
”Ivan”, viskade jag och petade till min dystra bror med armbågen. 
”Ja”, sa han frågande så jag pekade mot mannen.
”Vi frågar honom om skolan eller mosters hus”, föreslog Ivan och ställde sig genast upp. Jag satt tvivlandes kvar på trottoaren och granskade mannen.
”Tycker du.. tycker du inte att han ser lite misstänksam ut”, frågade jag och kände mig direkt lite feg.
”Nej och hur som helst vill jag helst in snart, innan det börjar regna”, sa Ivan och började skynda sig mot mannen. Jag himlade med ögonen åt Ivan innan jag tog tag i Nellys hand och sakta tassade efter våran bror.
Ivan hade rätt, det skulle börja regna snart. Åskgråa moln hade samlats sig på himlen och luften var fuktig. Jag ryste till och lyfte den motstridiga Nelly i famnen. De första regndropparna började redan falla. Jag drog den tunna höstjackan tätare om mig och tryckte Nelly mot mig innan jag småsprang fram den sista biten till Ivan.
”... på att du inte vet vart det är..”, Ivan hade redan hunnit fram till mannen och samtalade intensivt med honom. Han slog ut händerna och gestikulerade mot oss.
Nu började det regna på allvar, stora droppar föll ner på oss och luften hade genast blivit kallare. Med andra handen lirkade jag försiktigt på mig luvan för att hålla en del av vattnet borta i alla fall. Jag gjorde samma sak med Nelly och försökte skydda henne under min jacka som tur var några storlekar för stor. Precis när vi hann fram till mannen och Ivan så vände mannen på sig och började halta iväg, han hade defintivit något fel i vänstra benet. Ivan stövlade argt efter och skrek åt honom under dånet av regnet. Antagligen hörde inte främlingen eller så brydde han sig inte för han vände sig inte om. Ivan stannade och blängde mot mannen.
”Ivan”, överröstade jag regnet, ”vad sa han?”
”Han visste tydligen inte något om moster eller överhuvudtaget om en skola”, sa Ivan frusterande och skakade huvudet åt mannens försvinnande rygg, ”sedan stack han innan jag hann fråga något annat.”
Jag suckade högljutt men vägrade tappa fattningen.
”Vi måste hitta ett skydd från regnet i alla fall”, sa jag och såg på Ivan. Han försökte leka oberörd men inte ens han kunde dölja oroligheten.

Åskan mullrade till och en blixt slog sig ner i närheten. Området lystes upp av de starka skenet men bara i en bråkdelsekund. Jag hann bara se Ivans dystra ansiktsuttryck, han såg så mycket äldre ut än sina sjutton år med pannan djupt invecklad i bekymrade rynkor. Jag sänkte blicken när allt svartnade igen och såg ner mot lilla Nelly som hade somnat i min famn. Jag lutade mig bakåt mot de hårda betongvägen och drog med mig Nelly så att regnet inte skulle nå henne. Vi satt på en liten, rostig trappa med lite tak ovanför oss, vilket skyddade oss från de härjande stormen. Självklart kunde den inte hålla borta den isande vinden. Jag huttrade till i den bitande kylan.
Hur kunde det vara så kallt, tänkte jag och kröp ihop, det var ju bara september men det kändens som mitt i vintern. Jag försökte kväva en gäspning men jag var så trött. En snabb blick mot armbandsuret på handleden visade att klockan var redan något över midnatt. Bortsett från åskan och regnet så var det knäpptyst runt om oss. Inga ljud. Ingen människa i närheten.
Alla sover säkert nu, tänkte jag bittert och mina tankar gled tillbaka till kvällen. Vi hade irrat runt i den lilla staden, knackat på från dörr till dörr men de flesta öppnade inte och de som öppnade pratade något obegripligt språk. Vi hade såklart försökt förklara våran situationen men vi hade bokstavligen talat fått dörrarna stängda rakt framför oss. Till slut hade vi gett upp och sökt oss till de första bästa skyddet vi hittat, vilket alltså hade slutligen blivit det här. Byggnaden bakom oss var nog en gammal teater eller något liknande, om man nu såg på de gamla och nötta affischerna och en stor scen som skymtade genom fönstret.
”Åh, vi borde aldrig kommit hit”, muttrade jag, lite smått ilsken på våra föräldrar som hade skickat oss hit, ”vi kunde ha följt med till farmor.”
”Jag vet men nu är det försent”, sa Ivan tyst, ”jag undrar bara vad som har hänt med moster Maggie, hon borde väl försökt söka efter oss eller nåt..”
Jag nickade men mest snurrade mina tankar runt främlingen som vi mött tidigare. Jag nämde om honom till Ivan.
”Äsch, han var säkert bara en argsint gamling”, sa Ivan direkt och verkade inte bry sig om ett dugg om honom. Jag borde väl heller inte göra det men något var skumt om honom..
”Försök sova nu lite, jag kan ta Nelly under tiden”, sa Ivan med en bestämd röst. Jag var alldelles för trött för att vägra eller åtminstone försöka så jag bara lyfte försiktigt Nelly över till Ivan. Sedan kröp jag ihop på den mest bekvämaste ställning jag kunde hitta och slöt ögonen. Det var svårt att sova trots min trötthet. Kylan och dem oroliga tankarna följde mig in i drömmarna när jag slutligen slumrade till.

”Fannie”.
Jag blinkade förvånat till och rycktes in i verkligheten.
”Fannie”, sa Ivan igen och ruskade om mig.
”Ja”, mumlade jag trött och öppnade ögonen. Det var ännu natt, regnet hade upphört och månen lyste nu högt ovanför oss och badade gatan i sitt sken. Jag kunde inte ha sovit länge.
”Aj”, utbrast jag när jag försiktigt rättade till mig och sträckte på mina trötta och frusna ben.
”V-vad..”, lyckades jag få ut mig innan resten av meningen försvann i en enorm gäspning. Jag satte mig upp i sittande ställning och såg frågande på Ivan. Nelly sov fortfarande i hans famn med den ena lilla näven hälften intryckt mellan de ljusrosa läpparna. Hon såg så fridfull ut, tänkte jag medan jag betraktade henne.
”Schh..”, varnade Ivan och satte fingret över munnen. Jag såg obegripligt på honom och rynkade smått på ögonbrynen.
”Va”, viskade jag rätt så högt. Ivan grep otåligt tag om min jacka och vände mig åt ett annat håll. Först såg jag inget märkvärdigt, en tom månbelyst gata med regnpölar lite överallt. Jag hörde ett dämpat ljud och kisade mot den mörka gränden mellan två, nästan fallfärda hus. En liten rörelse fångade min blick och jag märkte mannen som stod böjd över något. Jag såg inte hans ansikte men direkt när han tog ett steg bakåt märkte jag att han haltade lätt. Främlingen vi tidigare frågat vägen, insåg jag och granskade honom. Undra vad han gör här, tänkte jag medan mannen försvann in i grändens mörker.
”Det är ju mannen som vi frågade tidigare om vägen”, sa jag och vände mig igen mot Ivan. Han himlade med ögonen mot mig.
”Det visste jag väl inte”, sa han sarkastiskt och fortsätta spana mot gränden, ”det är något skumt med honom.”
”Det var väl det jag sa”, muttrade jag tyst men lät det vara.
”Det ser ut att han letar efter något”, sa Ivan, utan att bry sig om min kommentar, ”han vankade nyss av och an på gatan som att han sökte efter något.”
Jag började direkt fantisera om vad han sökte men innan mina funderingar hade hunnit alltför långt så ryckte Ivan till i min jacka igen. Mannen hade kommit ut i månljuset och lagt märke till oss. Han såg halvt förvånat och halvt argt mot oss innan han hastigt vände på klacken och skyndade sig iväg, så gott det nu gick med de benet.
”Vi följer efter honom”, viskade Ivan ivrigt och ställde sig upp med Nelly i famnen. Hon ryckte till lite och öppnade ögonen halvt innan hon slöt dem igen och kurade ihop sig i Ivans famn.
Jag kände igen den där glimten i Ivans ögon, han såg ivrigt och längtansfullt på mig. Bara han skulle dra sig mitt i natten och följa efter en total främling. Onödigt äventyrslust, tänkte jag men ställde mig ändå upp. Vad hade vi att förlora egentligen?
”Jag kan ta Nelly”, föreslog jag, jag skulle känna mig mycket tryggare med henne i famnen. Ivan gav den sovande Nelly till mig och vi började ljudlöst smyga efter honom. Han försvann precis bakom hörnet när vi kom fram till den mörka gränden. Han verkade ha bråttom och såg sig inte om.
”Kom, skynda”, sa Ivan tyst när jag stannade till.
”Vänta”, sa jag, gav Nelly till Ivan och småsprang in i gränden. Jag ville se vad främlingen hade letat efter och om han hade hittat nåt. Först såg jag inget i mörkret och tänkte genast gå tillbaka när något som blänkte fångade min blick. Snabbt böjde jag mig ner och sträckte mig efter det. Min hand slöts runt något läderaktigt. Jag drog fram det till ljuset och granskade det. Det var en enkel, mörkfärgad läderplånbok med ett silvrigt spänne som glittrade svagt i månljuset.
”Ivan”, utbrast jag och skyndade mig tillbaka ut på gatan. Jag viftade med plånboken och stannade till vid honom.
”Det är nog det här han letade efter”.
”Säkert, men kom nu annars tappar vi bort honom”, sa Ivan otåligt och drog mig framåt. Vi halvsprang fram på gatan och rundade hörnet. Mannen syntes inte någonstans.
Ivan svor till och sparkade i gruset. Jag kisade och försökte se mannen men utan att lyckas, han var borta. Men det fanns en sidogata åt vänster.
”Han kanske svängde”, föreslog jag och pekade mot den smala gatan. Ivan såg snabbt på mig och sprang sedan mot gatan med Nelly tryggt mot famnen. Jag passade på att undersöka plånboken jag hittat. Med stela fingrar lirkade jag klumpigt upp spännet. Det var inget underligt med innehållet, märkte jag direkt. Det fanns de vanliga, från pengar till gamla och ihoptrasslade kvitton. Men det jag brydde mig om var legimitationen. Jag drog fram den lite nötta kortet. Bilden var gammal men jag var säker på att det var den mannen trots att jag bara sett en liten skymt av honom. Namnen hade nästan flaknats bort så jag kunde knappt urskilja vad det stod. Mikael Edman.
Mikael Edman, tänkte jag och höjde huvudet för att ropa till Ivan. Han hade precis kommit fram och såg nu bakåt mot mig. Han tecknade försiktigt åt mig med handen att komma dit innan han vände blicken mot gatan igen. Han hade tydligen hittat mannen.
Jag tryckte plånboken i jackfickan och sprang fram till Ivan och Nelly. Direkt när jag kom fram såg jag en månbelyst gestalt linka fram några hundra meter framför oss. Utan att säga något började vi gå efter honom. Vi hade tur, han kollade aldrig bakåt. Inte en endaste gång. Han förde oss längre och längre från stans centrum och husen blev mer och mer ranligare och äldre, det bodde knappast nån mycket folk här. Precis när jag trodde att han aldrig skulle stanna så svängde han av gatan och gick fram till ett grått tvåvåningshus som såg ut att falla ihop när som helst. Fönsterna var igenbommade med träplankor och målarfärgen hade lossnat lite överallt. Mannen såg ut att fumla med nycklar innan han försvann igenom dörren.
”Vad ska vi göra nu då”, frågade jag när vi kom fram till huset. Ivan ryckte på axlarna och frågade: ”fanns det något intressant i plånboken?”
”Nå han heter nog Mikael Edman om det nu är hans plånbok”, sa jag, fiskade upp plånboken och gav den till Ivan. Nelly hade vaknat till och kämpade nu emot Ivans armar, hon hatade oftast att bli bärd. För att hon inte skulle börja skrika satte Ivan henne försikigt på marken där hon vinglade till lite först med började sedan gå omkring lite stadigare. Jag betraktade henne medan Ivan tyst kollade igenom den läderinbunda plånboken.
”Fannie”, viskade Ivan plötsligt. Han drog fram en pappersbit och visade den mot mig. Maggie Wennerstedt stog det nedklottrat med stora bokstäver ovanför en adress här i Klondhaven. Jag drog efter andan och satte handen för munnen.
”Men.. varför har han mosters namn”, stammade jag förvånat och såg på Ivan. Han mötte bekymrat min blick innan han kollade bak mot huset.
”Jag vet inte men har verkar ha något att göra med henne”, sa han bestämt, ”och jag tänker ta reda på vad.”
Han granskade husets framsida i en sekund och märkte en liten fönsterlucka som antagligen ledde till källaren.
”Ivan..”, sa jag varnande.
”Men vad föreslår du”, frågade han och slog ut med armarna, ”att jag går och knackar på?”
Jag var tvungen att inse att det var en dum idé, det var något med mannen som inte stämde. Ivan stod inte och väntade på mitt svar utan böjde sig ner framför luckan och kikade in.
”Okej, jag tror jag kommer igenom”, sa han sedan, ”du står här och väntar med Nelly.”
Jag kunde bara nicka, det skulle inte tjäna till att försöka ändra på honom. När Ivan för en gångs skull kom på något, hur galet det än var, var det omöjligt att stoppa honom.
Till min förvåning var fönstret öppet, Ivan sköt lätt upp den. Utan att tänka över det så kröp han helt enkelt igenom. Han såg mig rakt in i ögonen en bråkdelsekund innan han tyst släppte taget och försvann. 
”Ivan”, väste jag och skyndade mig mot fönstret.
”Jag är okej”, hörde jag hans svar, ”stanna där, jag kommer snart.”
”Skynda dig”, var allt jag fick fram. Jag hörde hans steg innan de också försvann och gick sedan ner och satte mig på trottoarkanten en bit ifrån huset. Nelly tultade fram till mig och jag drog henne upp i famnen. Den här gången stred hon inte emot utan kramade mig hårt. Även hon visste att allt inte var rätt. Inget är som det borde vara.
Vi är mitt i natten ute i en stad som vi aldrig vart förut i och skuggar en man som kan egentligen vara vem som helst. Det lät sjukt.

Det gick två minuter, fem minuter, tio minuter.. När det hade gått lite över en kvart började jag bli riktigt orolig. Jag stod inte ut med tanken om vad som kunde hänt honom.
Åh, vad ska jag göra, tänkte jag för mig själv. Skulle jag fa efter Ivan eller skulle jag stanna här och hålla Nelly trygg? Till slut tog oroligheten över, jag såg på Nelly och hon verkade lugn. Jag var tvungen att ta med henne.
”Nelly”, viskade jag hest till henne. Hon nickade och bet sig i läppen.
”Ivan är där inne”, sa jag och gjorde en gest mot huset, ”vi måste dit in och kolla vad som har hänt med honom, förstår du?”
Hon nickade igen och sa något obegripligt.
”Du måste vara absolut tyst”, sa jag och satte snabbt pekfingret mot läpparna.
”Tyst”, sa hon och härmade mig, ”Nelly tyst.”
Jag gav henne ett snabbt leende som förhoppningsvis skulle förklara att allt skulle bli bra innan jag grep tag om hennes lilla hand och gick fram till källarfönstret.
”Jag går in först, sedan tar jag dig”, viskade jag till Nelly innan jag försiktigt lirkade mig igenom fönstret i ett försökt att inte åstadkomma några ljud. Det var oväntat lätt, tänkte jag när jag hade kommit igenom och stod på de hårda stengolvet.
”Nelly”, viskade jag och till min lättnad såg jag hennes runda ansikte ovanför mig. Jag sträckte mina armar mot henne och tog ett fast grepp om hennes midja.
Jag beslöt att behålla henne i famnen, det skulle bli lättare.
Det var kolsvart där nere men mina ögon blev vana snabbt. Området var inte stort och de mesta var var fullpackat med olika lådor och annat skräp. Det såg ut som en helt normal källare, vilket det i och för sig var. En brant trappa ledde uppåt i mitten av rummet och ett svagt sken kom därifrån. Jag svalde och tryckte Nelly mot mig innan jag styrde mina steg mot trappan. Den var inte lång och det var endast en enkel, svartmålad dörr i slutändan. Jag stannade till vid den och tryckte huvudet mot den i ett försök att höra något. Ett svagt sorl av röster hördes men de var nog en bit härifrån, tänkte jag. Jag kunde inte urskilja om Ivan var en av dem rösterna. Jag tryckte ner handtaget, det var inte låst i alla fall, och öppnade dörren. Som jag trodde var det tomt i rummet intill. Det var en lång hall utan några möbler. En dammig byrå med en sprucken spegel ovanpå var det enda som fanns. Det var lika grått och trist som det såg ut utanför. Den enda utvägen var en träfärgad dörr längst bor i korridoren, den stod på glänt och rösterna kom definitivit därifrån. Nu hörde jag tydligt Ivans arga och bestämda röst. Jag smög så sakta jag kunde fram till dörren. Jag samlade allt mitt mod och kikade in i rummet.
Jag stod som förlamad och såg på synen framför mig.
Mannen som vi förföljt stod med ryggen mot mig och jag kunde skymta Ivan framför honom. Moster Maggie var fastbunden i trästol längst bort i rummet, hennes ögon var vidöppna och hon såg vettskrämd ut.
”Du är galen”, skrek Ivan argt till mannen.
”D-du vet inget, i-ingenting”, stammande mannen och jag häpnade över att höra rädslan i rösten. Det lät som han närsomhelst kunde brista samman.
Jag såg mot Maggie igen, hon såg sliten ut. Hennes axellånga hår som var i en brunaktig nyans var rufsigt och ovårdat. Hon hade mörka ringa under ögonen som att hon inte hade sovit på länge. Hon kastade en snabb blick mot dörren och mötte min blick. Hennes ögon vidgade sig en aning, hon såg förvånat på mig och sedan gled hennes blick ner mot Nelly. När hon såg henne, försökte hon gestikulera till mig att gå utan att mannen skulle märka något. Det lyckades, han koncentrerade sig helt och hållet på Ivan nu.
Jag backade några steg men så att jag fortfarande hade rummet under uppsikt. Maggie viftade snabbt med handen och kastade en förskräckt blick mot mannen innan hon hastigt lade handen i en gest vid örat. Jag förstod.
Snabbt gav jag rummet en sista blick innan jag vände mig och och småsprang bort. Jag tog samma väg tillbaka ut på gatan. Lyfte Nelly genom fönstret och lyckades sedan även dra upp mig själv.
Gatan var fortfarande lika ödslig. Månen lyste upp gatan och gjorde allt ännu kusligare. Spöklika skuggor gömde sig i huskanterna. Med kalla kårar farande längst ryggen tog jag tag i Nellys varma lilla hand och småsprang bort från huset.
Okej, en telefon. Jag försökte tänka klart men jag var så orolig över Ivan och moster. Men jag var tvungen att ringa efter hjälp, intalade jag mig själv. Det fanns inget folk ute vilket ju inte var så konstigt. Jag sprang till närmaste hus och knackade försiktigt på dörren. Inget svar. Jag knackade hårdare. Fortfarande inget.
Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken, jag var nära till panik. Hysteriskt sparkade jag till dörren utan någon framgång. Jag kände en tår rinna nerför kinden men jag torkade ilsket bort den. Inte nu.
”Vänta”, sa jag med en darrig röst till Nelly. Jag lämnade henne på den smala infarten och sprang själv ut på gatan igen.
Jag sprang från dörr till dörr, bankade på de hårda träet i ett försök att få någon vakna. Ingen öppnade, ingen öppnade ens ett fönster och skrek till mig. Ingenting, bara total tystnad. Jag kom fram till gatans slut och såg bakåt, Nelly hade sattit sig på trottoaren. Jag kastade en blick mot gatan som korsade den jag nu var på. Kanske, kanske skulle det vara någon där. Men om jag skulle dit skulle jag lämna Nelly ensam och utan uppsikt.
Jag såg mot henne och sedan omkring henne. Det var ingen fara, hon skulle klara sig ett tag. Men samma var jag inte säker om Ivan. Jag skakade på huvudet och försökte få av mig den obehagliga tanken.
Jag började springa mot husen.
Tillslut hade även jag tur, en dörr öppnades försiktigt och jag kastade mig fram medan orden hejdöst rann ur mig.

Det är över, det är över, intalade jag mig själv om och om igen. Jag skakade fortfarande, trots den tjocka filten som omgav mig och elden som brakade i kaminen. Jag såg mot de lekande lågorna, såg hur de försöka nå högre och högre upp..
”Fannie”, sa någon tyst och jag rycktes in i verkligheten. Jag blinkade förvånat när jag såg alla blickarna vända mot mig. Moster Maggie kramade mig hårt med sin ena arm där jag satt uppkrypen i soffan bredvid henne. Ivan satt på min andra sida. Nelly låg redan och sov en trappa upp, hon hade somnat direkt vi kommit. Kommit hit slutligen, till mosters mysiga lilla hus. Den var kanske lite gammelmodig men det passade henne.
Två uniformklädda poliser satt i varsin mjuk fåtölj framför oss med en kopp kaffe i handen. Båda betraktade mig nyfiket.
”Fannie”, sa den manlige polisen vänligt, ”du kanske även vill höra din brors version om händelserna.”
Ärligt talat, jag brydde mig inte. Vi var alla i säkerhet, vilket var det viktigaste. Jag ville inte höra vad mannen haft för sig eller vad som hänt under tiden jag hämtat hjälp. Ivan hade ett stort sår i pannan men vilket som tur var inte vart så hemsk att det hade behövts sy. Moster mådde bra, men hon var fortfarande skakig och hade inte pratat mycket. Jag vill inte veta men jag nickade ändå.
Polisen, som tydligen hette Ahlberg om man såg på den lilla brickan som satt på bröstfickan, gestikulerade till Ivan att börja och lutade sig själv bakåt.
”Ja, för det första kom jag och mina syskon hit..”, började han och fortsatte berätta allt som hänt oss. Allt från den vackra staden till att vi hade gått vilse. Han nämde även att vi mött främlingen tidigare och hur vi kommit på att följa honom.
”Väll inne i huset hittade jag moster som var bunden och när jag försökte släppa lös henne kom mannen in till rummet. Han började skrika åt mig och kastade en bok på mig vilket jag nästan lyckades väja undan från”, han rörde vid äret, ”han fortsatte att skrika till mig om något om förbjuden intrång och ville att jag skulle gå. Jag försökte prata med honom men han vägrade lyssna. Rent sagt verkade han helt sinnessjuk. Till slut lugnade han sig lite och började muttra något obegripligt om.. om sin bror och att det inte var hans fel. Ett tag därefter bröt sig polisen in, vilket fick honom i panik..”
”...Och gjorde att han sprang rakt in i armarna på oss”, avslutade den kvinnliga polisen Helin Ivans berättande.
De verkade fortfarande smått bekymrade och bad istället moster att berätta om sina upplevelser. Alla vände sina blickar mot moster. Hon rättade till sig och öppnade munnen för att börja men stängde den lika snabbt.
”Du behöver inte berätta än om du inte är redo”, försäkrade Helin vänligt.
”Nej, det går bra”, sa moster självsäkert och harklade sig, som för att hämta kraft och började. Alla satt helt tysta och lyssnade på mosters långsamma med tydliga stämma.
”Det började i förrgår, jag gick hem från jobbet vid tio-tiden på kvällen. Gatorna var vid de laget redan tomma på folk och det regnade smått. Jag har ju inte bott så länge här så jag råkade svänga fel vid en korsning och hamnade på de obebodda området i östra delen av stan”. Det förklarade varför ingen öppnade till oss, tänkte jag bistert.
”När jag gick förbi ett hus hörde jag arga röster och utrop men bestämde mig att strunta i dem. När jag insåg att jag hade gått fel svängde jag och gick tillbaka samma väg. Vid huset med de arga rösterna såg jag nu två män stå på den vildväxta gräsmattan, de skrek åt varandra och verkade druckit rätt så mycket, speciellt den andra av dem. De märkte inte mig och plötsligt knuffade den längre mannen den andra bakåt och jag insåg att han höll i en kniv.” Moster stannade till och hämtade andan, vi satt tysta och väntade på att hon skulle fortsätta.
”De började bråka på allvar, den andra skrek åt den längre att han var galen men han.. han bara slog till honom, plötsligt var kniven där och den andra föll ner på marken...” Moster svalde och slöt ögonen. Det hade vart svårt för henne.
Det blev tyst, jag försökte smälta in mosters berättelse.
Knivhöggd, sånt.. sånt där händer bara inte. Inte här, inte i sådana här småstäder. Vi kunde inte vara inblandade i ett mord. Allt var upp- och ner. Åh, jag önskar att det här aldrig hade hänt. Jag visste att det som var gjort kunde man inte göra ogjort, men det här var hemskt. Varför finns sånt i världen?
Innan någon hade hunnit säga något tog sig moster till orda igen.
”Det var då han.. mördaren såg upp och märkte mig. Jag kände direkt igen honom, staden är inte så liten, jag hade mött honom flera gånger och han hade alltid verkat fullständigt normal. Mikael Edman, en helt vanlig person som vad jag vet lever ensam utan familj i utkanten av stan. Innan han hann göra något så sprang jag därifrån. Ingen följde efter mig vad jag såg och jag sprang de fortaste jag kunde hela vägen hem. Jag borde gått direkt till polisen men jag måste erkänna att jag helt enkelt inte vågade, jag var rädd att om jag skulle avslöja honom skulle han.. skulle han göra något med mig också.
Jag visste ändå att jag måste gå till polisen men sköt upp det hela tiden. I gryningen skulle jag promenera till ett viktigt möte på jobbet. Såklart märkte jag inte att jag blev förföljd innan det blev för sent. Mannen hade tydligen känt igen mig, h-han slog mig medvetslös i en gränd där det inte fanns något folk. När jag vaknade upp var jag i huset, huset där sedan Ivan kom in och slutligen polisen..”
Hennes röst brast och tårarna rann nerför hennes kinder. Jag tog hennes hand och kramade den hårt med min egen.
Allt skulle bli okej, allt var redan okej, det är över nu, ville jag säga men kunde inte få orden ur mig.
”Jag förstår att du, ni alla”, Ahlberg såg på oss, ”är ordentligt uppskakade men vi måste få reda på vem personen som Edman dräpte var.”
Moster svarade direkt.
”Det var Henrik Edman, hans bror.”

Åter igen blev det tyst, en chockad tystnad.
”Hans bror?”, sa Helin förbryllat.
”Ja, Henrik. Han var på besök här under några dagar hos Mikael.”
”Men.. varför”, mumlade Helin tyst och rynkade pannan.
Hon var inte den enda som inte förstod, varför skulle Mikael vela döda sin egna bror? Det snurrade i huvudet, så mycket hade hänt under så kort tid. Jag önskade att jag var så liten som Nelly, jag ville somna och glömma allt det här, fast det bara skulle vara tillfälligt.
”Han berättade för mig”, sa moster och avbröt den förvånade tystnaden, ”det var ett missförstånd. Han menade aldrig döda.. det bara blev så. Mikael och Henrik hamnade i bråk och det gick överstyr. Åh, Mikael var så fullständigt chockad och panikslagen. Han visste inte vad han skulle göra, han... han hatar sig själv för det han gjort.”
”Du vet väl att de inte förändrar något”, sa Ahlberg, ”han måste fortfarande straffas för mordet oavsett om det var meningen eller inte men han kan nog få ett mildare straff.”
Moster nickade bara.
Jag mötte Ivans blick, han visade inte nån mycket känslor utan gav mig ett snabbt leende. Det är bra nu, sa hans blick innan han vände den mot den manlige polisen igen.
”Nu när vi har överstökat det här tycker jag att ni alla borde gå och lägga er. Vi kommer prata mer med er senare men just nu är det viktigt att ni får vila. Och tack än en gång till er två”, han såg mot mig och Ivan, ”utan er kanske vi aldrig skulle fått reda på det här.”
Ivan nickade mot honom. Jag nöjde mig med att möta hans vänliga blick innan han ställde sig upp. Han och Helin gick. Vi tre satt kvar en bra stund innan moster tillslut ledde oss till övervåningen. Vi hasade långsamt uppför trappan och moster visade oss vårt rum där Nelly redan sov djupt. Ivan slängde sig ner på madrassen i ena hörnet av rummet och jag kröp upp i den lockande sängen.
Jag sjönk ner mot kudden och somnade direkt.

De kommande dagarna i Klondhaven var problemlösa. Poliserna förhörde oss kort och vi fick veta att Mikael hade fått ett lindrat fängelsestraff. Jag tyckte lite synd om honom, tänk vilka skuldkänslor han måste ha... men samtidigt var det ju hans eget fel.
Moster var gladare än vanligt, hon försökte nog inte påminna om de hemskheter som hänt under våra första timmar i stan. Hon tog med oss på utflykter ut på stan och skämde ut oss med små presenter. Hon kände sig nog skyldig till det som hänt men jag dömde inte henne på något sätt. Det var inte hennes fel, det var ingens fel.
Men trots att det var över nu skulle jag alltid minnas det. På kvällarna gick jag igenom händelserna för mig själv trots att jag försöka låta bli. Trots att jag visste att Ivan också var vaken sa jag inget, vi pratade aldrig om den natten.
Vi stannade bara i Klondhaven i drygt en vecka. Trots att jag skulle sakna moster oerhört mycket var det skönt att äntligen få åka hem igen. Våra föräldrar hade egentligen velat få oss hem på direkten men vi hade övertygat dem att vi mådde bra och kunde stanna. Vi kunde egentligen ha åkt men vi ville inte såra moster genom att åka bort nu när hon fortfarande var chockerad efter det som hänt fast hon inte visade något utanpå.
Oavsett det som hänt under våran första tid i Klondhaven skulle jag även sakna stan. Den var fortfarande otroligt vacker och annorlunda. I alla fall så länge man höll sig till stadens centrum, vi besökte inte alls de gamla stadsdelarna. Jag ville aldrig mer dit.
Så den dagen vi åkte hem grät jag när jag vinkade adjö till moster när vi steg på tåget. Ivan höll i Nelly och vinkade också med andra handen. Vi gav henne ett sista leende innan vi vände om och gick och satte oss i en enskild vagn. Tåget startade direkt och började sakta rulla framåt.
Jag slöt ögonen och lutade mig bakåt i de mjuka sätet medan tåget ökade farten och lämnade sakta staden bakom sig.

Författare:

Publicerat

Dela: