Knuten näve

Med handen i fickan går han.
Hårt knuten näve
pulserande ådror som spänns och vibrerar.
Han känner det.
Vet det.
Känner hjärtats slag, hårda, hårda, snabba, snabba.
Ser ner i asfalten och biter samman tänderna.
Ser inte på någon, vill inte heller bli sedd.
Vill bara försvinna,
eller helt enkelt ätas upp
av den flammande vreden inombords.

Men de som ändå ser honom, granskar hastigt hans ansikte.
Tittar på en ung mans ilsket röda kind och tänker
”Jaha. Han har minsann råkat ut för något otrevligt han.”
Eller;
”Stackars sate, jag är glad att jag inte är i hans kläder!”
Vad de ser, är bara ett yttre, men ändå så
verkligt.

Det hårda slaget svider fortfarande på hans kind
och tårar av ilska blinkas hastigt bort.
Han går snabbt; småspringer nästan.
Och klumpen i halsen blir större för varje steg han tar.

Tanken är rasande,
rädd och obeveklig.
Den här gången blir den sista.
Så tänker han, om och om igen.
När han går längs med regnvåta trottoarer med
en knytnäve hård som stål
i sin ficka.

Trapporna försvinner
under hans våta gympaskor.
Aldrig har det gått såhär snabbt att ta sig upp,
öppna dörren
och hänga av sig jackan.

Han ser honom sitta i soffan.
Blicken fast vid TV: rutan
precis som alltid.
Och han hatar, hatar
hatar
hela den store mannens uppenbarelse.
Röda kinder och som alltid,
en urdrucken starköl på soffbordet.

Nu är det slut på det här, tänker han,
den unge mannen,
som har ett svidande märke på sin kind.
Nu är det slut, det var sista gången
han slog och slog
med sin feta hand och jag bara tog emot.

”Vad gör du här? Fick du inte nog förut?”
Rödsprängda ögon, blanka av alkohol
vänd mot figuren i dörröppningen.
Han som står där
blek och sammanbiten.

Knytnäven hård, så hård,
stark och arg.

Han tar några steg fram, den rödögde i soffan reser sig upp, plötsligt vaksam
för han ser
beslutsamheten i den unges ögon.
Och han sträcker på sig, vill kanske försöka återfå sin stryka,
men den har försvunnit mellan soffans dynor.
Men mest av allt är han förvånad.
Häpen, över att den där flammande unge mannen, med ilskan i ögonen, näven knuten
och beslutsamheten som en iskall sköld framför kroppen,
är hans son.
För så har han aldrig sett honom förut.


Slaget känns som en befrielse.
Och han slår, om och om igen.
träffar näsan, träffar käken.
Känner inte smärtan i knogarna.
Märker inte att den fete
har ramlat ner i soffan, håller armarna som skydd framför ansiktet
med blodet flytande från näsan.
Nej, han bara slår och slår;
låter knytnävarna gå tills allt har tagit slut.
Tills det är lugnt och tomt inuti.

Då tar han ett steg bakåt.
Ser på honom, han som ligger där som en klump i soffan.
Ser på honom, länge utan att säga något.
Ler inte, känner ingen glädje alls.
Bara tomhet.
För nu är det över.
Nu är det slut.
Aldrig mer ska han springa sin väg med ett svidande rött märke på sin kind.
Aldrig mer ska han gömma sig på toaletten,
gråta och stoppa bomullstussar i näsan för att försöka stoppa
blodet.
Det är slut.

”Va fan...”
En grymtning från soffan, ett öga som öppnas med svårighet
och en känsla av chock i den lilla skitiga lägenheten.

”Nu går jag.”
Sonen ser på sin far
som ligger där och blöder i soffan,
och innan han sakta vänder sig om och går därifrån säger han något
som för alltid stannar kvar i den äldre mannens hjärta;
”Det här var sista gången.”


*

Med handen i fickan går han.
Med en slapp, blödande,
tom hand.
Inte längre knuten.
Går han, längs med regnvåta trottoarer
långsamt och stilla.
Blicken i marken.


Och ett
svidande rött märke
försvinner sakta
från en blek kind.



*

Skriven av: Jessica