'Kojan'

Fan vad han hatade trånga utrymmen! Varför skulle just han skickas hit? Laga en jävla kabel nere under marken i ett utrymme, lika litet som en telefonkiosk. Dessutom mitt ute i skogen. -Förbannade mobiltelefoner! svor han för sig själv. Ända sedan det började sättas upp master överallt, hade skiten bara krånglat. Och alltid var det just han som skickades till de mest otillgängliga och ödsliga platser. Och alltid skulle han trängas in i ett minimalt utrymme för att koppla, mäta, skruva och skarva om allting. Han som förmodligen var den som var känsligast för små utrymmen i hans arbetslag. Det kanske inte direkt var cellskräck, men något åt det hållet. När han var liten och lekte med sin storebror ute i sommarstugan, stängde hans storebror alltid in honom i 'kojan' som de hade ute i skogen. 'Kojan' var egentligen ingen koja, direkt. Den var egentligen en stor låda, gjord av brädor, med en lucka som gick att låsa. Det var förmodligen en gammal fraktlåda eller nåt. De hittade den en gång när de var ute i skogen och lekte. Hans storebror tyckte att det var jätteroligt att låsa in honom i lådan. Storebrodern sa alltid: -Ska vi inte gå och leka ute i kojan? Han vågade inte säga nej, för då skulle han få stryk i stället, det visste han. Då var det bättre att sitta i 'kojan' i några timmar. -Har ni byggt en koja? frågade pappa. -Ja. sa storebrodern. Den ligger på ett hemligt ställe borta i skogen. Det är bara jag och Robert som får gå dit. -Jaha. sa pappa. Vad skojigt för er. och puffade lite på pipan, samtidigt som han böjde sig framåt för att ta lite mer kaffe ur den bruna plasttermosen. Robert ville egentligen tala om för pappa att 'kojan' inte var någon koja, utan en gammal låda, och att hans storebror alltid låste in honom där. Men han vågade aldrig. Då skulle hans storebror ge honom stryk. Det hade han sagt.
Robert kände hur mycket det blev med alla minnen från 'kojan' och storebrodern som skrattande satte klykan i järnöglan på luckan, där det tidigare förmodligen suttit något hänglås eller nåt, och försvann iväg bort i skogen. -Jag måste ut härifrån! tänkte han. Svetten rann från pannan utmed kinderna. Det blev varmare och varmare. Han slängde verktygen på golvet och vände sig mot stegen och klättrade upp mot luckan. -Ljus! Det var så skönt att komma ut i ljuset. Som när hans storebror efter ett par timmar hade gått tillbaka och öppnat lådan. Då hade han snyftande krupit ut och sakta gått genom skogen tillbaka till sommarstugan. Han skruvade av locket på termosen och hällde upp en kopp kaffe. Händerna skakade. -Vad fan gör jag här? tänkte han. Jag klarar inte detta mer. Varför byter jag inte jobb? Han torkade sig i pannan med ovansidan av handen. -Nu får jag fan i mig skärpa mig. Han hällde ut kaffet som var kvar i koppen och skruvade på den på termosen igen. Han reste sig upp och gick tillbaka till luckan. Han tittade ner i hålet i marken. -Vad fan är det med mig? tänkte han. Det är ju för fan bara ett jävla hål. Nu får jag ju för helvete skärpa till mig. Han tog ett djupt andetag, sedan klättrade han ned. Ju längre ned han kom i hålet, desto mer mörker slöt det sig omkring honom. Hålet svalde honom. När han hade kommit nästan ända ner kände han hur paniken började välla fram inom honom. Allt runtomkring började snurra. Stegen svajade åt alla håll och han fick svårt att hålla balansen. Han försökte fumligt klättra upp igen. Benen bar honom knappt. Det tjöt i huvudet, ljuset blixtrade framför ögonen på honom. Handsvetten gjorde stegen hala.
När han var nästan uppe, och bara hade några steg kvar, sträckte han sig efter det stora handtaget på insidan av luckan för att kunna dra sig upp den sista biten. I sitt svimfärdiga tillstånd förstod han inte att luckan inte skulle klara av att hålla emot hans tyngd. Han fick tag i handtaget och drog med all kraft för att komma upp. Istället drog han luckan emot sig. Han kände hur luckans tyngdpunkt flyttades mot honom, och han släppte genast greppet. Men det var försent. Den stora plåtluckan kom farande emot honom med full kraft. Han tappade balansen och fötterna gled av steget. Han föll bakåt ned på golvet. Samtidigt som han slog ryggen i väggen bakom sig, slog luckan igen ovanför honom. Det blev alldeles mörkt.
Det tog flera dagar innan någon saknade honom. När felet han skulle fixa inte var fixat, skickades en annan kille ut. När han kom fram och såg Roberts bil stå parkerad jämte elcentralen blev han orolig. Han gick fram och öppnade luckan och tittade ned. Där på golvet låg Robert hopkrupen, skakade och grät. När han märkte att det strömmade in ljus började han skrika. Ljuset skar in i honom. Hans såg sin storebror som hade kommit för att släppa ut honom igen.
Robert genomgick en psykologisk undersökning. Läkaren hade under undersökningen svårt att få kontakt med honom. Han svarade aldrig på några frågor utan stirrade bara framför sig. Ibland fick han vansinnesutbrott och slog vilt omkring sig och skrek. Robert bor numera på Lindens boende för mentalpatienter. Där sitter han på sin säng och väggarna kommer hela tiden närmre och närmre honom.

Skriven av: William Roos