Publicerat
Kategori: Novell

Kolla där du värmer händerna dina

Det var solnedgång. Solen hade precis hittat ner bakom de första trädtopparna och himmelen skiftade i den klaraste blå färgen till den djupaste röda färgen. Hon gick fram till mig. Jag spände hela kroppen. Hon viskade något i mitt öra. Viskningen var lugn likt en snöflinga som ensam seglade ner från den gråblå decemberhimmelen men samtidigt intensiv likt en het och passionerad kyss. Om jag skulle fått välja vad jag ville höra precis innan jag dog, skulle det vara denna viskning. Den skulle få eka i min själ i evigheters evighet.

Innan hon vände ryggen mot mig och gick gav hon mig en kyss på kinden. För några sekunder kändes det som om jag skulle lyfta och bara flyga iväg. Mina fjärilar hade blivit till moln, som med en lätt bris i ryggen drev iväg. Likaså blev det för mina känslor. De fick inte plats i huvudet, och de var tvungna att ta vägen någonstans. Jag skrek helt enkelt ut att hon var den vackraste varelse som någonsin gått på denna jord. Hon vände sig om och log. Hennes leende sken lika mycket som den klaraste stjärnan på himmelen. Det kunde likt solens strålar förvisa mörkret från dagen, på samma sätt som det förvisade mörkret från mitt hjärta. Innan jag visste ordet av var hon borta.

Hon skulle hem igen. Och jag, jag stod där, ensam, likt en blomma på bergets krön. En blomma som kanske var på väg att vissna. Jag visste att jag kanske aldrig mer skulle få se henne. Även om jag skulle få det skulle tiden där i mellan bara fyllas av den obarmhärtiga längtan efter något man åtrår mer än själva livet. Och om jag aldrig mer skulle få se henne kunde jag lika gärna bli blind. Det fanns inget mer för mig att se. Hon var soluppgången i mitt liv.

Solen var nu på väg ner. Den hade skyndat sig ner över trädtopparna och krupit ner bakom molnen över havet. Kylan och mörkret gjorde sig allt mer påträngande. Jag beslutade mig för att ställa mig på klippan över havet. Där brukade jag kunna tänka klart, i alla fall när min skalle inte var fylld till bredden med bekymmer. Men jag visste att en enda droppe av kärlek, hennes kärlek, kunde späda ut det grumliga och beska bekymret.

Om jag ändå hade sagt något till henne tidigare! Varför sa jag bara inte att det var henne jag älskade? Då hade jag sluppit stå här som det fån jag är. Hade kanske haft henne sittandes i mitt knä, medan jag smekte hennes hår? Nu satt bara ångesten som en stor klump i mitt bröst, medan den råa vinden smekte mitt hår. Eller det var snarare så att den råa, fuktiga och sorgdränkta vinden kastade mitt hår vårdslöst åt alla håll, likt mitt hjärta kastats fram och tillbaka i halsgropen första gången jag såg henne. Vinden kunde lika gärna ta tag i hela mig och kasta mig ut över klippan. Nej! Jag kunde inte tänka så! Tänk om hon kände samma sak för mig? Tänk om hon bara var lika blyg som jag? Det skulle jag nog aldrig få veta.

Jag tog en promenad. Jag var om möjligt ännu mer dränkt i bekymmer och sorg. Mitt hjärta hade liksom blivit knycklat som ett papper som sedan slängts i en ensam papperskorg på det stora torget. Mina tankar om mig själv dominerades över hur misslyckad jag var och jag började få kramp i benet. Men den krampen kunde inte jämföras med krampen jag hade i hjärtat. Men helt plötsligt dök någonting inom mig upp. Hoppet hade hittat torget och papperskorgen. Det hade tagit upp mitt hjärta och rätat ut det igen, och där fanns nu istället ett hjärta, lika präktigt och rött som ett hjärta ska vara. Jag kom att tänka på vad hon viskade till mig. Viskningen hade bara studsat djupt, djupt in i min skalle, träffat något hårt och var nu tillbaka. Tillbaka i mitt medvetande. Jag kunde klart och tydligt höra vad hon sa. ”Kolla där du värmer händerna dina.”

Skriven av: Sebastian Myrander

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren