KÖLN, DEN SANNA HISTORIEN

Huru Guldet hamnade i floden Rhen



Nedtecknat af Archibald V
Sonsonsonson till ArekcahAp Cawa Wypnk Cahr


I ryssland bodde en gång en alkemist vid namn ArekcahAp Cawa Wypnk Cahr, han var mycket omtyckt som barn, därav de många namnen. För enkelhetens skull kan vi kalla honom Archibald. Archibald var en av sin tids mest framstående alkemister, han tog sin lyckliga barndom och smälte ner den till rent guld. Alla andra alkemisters guld var uppblandat med bly, järn och koppar, fullt med luft och poröst som ett bolster. Och därför blev han utskrattad när han på en stor internationell konferens på ett slott utanför Köln år 1325 berättade om sin hemlighet och visade sitt hjärta av guld.

Archibald var nämligen inte bara intresserad av de ädla metallerna utan också mycket fascinerad av anatomi. Han hade därför format guldet till en komplett fullskalig modell av ett människohjärta som man kunde plocka isär för att studera insidan och hur klaffarna fungerar. Det här var på den tiden då Ivan blev furste över Moskva och långt innan någon hade kommit på tanken att kalla honom Ivan den förste, helt enkelt för att det inte hade funnits någon Ivan före honom. Köln ansågs i Moskva som ett Jerusalem av nytänkande och klokhet. 50 år tidigare hade Kölns befolkning nämligen rest sig mot kyrkan och handgripligen jagat biskopen och hela hans här tillbaka till Rom. Händelsen omtalades fortfarande som den bästa striden i Kölns historia och av de roligaste folkfesterna i modern tid.

Sedan dess hade en kreativ diskussion kring den världsliga och andliga makten förts i hela Köln som alla deltog i, låg som hög. ”Vad gör vi nu då” var frågan på allas läppar. Om inte Jesus Kristus är chef i den här stan vem skall då vara det? Tidigare hade det ju funnits en kejsare i Rom istället för gud, men det var länge sedan. Till en början hade Kölnborna tagit sig an uppgiften med ett brinnande engagemang. Alla hade sin idé om vilket system som var det bästa att förvalta den världsliga makten.

Hansan tyckte att det var alla handelsmän i staden som tillsammans regerade bäst, men adeln påpekade att köpmän förvisso var de mest lögnaktiga, baksluga och taktlösa i varelserna i staden och att en stad som styrdes av en massa konkurrenter skulle till slut drivas i konkurs av snålhet. De föreslog i sin tur att adeln var bäst på att styra staden för det hade Platon sagt. ”För mer än tusen år sedan!” genmälde köpmännen unisont, om vi skall lyssna på Platon kan vi lika gärna återgå till Romarriket, Platon och hans gamla grotta har ingenting med Köln att skaffa!

Sådär höll de på att kivas fram och tillbaka. En vettvilling föreslog till och med att folket själva skulle få bestämma hur Köln skulle styras. Att alla tillsammans, till och med bönderna skulle råda över stadens framtid. Den galningen tog Kölnborna itu med handgripligt och raskt. De doppade honom i en tunna med tjära, rullade honom i fjädrar och skjutsade honom ut ur stan fastsurrad vid ett vagnshjul med orden att han kunde göra sällskap med påven nere i Rom eller ännu hellre i helvetet. Sist man hörde något om honom hade han faktiskt påträffats i Rom. Eftersom Påven var förvisad till Avignon och Rom befann sig i ett politiskt kaos försökte han sig på att starta en demokratirörelse även i Rom. Han lyckades faktiskt få en del anhängare och såg ut att bli en tongivande maktfaktor i den italienska politiken. Hade det inte varit för att vissa anrika familjer ville bevaka sina intressen så kanske Rom hade blivit en demokrati så småningom. Man får nog medge att det kostar dyrt att komma på en bra idé innan tiden är mogen. Efter att ha blivit bortkörd från Köln blev han till slut lynchad mitt på Peterplatsen i centrala Rom.

Men i Köln fortsatte diskussionen oförtrutet, även om det förekom en hel del pajkastning på kalaset och diskussionen fördes på en väldigt låg nivå så ledde det till en hel del intressanta och inspirerande samtal. Filosofer hyrdes in av den ena för att bevisa sin tes gentemot den andre som svarade med att kalla in en astrolog för att slå hål på dennes resonemang. Konstnärer engagerades för att måla det framtida Köln och Musiker utbildades för att ge uttryck åt essensen i ett självstyrande Köln. Man skulle kunna tala om en slags renässans men det gjorde knappast Kölns befolkning. Mest av den enkla anledningen att det inte var så många som pratade franska i Köln, Frankrike var ju det land där påven bodde och honom ville man ju ha så lite som möjligt att göra med.

Det var därför inte undra på att Archibald på förfrågan av hertig Jörgen, såg fram emot att komma till Köln och medverka vid konferensen tillsammans med de främsta vetenskapsmännen i den civiliserade världen. Det vill säga den kristna världen. I inbjudan som tillsändes honom via det ryska konsulatet erbjöds han att framlägga sin teori om hur den världsliga makten skall fördelas och systematiseras på bästa sätt.

Han hade sparat sin viktigaste upptäckt och bäst bevarade hemlighet just till den här konferensen. Efter en lång sjöresa till havs och en avkopplande färd uppför Rhendalen anlände Archibald punktligt i Köln. Resan hade inte tagit mer än två månader och tack vare att Köln var en av Hansans viktigaste städer så hade han lyckats få en bra lågprisbiljett från Novgorod via Visby där de lastat på järn. Han kom bra överens med kaptenen som under färden hade introducerat honom för både en och annan flaska venetianskt vin serverad med ruskiga historier om odjuren till havs och senaste nytt från Konstantinopel.

Eftersom Archibald hade rest längst hemifrån för att komma till konferensen fick han äran att inleda hela konferensen med sin föreläsning. Han berättade att hjärtat som han höll i handen var gjort av renaste guld och att det enda sättet att framställa rent guld utan att bryta det ur marken var att utvinna det ur en lycklig barndom. Med sitt hjärta som bevis framlade han sin teori om att allt guld vi hittar i jorden ursprungligen kommer från jordens lyckliga barndom och att om Kölnborna bara såg till att barnen var lyckliga så skulle staden snart bada i guldskimmer. Flytande guld skulle spruta ur stadens fontäner och lägga sig som ett tunt stoff över alla byggnader, statyer och levande djur och växter. Som slutledning summerade han sitt föredrag med orden ”Det spelar egentligen ingen roll vilket system ni väljer för den världsliga makten, huvudsaken är att de som styr sätter barnen i första rummet, pratar så att barnen förstår och framförallt lyssnar på vad barnen har att säga.”

När han hade avslutat sin föreläsning blev det tyst en kort stund i hela rummet och sedan brast en del av åhörarna ut i ett hysteriskt fnitter som stegrade sig till ett öppet flatgarv och till slut eskalerade i sådana skrattkonvulsioner att man var tvungen att tillkalla slottet livmedikus som slog dem i huvudet med sin hammare tills alla hade lugnat sig. Archibald som inte hade väntat sig den reaktionen blev bestört och visste inte vad han skulle ta sig till, han stod som fastnaglad i golvet under hela den pinsamma förnedringen och inom honom var det som om någonting brast. Han kunde inte för sin värld förstå vad det var han hade sagt som var så roligt.

Sanningen att säga var det inte många andra konferensdeltagare som kunde säga det heller, kanske var det hans konstiga omoderna kläder och den roliga spetsiga hatten med stjärnor på eller så var det hans roliga uttal kombinerat med hans glödande entusiasm som gjorde honom till en så komisk figur. Men i själva verket skrattade de för att de någonstans visste att han hade rätt.

Det bör nämnas i sammanhanget att den utdragna diskussionen om den världsliga makten hade lett fram till en del ovanliga sociala mönster som hade blivit norm i Köln när man diskuterade stadens framtid. Det hade nu blivit kutym i lärda kretsar att skratta lite lätt för att visa att man var av en annan åsikt. Ett anförande kunde inledas med ett formellt Ha ha! för att visa att man inte instämde med föregående talare eller Ha ha ha! För att visa att alla andra kunde dra åt skogen med sina vansinniga idéer eller till och med ett överförtjust Moahahahaa! För att visa att man var spritt språngande galen och kunde tänka sig att styra Köln själv som blodtörstig och enväldig tyrann. Vanan att skratta i den akademiska världen hjälpte ofta till att lätta upp den annars ganska infekterade debatten och gjorde att Köln på den tiden var en glad och munter stad.

Men anledningen till att de lärda skrattade så mycket åt just Archibalds hjärta hade att göra med andra saker än enbart gammal vana, även om vanan säkert hjälpte till. De var ju alla alkemister och tillsammans närde de alla en hemlig längtan att förvandla någonting inom sig till guld. De gick alla omkring med skinnpåsar som de hade tänkt visa upp, alla innehållande ett korn av något guldaktigt som de skulle presentera som sin senaste upptäckt. Alla viste att om Archibald hade rätt så skulle de aldrig lyckas framställa rent guld eftersom ingen av dem hade haft en riktigt lycklig barndom. Därmed var deras framtida karriärer som alkemister slagna i spillror.

Så mycket roligare det skulle vara om Archibald hade haft fel var det någon som tänkte och började fnittra, då skulle jag dels kunna fortsätta forska om hur man framställer guld och dessutom kunna hoppas på att lyckas. Och i samma stund drabbades alla alkemister i hela salen av samma tanke och började fnittra i kör.

När de hade lugnat sig frågade Archibald vad det var för fel på hans idé som gjorde att de kunde skratta honom rätt upp i synen, varpå församlingen skruvade på sig lite generat och mumlade. Efter ett litet mumlande var det någon i sällskapet som påpekade att Archibalds hjärta förvisso var ett ypperligt hantverk men att det alls inte kunde vara skapat av någon som hade kunskap i anatomi eftersom den vänstra kammaren var alldeles för stor för att passa proportionerna, det var helt enkelt ett klåparverk. Innan Archibald kom sig för att svara var det någon annan i salen som reste sig upp och sade att föresten så var det osäkert om det överhuvudtaget var gjort av guld eftersom han hade tyckt sig se en skymt av ärg vid ett av kranskärlen och om det nu överhuvudtaget var guld så skulle det mycket möjligt kunde röra sig om vanligt guld från Moskvas överfyllda skattkammare.

Diskussionen blossade nu upp för fullt men istället för att kretsa kring Archibalds idéer rörde den sig mest kring om guldhjärtat var anatomiskt riktigt eller inte och huruvida det var gjort av vanligt guld eller inte. Archibald fick till slut frågan om han på något sätt kunde bevisa att han hade framställt guldet själv och om han kunde upprepa experimentet. Alla vände sina blickar mot Archibald men naturligtvis kunde han inte göra något sådant. Hjärtat var gjutet av fullständigt rent och äkta guld och skiljde sig varken genom kvalitet eller sammansättning från vanligt guld. Dessutom hade han i skaparglädjen använt all sin lyckliga barndom för att tillverka guldet så han kunde inte göra mer.

I ursinne packade Archibald alla sina koffertar som knappt blivit uppackade och steg åter ombord på båten han kommit med. Låt dem stanna här i Köln sade han till Kaptenen, jag följer med vart du än åker, bara du tar mig långt härifrån. Kaptenen som var en klok man gav genast order om att förbereda avresan mot Tunisien. Redan senare samma dag stävade de ut längs Rhen och i aktern stod Archibald och samtalade med Rhendöttrarna som skvalpade i båtens kölvatten. Han gav dem sitt hjärta av guld och de lovade att vaka över det och att bara den som avsade sig all kärlek skulle kunna stjäla guldet och härska över världen. Till Köln lyfte han en knuten näve och svor en ed att staden inte skulle ena sig om ett styrelseskick så länge han var i livet. Sen vände han sig om mot fören och glömde hela historien och återvände aldrig mer.

Diskussionen fortsatte om hur Köln skulle styras drog ut i det oändliga. Det som från början varit en inspirerande och viktig sysselsättning blev till slut ett evigt ältande utan lösning. Ingen av de alkemister som kommit till konferensen var längre vid liv när stadens skrån 1396 beslöt att instifta en egen författning med borgmästare och stadsråd. Det skulle dröja ända till 1475 innan Köln fick status som fri riksstad.

Författare:

Publicerat

Dela: