Publicerat
Kategori: Novell

Kompisen slår till men missar

Denna dag som började så bra, visade sig sluta på ett sätt jag aldrig kunnat drömma om. Det var lördagsmorgon, jag steg upp tidigt, klockan var omkring 11.30 när jag intog min frukost, bestående av kaffe och en ostsmörgås. Det var en varm julidag. Jag hade precis klätt på mig när det ringde på dörren, då stod han där, mannen vars fantasi sträckte sig från jorden till de yttersta av planeter i universums baksida, om det nu finns någon baksida i universum.
Hänger du med på dans i kväll?
Jag vet inte.
Det är Göranssons som spelar i kväll.
Aldrig hört talas om.
De är bra.
Okej, ja följer med, sa jag lite tveksamt och ångrade att jag inte sa nej. Men å andra sidan så skulle det vara roligt att – eventuellt – träffa någon trevlig tjej.

Vi var där strax efter 21 och det var mycket folk i parken. Jag tänker inte stanna kvar så mycket i just det, mer än att jag dansade en del. Vad kompisen gjorde ville jag helst inte veta.
När dansen var slut började han att springa, och jag också då förstås, av ren instinkt. Han sa något som jag inte uppfattade men det var något med polisen, så mycket hörde jag. Han sprang fort, fast han var väldigt tjock, jag trodde inte att han kunde springa så fort, men det kunde han alltså. Jag hade fullt sjå med att hinna ifatt honom. När jag kom till bilen flåsande stod han där och glodde. Jag stödde händerna - lätt framåtböjd – på mina knän för att hämta andan.
Spring så tror de att vi är poliser, det var det ja sa när ja sprang ifrån dej, sa han flåsande. Det runda ansiktet var rött efter ansträngningen och det ljusa krulliga håret var fuktigt av svett.
Folk kan ju tro att vi är dumma i huvet, sa jag, när vi börjar springa så där, ja trodde att nån höll på att bryta sej in i min bil.
Bryta sig in? Nej fan, ja ville bara imponera på tjejerna som stod utanför.
Imponera är inte rätt ord, titta så bönderna springer, de har väl bråttom hem för att mjölka korna, hörde ja de sa. Ha! Vi mjölka kor, ja som bara sett kor på kort, och det var ett dåligt kort dessutom, sa jag irriterat.
Du hänger upp dej på småsaker, kvinnor gillar män i uniform. 10-4 10-4 vi har uppfattat ordern, klart slut, sa han högt.
Äh, hoppa in i bilen så åker vi, de skrattar åt oss ser du inte det.
Han satte sig bredvid mig i framsätet, och när vi svängde upp mot stora vägen pratade han i ett kassettband som fick tjänstgöra som kommunikationsradiomikrofon, eller vad det heter. Folk tittade efter oss. Min bil var lätt att känna igen, det var en Volvo Amazon av 1965 års modell. Färgen var ljust gul med svart motorhuv och baklucka, grillen var betäckt med fyra extraljus. Vid det tillfället önskade jag att jag haft en annan bil, alternativt en annan kompis. Jag beslutade mig för att aldrig mer sätta min fot i denna stad så länge jag hade bilen kvar, och framför allt inte tillsammans med honom.

När vi hade stannat vid korvmojen för att äta en mosbricka med två kokta och litet tillbehör och var på väg att köra därifrån, kom en kille och två tjejer fram till oss och frågade om vi kunde köra dem till Kungsvägen.
Vi följde sedan med honom och de två tjejerna till hans lägenhet. Han bjöd på smörgåstårta och dricka. Han berättade att han fyllde 30 år och hade haft ett kalas tidigare på kvällen, sällskapet åkte sedan till krogen för att avsluta kvällen.
Han hette Stefan Andersson och jobbade som försäljare. Han var lång och smal och rödhårig.
Sofie Hammarlund hette den ena tjejen, Hon var omkring 20-25 år, ganska liten till växten, hon hade långt vågigt blont hår.
Marika Johansson hette den andra och var också omkring 20-25 år, hon hade korpsvart halvlångt hår. Hon var något längre än Sofie.
Min kompis satte igång att ljuga något förskräckligt, jag har inte hört på maken sedan dess. De tre lyssnade intensivt och visste väl inte om de drömde eller inte, de stirrade på honom i säkert en kvart innan Stefan bröt tystnaden, själv begravde jag ansiktet i händerna, vad jag skämdes. Han berättade om sina upplevelser i jaktens och fiskets förljugna värld, det var älgar med över hundra taggar och det var gäddor som var så stora att de måste tas i land med bogserbåt, allt nedlagt och infångat av honom själv. Och alla kvinnor han hade haft sex med och fått betalt för och alla barn han var far till, bortemot 50 stycken kända och säkert lika många okända, och för att inte tala om alla flygmaskiner han flugit, Boeing och Viggen, bland andra. Han som aldrig ens gjort militärtjänsten en gång.
Är ni kompisar? frågade Stefan mig.
Ja har aldrig sett honom förut, ja tog upp honom vid lasarettet, hade ja vetat att han rymt från psyket hade ja aldrig plockat upp honom, svarade jag och hoppades att jag drömde. Jag nöp mig själv litet försiktigt på låret, det gjorde ont men jag vaknade inte, alltså var det ingen dröm.
Kompisen brydde sig inte det minsta, han var i full extas, jag tror inte att han märkte att vi var där, munnen gick som en väderkvarn på honom. Ibland ställde han en fråga rätt ut i luften, vi svarade med ett mmm och mhm utan större engagemang.
Nej det är väl dags att vi åker nu, försökte jag.
Ja, klockan är mycket, och man behöver ju sova också, skrattade han frånvarande och fortsatte sitt pladder i ytterligare ett par timmar. Stefan hängde slappt över soffkanten och de två tjejerna satt med armarna i kors och hängande huvuden. Deras så trevliga kväll hade slutat med en mardröm, som ännu inte var över. Det skulle bli värre.

2

Det ringde på dörren, vi rusade alla för att öppna, utom kompisen som satt kvar i fåtöljen, vi var nyfikna på vår befriare, den befriare som skulle befria oss från fler rövarhistorier. Vi hann fram till dörren samtidigt där det tog stopp. Stefan blängde lite på oss, vi flyttade oss så att han kunde öppna dörren. En man ramlade in och slog i golvet, tjejerna skrek.
Han har en kniv i magen!
Det var en man i femtioårsåldern, han låg på rygg med en kökskniv inkörd i magen.
Jag lutade mig ner mot honom och kände på hans puls, det fanns ingen, vad jag kände.
Ring ambulansen och polisen, sa jag upprört.
Det behövs inte, sa kompisen, det ordnar ja.
Han drog kniven ur magen på mannen.
Vad gör du? skrek Stefan, du kan ju döda honom, man ska inte dra ur en kniv som sitter i kroppen, man kan göra mer skada.
Jaså, svarade kompisen förvånat och stoppade tillbaka kniven i magen på mannen, tydligen hittade han inte rätt ingångshål utan fick trycka med hela sin kroppstyngd för att få in kniven till skaftet, blod skvätte omkring. Vid det tillfället var fyra personer på olika ställen i lägenheten för att tömma maginnehållet.

Vi satt sedan hoptryckta i tresitssoffan illamående och bleka av både händelsen och tröttheten.
Kompisen satt mittemot och vräkte i sig smörgåstårta och dricka, han smackade ljudligt och rapade ännu mer ljudligt. Han läste musiktidningar och en tidning från apoteket.
Vi måste ta reda på vem som mördade honom, sa han.
Vem är den mördade? undrade Sofie med darrande röst.
Ja vet inte, ja har aldrig sett honom, svarade Stefan.
Vi måste ringa polisen, sa Marika.
Ja det gör vi, ja vill inte ha en död man i hallen, sa Stefan.
Kommer inte på fråga, ja ska lösa det här, sa kompisen med munnen full av smörgåstårta.
Stefan stirrade rakt fram, det såg ut som han fixerade blicken på en tavla med en BMW.
Nästa år ska ja inte ha nån semester, sa han hålögt. Tjejerna och jag nickade instämmande.
Eftersom ja är kriminalpolis ska ja undersöka mannen, sa kompisen och försvann ut i hallen. Vi andra följde långsamt efter, vi hoppades att mannen levde. Det gjorde han inte. Kompisen undersökte mannen, han lät sina händer klämma och känna på mannen under mycket hummande, tidningarna han hade läst hade han med sig, han bläddrade snabbt i dem. Han hade antagit en läkarröst.
Mannen dog av få se här, han bläddrade i tidningarna, distorsion i stolgången och dyslexi.
Dog han av det? frågade jag.
Ja det gjorde han.
Dumheter! Han dog av knivhugget som du var medhjälpare till.
Ja har jobbat som läkare så ja vet, sa kompisen och började berätta hur han räddat ett helt sjukhus från digerdöden, han blev då hjälte och fick ha sex med tre sjuksköterskor som nio månader senare nedkom med varsina välskapta tvillingpar.
Ja har ringt polisen, viskade Stefan.
Bra, svarade jag.

3

Det var två polismän och två ambulansmän, varav en var kvinna.
Kompisen presenterade sig som kriminalpolis Nilsson. Poliserna och ambulansmannen/kvinnan tittade på honom.
Stefan förklarade vad som hänt, han berättade viskande om kriminalpolis Nilsson och pekade sedan på mig. De nickade menande och ambulanskvinnan gav mig en medlidande blick. När jag mötte hennes mörkblå ögon fick jag lust att springa fram till henne och kramas, och gråtande berätta hur mycket jag fått stå ut med, men att det här var det värsta. Jag höll mig dock i skinnet. Poliserna tog våra namn, adresser och telefonnummer i fall de skulle behöva komma i kontakt med oss.
Sofie tog mig lite avsides.
Säg sanningen nu.
Ja, svarade jag nyfiket.
Är han din bror?
Jag skakade på huvudet.
Är ni släkt?
Nej.
Känner ni varandra?
Ja, tyvärr, han är en gammal bekant till oss, mina föräldrar och syskon alltså.
Det må vara förlåtet. Vad kommer hända nu?
Vet inte, jag vill bara dö.
Polisen kommer att hitta hans fingeravtryck på kniven och då blir han kanske fälld för mord.
Ånej, sån tur har vi inte, sanna mina ord. Han klarar sig, han har kontakter som fixar alla dumheter han gjort.
Har han gjort mer saker när du varit med?
Nej, det här var första gången, men ja har hört talas om annat han gjort som inte är lagligt, men det vill ja inte berätta.
Snälla du, kan du inte ta med där den där idioten härifrån, sa Stefan som plötsligt dök upp.
Jo, men vart är han?
I trappuppgången med ett skrivblock, han försöker hitta spår sa han innan han gick.
Ja ska göra vad ja kan för att få med honom, ja är trött och vill hem, sa jag.
Men du, det var en jävel att ljuga.
Minst sagt, svarade jag sanningsenligt.
Kompisen slet upp ytterdörren och slängde sig på golvet med en duns, det var som en hundrakilossäck med potatis hade slängts från femte våningen, enda skillnaden var att i en hundrakilossäck med potatis finns det åtminstone lite intelligens.
Vad gör du? frågade Marika förskräckt.
Ja respekterar, nej vad heter det, det är nåt på rek.
Rekommenderar, sa jag snabbt.
Ja, rekemmenderar heter det ju, sa han. Stefan och tjejerna skrattade i smyg.
Har du kommit fram till nåt då? frågade jag.
Ja tror att han blev mördad av nån i huset.
Du har en riktig deckarhjärna, du, sa jag. Men det menade jag inte.
Ja vet. Du och jag ska bli som de där kända tv-deckarna, de som jobbar ihop, vad heter de nu? Han tänkte en lång stund, Doktor Watson och Mister Hyde, sa han sedan och log överlägset.
Vi flåsade uppgivet i samstämmig kvartett.
Nu åker vi, sa jag.
Ja, vi måste ner till station, sa han.
Station? undrade Stefan.
Järnvägsstationen, hoppas jag, för att åka tåg hem, han alltså, sa jag.
Jag lämnade Stefan och tjejerna och vi lovade varandra att ses igen – utan kriminalar`n – samt att höras på telefon. Jag bad även om ursäkt å kompisens vägnar. De tog emot ursäkten, men menade att jag inte kunde hjälpa att han var sådan där, och det är så sant så.
Kompisen hade redan försvunnit ut pratandes i ett päron han tagit från Stefan. Naturligtvis var han först till bilen.

4

Väl hemma åt jag en sen frukost, klockan var omkring halv åtta och jag var väldigt trött, jag såg fram mot att få sova länge. Kompisen hade gått hem till sitt men först efter en timmes deckarprat om hur vi – det vill säga han – skulle lösa mordet.
Nattens händelse hade gjort intryck på mig för jag hade svårt för att somna, men jag somnade till slut. Jag sov en orolig sömn och var inte riktigt utsövd när telefonen ringde.
Hej din bock, sa rösten i luren.
Är du redan vaken, sa jag.
En kriminalpolis måste alltid vara vaken.
Du är ingen kriminalpolis.
Jo det är ja.
Du är fabriksarbetare.
Det är bara en täckmantel.
Vad vill du?
Vi måste åka till mordplatsen, polisen behöver oss där.
Gör de? Då får du åka ensam, ja vill sova. Det var en jävla natt. En man blev knivstucken.
Ja och därför ska vi dit.
Nej ja vill inte, snälla låt mej vara.

Hemma hos Stefan blev vi utfrågade av en kriminalpolis, vi förklarade vad som hade hänt.
Mannen hade bott i en annan del av staden och polisen trodde att han besökt någon i området. Man hade knackat dörr, utan resultat, ingen hade sett något och ingen hade sett mannen som polisen nu visade på ett kort. Om mördaren bodde i samma område eller hus som Stefan hade han lyckats ljuga för polisen om sin skuld till brottet.
Stefan såg väldigt trött ut och tjejerna hade ”sminkat bort” tröttheten, trots det såg man att de inte lyckats så bra, nattens händelser hade satt spår i oss alla utom kompisen, som inte förstod bättre. Han tog över hela showen till kriminalpolisens förvåning. Han gick fram och tillbaka i rummet och lade upp teorier om hur mordet kunde ha gått till, han drog i sina hängslen och hummade och pratade om vartannat.
Jag vet av egen erfarenhet att folk kan begå de mest best hm hemska mord, och det beror på att kromosonskiktet håller på att tunnas ut över mej, eller, ja, över allt menar jag.
Kriminalpolisen satte sig ner. Stefan hällde upp kaffe åt honom.
Jag kan även berätta om den gången då jag körde dynamit från Göteborg till Stockholm. Gubben jag körde åt kunde inte tillfredställa frun och han frågade om jag kunde hjälpa till, javisst svarade jag då, man vill ju hjälpa en kompis, ge henne vad hon tål, sa han. Jävlar vad hon njöt. Jag fick tiotusen kronor för det. Trot eller inte men nio månader senare kom en check på ytterligare tiotusen kronor, det visade sig att käringjäveln fått tvillingar, vad säger ni om det? Visste ni förresten att fingret ruttnar när man pekar på regnbågen? Eller var det näsan?
Vi svarade inte. Kriminalpolisen sa inte ett ljud, han bara stirrade, kanske tänkte han på hur lugn och skön lördagskvällen varit och längtade hem. Kompisen fortsatte i samma anda och när äntligen kriminalpolisen insett vad det var för dåre, försökte han avbryta, naturligtvis utan resultat.
Jag hjälpte en bonde en gång, med en tjur som skulle betäcka en ko. Tjuren hade för bråttom så han bröt av staken, det var en jävla kåt tjur, bonden ringde till doktorn, nej vänta nu, veterinären var det, för de var tvungna att avliva tjuren.
Varför då? frågade kriminalpolisen.
Jo för han skulle aldrig bli som en människa igen. Detta utbröt en skrattsalva som inte var av denna värld. Kompisen fick då, på grund av det, ännu mer energi. Det är konstigt men när man skrattar åt hans fantasier blir han etter värre och drar till med historier som är helt makalösa. (Det tar för lång tid att skriva om allt han sa, det skulle behövas minst hundra sidor till).
Han harklade och fick upp något, han tittade sig omkring efter en plats att göra sig av med det, han hittade inget utan svalde istället. Kriminalpolisen snörpte med munnen och ställde med, darrande hand, ifrån sig kaffekoppen och lade kakan på bordet. Han var blek och torkade sig i pannan med handflatan. Vi andra slutade också att äta. Kriminalpolisen ställde sig upp och skrek.
Nu får det fan i mej vara nog! Kompisen blev paff och satte sig. Ja har hört nog, ni kan inte hjälpa oss mer i utredningen men hör ni något så får ni höra av er, utom du din stolle, sa kriminalpolisen och pekade på kompisen som log, kriminalpolisen log inte tillbaka. Han lämnade oss med darrande steg och slog igen dörren med en smäll. Vi satt tysta en lång stund.
Nu tänker ja gå hem, sa Sofie, följer du med Marika?
Ja här blir man tokig, svarade Marika. De lämnade oss utan att säga ett ord, Sofie nickade vänligt åt mig, jag blinkade åt henne, lite så där i all hemlighet. Jag hoppades att vi skulle träffas igen, ensamma.
Nu åker vi hem, sa jag bestämt. Kompisen följde med utan protester, förmodligen hade tröttheten tagit ut sin rätt.

5

Framme vid bilen, en Saab 99 lånad av min pappa, stod en man, han var omkring femtio skulle jag gissa. Han var rejält berusad.
Kan ni skjutsa mej till Järnvägsgatan.
Ja tror inte det, sa jag.
Men snälla, för fan, ja ska hälsa på en vän, sa mannen som stank som en spritfabrik.
Eftersom både alkisen och kompisen sammangaddade sig mot mig, kände jag mig tvingad att skjutsa honom till Järnvägsgatan. När vi kom dit ville han att vi skulle följa med till hans vän, min kompis propsade på att få följa med.
Vännen bodde i ett trevåningshus, på bottenvåningen. Alkisen gick in utan att ringa på, dörren var olåst. Vi följde efter. Hallen var lång men smal, längst bort fanns badrummet, till höger låg köket och till vänster på motsatt sida låg vardagsrummet och sovrummet. Ingen var hemma.
Tompa, var är du? skrek alkisen.
Han är inte hemma, sa jag.
Det skulle han va, för han va hemma hos mej i går kväll och tog en taxi hem på natten.
Tompa! ropade han igen.
Vi ska åka nu, ska vi skjutsa dej, eller stannar du här? frågade jag.
Ni kan skjutsa mej till Krille.
Vart bor han då?
Vet du inte var Krille bor?
Nej, det vet ja inte!
Där jag träffade er.
Okej, vi skjutsar dit dej, sen åker vi hem.

Vi släppte av honom på parkeringen i området där Stefan bodde. Kompisen var tyst hela vägen när vi åkte de tre milen hem.
Vad är det med dej? frågade jag, du är så tyst.
Vi ses sen, sa han och gick med raska steg hemåt. Jag gick hem till mig för att göra ordning lite mat. Konstig prick, tänkte jag.
Jag satt sedan i godan ro och åt av den goda maten och tittade på tv. Naturligtvis ringde telefonen, jag flåsade irriterat och tog luren.
Kan du komma hit?
Ja äter.
Men efter maten?
Vad är det?
Ja har kommit på nåt.
Okej, ja kommer sen.

Kompisen bodde hos sin mamma som var invalid efter en trafikolycka fem år tidigare, pappan hade nyligen dött och kompisens syskon hade egna familjer, så det blev kompisens lott här i livet att sköta sin mamma när inte hemtjänsten, så att säga, var i tjänst. Han hade flyttat från sin lägenhet, dels för att spara pengar och dels slippa åka de tre kilometerna flera gånger om dagen för att sköta om sin mamma. De var rent utsagt snåla människor som räknade varje öre, saknades det någon krona blev det ett herrans liv. Kompisen hade aldrig fått ta körkort, de hade honom under hård uppsikt fast han nu var närmare fyrtio. Han ägde en moped som de med bra kontakter, lyckats få ner tusen kronor i pris. Han började ta sig mer friheter nu sedan pappan dog och mamman orkade inte så mycket och kunde av den anledningen inte ha så mycket koll på honom.
När jag kom hem till honom var klockan strax efter åtta på kvällen. När jag stod vid dörren hörde jag gräl inifrån, jag gick in.
Hallå! ropade jag. Det blev tyst.
Kom in, sa kompisen.
Jaså äter ni.
Det var bra att du kom, sa hans mamma.
Jaha?
Som du ser här på vågen, väger hans mat 523 gram, och titta på min tallrik, hon bytte tallrikar, min väger 475 gram, det är orättvist, varför ska den där tjockisen ha mer än jag?
Ge din mamma ett par köttbullar, sa jag med irritation i rösten.
Ja här då, sa han och gav henne fyra stycken. Båda såg ut att vara nöjda så jag satte mig i vardagsrummet. Efter en stund kom båda in.
Ja ska köpa en videokamera, sa kompisen.
Kommer inte på tal, sa mamman.
Det gör ja ändå, det är mina pengar.
Du köper ingen videokamera, det är för dyrt. Kompisen blev riktigt arg han ställde sig upp och skrek så saliven sprutade ur munnen på honom.
Ja ska köpa en videokamera, det är mina pengar och ja gör som ja vill, det ska du strunta i, får ja inte köpa det ja vill ha så ska ja se till att du svälter ihjäl käringjävel.
Han sprang ut ur huset och slog igen dörren med en smäll.
Han är så le mot mej, sa hans mamma.
Jaså? sa jag förvånat.
Tänk om han vore som sin bror, det är en pojke som är snäll de.
Mmm.
Han har ju blitt så tjock för han äter en massa godis och kakor och dricker fet mjölk.
Jaha.
Vi har alltid haft problem med honom, sen har var liten, han har alltid levt i sin egen fantasi, ja du känner ju honom så du vet ju.
Jo, jag vet att han har lite idéer ibland, svarade jag.
Han är inte så snäll och naiv som folk tror. Ja tror att han skulle mörda om han fick chansen.
Det tror inte jag. Dörren öppnades och han ropade på mig. Jag gick till honom.
Följ med till mitt rum, ja ska visa dej nåt.
Ett fotografi? sa jag frågande när vi satt på hans rum.
Den här tog ja i lägenheten hos han som hette Tompa.
Tog du den? Varför då?
Titta här, han visade kortet, där är han som blev mördad.
Ja jävlar, var det hans lägenhet?
Ja det var ju mest kort på honom och några kort på alkisen vi körde, han är med här, titta!
Kortet var taget någonstans vid kusten, mannen som var mördad stod i mitten med ett fiskespö, bredvid honom på hans vänstra sida stod alkisen och på hans högra sida stod en annan man, kanske var det han som hette Krille. De hade armarna om den nu mördade mannen. De tre log in i kameran och såg ut som de bästa av vänner.
Undrar om polisen har förhört alkisen?
Om inte de har gjort det så gör vi det, sa kompisen.
Hur ska vi få tag på honom då?
Vi tar med kortet och frågar folk där Tompa bodde, och går inte det åker vi till området Stefan bor.
Ja, men det kan inte bli förrän tidigast tisdag, för ja ska på fyrtioårskalas i morgon.
Okej, då gör vi så, sa kompisen.
Jag gick hem till mig för att titta på video, jag hade spelat in Studierektorns sista strid, från tv: n, men ännu inte hunnit se den. Serien var rolig och gav mig några goda skratt.

6

Fyrtioårskalaset var trevligt med god mat och tårta.
Jag kom hem sent på kvällen, klockan var nästan elva. Jag hade precis satt mig när telefonen ringde. Det var Stefan.
Har du sett på lokalnyheterna eller lyssnat på radion idag? frågade han.
Nej, vad då?
Det har skett ännu ett mord här utanför.
Nä!
Jo, en alkoholist blev mördad natten till idag, knivhuggen till döds med en kökskniv.
Vet de vem han är?
Ja, en kompis till den där som ramlade in till mej, sa polisen när de var här.
Hette han Krille?
Nej det var Palle eller Kalle, jag hörde inte riktigt vad polisen sa.
Har de fått tag på mördaren?
Nej, de har sökt i hela stan och förhört alkisens umgängeskrets och hans grannar och mej och mina grannar.
Det kanske är samma mördare som dödade han som ramlade in i din hall.
Ja, polisen tror det.
Vet du förresten om nån som heter Krille i ditt område?
Det finns en knarkare som bor i huset mitt emot, han heter Krister men kallas säkert Krille. Ja känner honom inte, det är liksom inte min vänkrets.
Kompisen och jag tänkte åka dit i morgon och prata lite med Krille, om det nu är han.
Det är ingen idé, han har inte varit hemma på säkert en vecka, ingen vet vart han är.
Den där Palle eller Kalle var kompis med han som blev mördad i lördagsnatt, sa du, vet du vad han hette?
Tommy Andersson, men kallades Tompa.
Då var det nog Pallekalle vi skjutsade i söndags, han skulle hälsa på en som hette Krille. Och den där Tompa hade varit hos Pallekalle på lördagskvällen och hade beställt taxi hem, men något hände alltså innan taxin kom.
Pallekalle bodde inte i det här området, då måste nåt ha hänt på vägen, kanske träffade Tompa nån han kände igen som skulle hit.
Ja, han bodde på andra sidan stan, så visst är det märkligt, varför åkte han hit, när han skulle hem?
Säg det! Men du titta in i morgon om du kommer, men ta inte med kriminalaren, jag orkar inte me´n.
Jag är nog tvungen att ta med honom för han har fått för sig att han ska lösa mordet.
Vi ringde av och jag satte på tv:n.

Nästa dag ringde jag kompisen, hans mamma svarade.
Han är inte här, polisen har hämtat honom, han är misstänkt för mord.
Va?
Ja sa ju att han var kapabel att mörda, den otäckingen.
Nej, det är omöjligt, han har inte mördat nån.
Polisen hittade hans fingeravtryck på en kniv, han har ju haft med polisen att göra förr, så det var ingen konst för dem att hitta samma fingeravtryck.
Men det är inte sant.
Hur ska det gå för mej nu?
Du har fler barn som kan hjälpa dej, de får nog ställa upp nu, tills vi klarat det här, han är oskyldig, det vet ja och det finns vittnen till det. Det ordnar sig ska du se, sa jag tröstande.
Det gör det inte, nu är han fast och kommer att få livstid.
Det kanske bara är ett förhör. Vad sa poliserna när de kom?
De kom inte in, de bara pratade i dörröppningen, när han kom in och sa att det var polisen och att han var misstänkt för mord och skulle följa med.
Jag ska åka till mordplatsen och sen prata med polisen så får vi se vad som händer.

7

Vad fan håller du på med? Skrämma din mamma på det sättet var ganska fult.
Jag var tvungen, det var ett jävla liv för att vi skulle åka hit, hon satte i gång med att skrika så jag trodde hon skulle få en attack. När hon lugnade ner sej hittade jag på det här med polisen, smart, va?
Synd att det inte var på riktigt, sa Stefan lågt. Vi var alltså i hans lägenhet, för att sedan gå över till Krilles lägenhet. Jag blev lite besviken på att inte Sofie var där när jag kom.
När ja var liten brukade ja följa med Erik, han som körde timmerbilen, till olika ställen för att lasta och lossa timmer, och en gång blev gubben sjuk och bad mig ringa ambulansen. Ja ringde i hans kommunikationsradio. Ambulansen hämtade honom och polisen var med, ingen av dom kunde köra lastbil, men då sa ja att det kan ja göra, fast ja var tio år. Ja körde lastbilen fullastad med timmer med poliseskort, de hade sirener och saftblandarna på. Jävlar vad folk tittade. När vi kom fram till sågverket undrade de varför polisen var med, och när högsta chefen såg att det var ja som körde sa han åt poliserna att deras hjälp varit onödig, för att ja var den bästa lastbilschauffören han visste fast ja bara var tio. När högsta polischefen fick veta det fick ja tillåtelse att köra långtradare och andra maskiner.
Stefan svarade frånvarande, mmm, jaha, å fan och usch då. Själv läste jag en biltidning, jag orkade inte höra och jag ville inte höra.

Hemma hos Krille var det tomt. Kompisen kände på dörren, den var olåst.
Fan, vad folk är slarviga med att låsa dörrarna, sa jag.
Kompisen gick in. Det luktade inte gott, det luktade gammalt och säkert gammal fylla. Lägenheten var ostädad, det låg kläder, tidningar och flaskor överallt.
Kolla här! skrek kompisen, han var i badrummet, Stefan och jag gick dit. I badkaret låg en man med en kökskniv inkörd i bröstkorgen.
Det blir lätt att hitta mördaren, sa jag.
Hur då? frågade Stefan.
Det är bara att kolla alla lägenheter och där det saknas köksknivar har vi mördaren.
Ska vi göra det? frågade kompisen.
Nej, det är för farligt, det här får polisen sköta, vi ska inte blanda oss i det här, sa Stefan. Jag höll med.
Är det inte konstigt att det inte finns nåt blod i badkaret, om han nu blev mördad när han låg i badkaret vart är blodet? frågade kompisen.
Kanske badade han när nån ringde på dörren och han gick för att öppna och fick en kniv i bröstet då, sa Stefan.
Hur hamnade han i badkaret, om han blev mördad i hallen? frågade jag.
Mördaren kanske la honom i badkaret, men å andra sidan skulle det i alla fall finnas blod i vattnet, sa Stefan.
Om nu inte mördaren kom tillbaka ett par dar senare för att kolla så att han var död, och då la honom i badkaret av nån anledning, och blodet hade väl stelnat och gav inga spår i vattnet, sa jag.
Eller också blev han dränkt av nån när han badade. Mördaren kom tillbaka några dar senare och stack kniven i honom, sa kompisen. Stefan och jag gapade. Efter några minuter när chocken över kompisens fantastiska teori lagt sig, sa Stefan.
Ja, det kanske gick till så.

Polisen kom som ett brev på posten.
Jaså ni kommer utan att man behöver ringa, sa jag, vi har hittat en döing till.
Jo vi vet, vi har fått tag på mördaren han erkände direkt de två morden och så detta.
Hur gick det här mordet till? frågade Stefan nyfiket.
Han hade först dränkt mannen och två dar senare kört kniven i honom.
Vem är mördaren? frågade jag.
En socialassistent på här i kommunen.
Varför gjorde han det?
Hans tolvåriga dotter blev våldtagen av dessa tre män för fyra år sedan, de blev friade i brist på bevis trots att hon hade skador i underliv och på armar.
Nej, fy fan, sa jag
Det är för jävligt, ja hoppas han får ett lindrigt straff, sa polisen och såg lite nedstämd ut.
Hur gick det med flickan? frågade Stefan.
Hon hängde sej för några månader sedan, hon mådde psykiskt dåligt.
Det finns ingen rättvisa längre i det här landet, sa en annan polis.
Vi lämnade dem lite vemodiga. Det slutade inte alls på det sätt som vi hade trott, om vi nu hade trott på något slut.

Stefan, Marika, Sofie och jag träffades ibland, då alltid utan kompisen, det var lugnast så, tyckte vi alla.








Skriven av: Mats Henriksson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren