Konsten att våga krossa glas


5 Pm
Bordet är omkullvält, en uppkastad bunt med kvartalsrapporter seglar sakta mot marken. Kaffekoppen som han fick av sin dotter ligger sprängd på golvet i tusen bitar. Men det kommer snart inte spela någon roll längre. Sönderrivna obetalda räkningar gungar fortfarande fram genom luften, de seglar på vinden från kontorsfläkten. Men vad spelare det för roll? Ett mans ynka liv som var samlat på det skrivbordet finns ej mer. Fönstret ut mot Wall Street 64 är krossat… Tid är rörelse, dock står allt står stilla när man väl agerar, vilken ironi. 43 våningar ner ligger det en man på gatan. Mannen är död.

7am
Tidaigare samma dag går larmet av. Han släpar sig upp ur soffan och ställer sig sakta upp. Han lunkar motvilligt fram till det stora fönstret. Han viftar bort gardinerna och han hinner få en glimt av New Yorks soliga gator innan den blå textilen faller tillbaka på sin plats igen. Det är ovanligt tyst den här morgonen, det uppskattar han. Han behöver inte stå ut med allt ljud, alla telefonsamtal och alla som kräver saker av honom. Han vänder sig lugnt om och går mot köket, krasch! En sten flyger in genom hans fönster och träffar honom i bakhuvudet. Han har inte vant sig vid språket än så han svär till på svenska. Han hör barn skratta utanför men han orkar inte ta sig energin att skälla ut dom. När han väl har kommit till köket öppnar skåpet över diskbänken och tar ut tallrikarna som vanligt, han sätter dom på bordet. Han upprepar momentet automatiskt igen och plockar fram de små glasen. När han vänder sig om igen mot bordet ser han det... Han råkade ta fram två tallrikar igen, en åt… henne. Han fryser till när han inser det. Två snabba sekunder senare ligger den oskyldiga tallriken krossad på golvet och han har sjunkit ihop i ett hörn av gråt.

9am
- The papers needs to be done by tomorrow! skriker någon mot honom.
Han tänker på alla saker som han är tvungen att göra. Han tänker bara på vad han måste göra och aldrig varför han måste göra dem. Varför försöka tillfredsställa alla, det kommer alltid vara någon som vill utnyttja honom. Medan han går igenom svängdörrarna i glas och riktar siktet mot sitt skrivbord försöker han glömma alla andra. Det är svårt om det enda man består av och drivs av är andras åsikter. Men det tänker han inte på. Ännu en ovetande själv spatserar med strömmen. Men innerst inne vill han bara fly. Han drar ut trästolen från sitt skrivbord, ena benet fastnar i en repa i golvet och den välter omkull. Ljudet av en stol mot trägolv ekar genom det stora och sterila kontoret. Hon vänder sig om. Just henne! Det har alltid varit just om henne. Hennes blick tar tag i honom och ser igenom varje del av hans undermedvetna. Bara hennes närvaro gör att han blir osäker. Hon fnissar lite hånfullt mot honom, det blir som ett slag i magen. Hela han känner sig kränkt, allt som bygger upp honom tvingas in i ett litet hörn för att ge upp plats åt skammen som fyller honom.

4pm
Han pendlar lite strött med blicken över kontoret. De är små vita väggarna över hela rummet, de delar upp arbetarna i sina egna bås. Han får syn på nånting en liten bit bort och han reser sig upp kvickt. Han går med raska steg bort mot rummet där cheferna sitter. Det är som en glasbox i ena änden av rummet. Ett par meter bort stannar han för att inte bli upptäckt. Där inne befinner det sig ett stort skrivbord, ett skrivbord som delar upp två världar. På ena sidan sitter de viktiga människorna. På andra sidan dock sitter de lägre ner i näringskedjan, arbetarna. En tjej på cirka 20 år sitter på stolen mitt emot chefen. Hon gråter men ingen vet varför. Till slut går det upp för honom när hon går ut från glasboxen och går för att packa ihop sina saker. Han förstår plötsligt ett annat faktum när hans namn ropas upp. Det är hans tur nu. Han tvingas gå igenom dörren fast han bara vill fly.

4:55 pm
Han går på den långa stigen mellan båsen. Alla vet. Alla skrattar. Den känns som om vägen aldrig kommer ta slut. Han försöker inbilla sig att alla andras kommentarer inte når honom, men sanningen är att de gör dom. Alla ord träffar honom som om det vore pistolkulor. Han orkar snart inte längre, han vet det själv. Han vet att det är omöjligt att stå ut. Han vill bara strunta i allt, släppa ansvaret och fly. Det kommer antagligen inte spela nån roll snart...

4:58 pm
När han ställer ner lådan med papper på bordet blir det svart för ögonen. För honom känns det som han har svimmat. Han kan höra röster eka inom sitt huvud. En röst som han så väl har hört många gånger. Så många gånger har han spelat upp den rösten i sitt huvud, han vet att han aldrig kommer glömma orden. En röst som lugnt viskar ett hest, "Hejdå". Det var det sista som hon sa till honom. Han klamrar sig desperat fast vid de orden som som ett barn håller kvar i sin nallebjörn. Han hade faktiskt varit stolt. Det kanske var fel känsla att känna då men han hade varit det. Så stolt över sin dotter för hon hade varit så modig. Hon hade tagit beslutet själv, det var hennes val att det skulle sluta som det gjorde. Bara en spruta för att få slut på det. De hade ändå varit över om ett tag, så varför inte göra det på sina egna villkor?

5 pm
Hans känslor blossar upp inom honom men kan kan ej tyda vad det är. En överväldigande känsla av att han kommer falla sönder i bitar är svår att undgå. Alla hans känslor bli plötsligt till ilska, ren ilska och hat. Hat mot alla som förnedrar honom. Kaffemuggen som han håller i handen drämmer han i golvet så den splittras i tusen bitar. Alla kollar. Han grabbar tag i skrivbordet så hårt att knogarna vitna och han kastar det omkull. Datorn flyger i golvet och skärmen spricker. Pappren seglar i luften så fridfullt, omedvetna om ilskan han besitter. Alla som kollar undrande, omedvetna om vreden som blivit sorg. Han vet att han inte orkar mera.
Han springer. Han vet vart han springer. Han vet vad han kommer göra, vad han måste göra. Han springer längs stigen mellan båsen, mot fönstret. Där står chefen.

- Where the F*** are you going!? Skriker chefen.

Mannen tänker inte längre. På vägen snappar han åt sig ett tangentbord och ökar farten mot chefen. Mannen höjer det snabbt och i sista sekunder inser chefen vad som kommer hända. Ett ”dfghj” står intryckt i pannan på chefen som ligger på marken. 10 meter kvar mot fönstret. Mannen känner en lättnad när han närmar sig, äntligen flyr han. Äntligen blir han fri, ett hopp och då kommer allt vara slut. 5 meter kvar. Han kan höra alla bakom honom skrika, han lyssnar men han kan inte höra.

1 meter. Han hoppar mot fönstret. Genom luften med väldig kraft träffar han glasrutan. Den är tjock men den spräcks...

Hans slips hakar fast i en glasskärva som sitter kvar i ramen. Med ett ryck dras han ner på golvet. Med huvudet dinglandes ut för stupet tvingas han titta ner på Wall Street 64. Nere på gatan ser han en man ligga, mannen är död. En enda tanke ringer i hans huvud när han förskräckt kommer till insikt ”det där kunde varit jag”.

Konsten att våga krossa glas Av Jakob Askling

Författare:

Publicerat

Dela: