Konstigt...historien om Mats E...

Varför är det så konstigt? Varför gör man så konstiga saker ibland? Varför sitter man här och saknar grabben som sa upp bekantskapen med en för att han var för kär för att kunna bara va vän? Och sen sitter man här och önskar man hade pojkvän, att man skulle hitta nån som verkligen såg en och tyckte om en! Är det inte skumt så säg?! Jag saknar ju honom! Trots att det nu är så länge sedan så, jag saknar honom. Han såg mig och han ville mitt väl. Finare grabb är inte lätt att hitta. Smart dessutom! Och jag trivdes i hans närhet och hade kul. Men ändå, ändå sitter jag här…och saknar honom. Konstigt. Och ännu, ännu tänker han på mig. Ännu, ännu finns jag i hans hjärta. Trots tiden, månaderna, som gått. Inte länge kvar nu tills det är ett år sedan jag möttes av en röd, vacker ros när jag kom hem. Tills det är ett år sedan jag hårt förklarade för honom att det inte var nån idé, han hade ingen chans. Det gick en vecka och jag förtydligade att jag inte var intresserad och sen pratade han inte med mig. Emellanåt svarade han inte ens på tilltal. Det var jobbigt. Det var jättejobbigt att se hur sårad han blev. Att se honom, men inte längre kunna nå honom. Att vilja, men inte kunna. Det gick ett bra tag tills vi var tvungna att snacka igenom vad vi höll på med, för båda såg vi att ingen av oss mådde bra av hur det nu blivit. Jag gnällde och sen gjorde vi ett försök att fortsätta som vänner. Ett försök att se till att skiljas som vänner när jag lite senare skulle lämna skolan. Sista veckorna umgicks vi en hel del och jag tyckte om det. Jag upptäckte då nåt jag inte tidigare sett. Nåt jag tyckte om. Nån så djup och så god människokännare där bakom humorn och skämten. Nån jag tyckte om. Nån jag ville ha kvar som vän, men då var det redan för sent. Sen skolavslutningen har det nu gått över ett halvår och jag pratade igår med honom för första gången på några månader. Första gången sen vi sa upp bekantskapen för att han fortfarande inte kommit över mig. För att han inte klarade av att bli påmind om mig när han inte kunde få mig. Vi pratade i fyra timmar i telefon. Det var han som ringde. Pratade om allt mellan himmel och jord! Hade tänkt på honom inte långt innan han hörde av sig. Även om inte jag, som han, känt saknaden varenda dag så hände det att jag tänkte på honom och att jag saknade honom. Men att han fortfarande säger att det inte går en dag utan att han tänker på mig! Det är ofattbart. Att han saknar mig så oerhört. Ja, jag satt där och ville bara tala om att även jag saknat honom, att även jag tänkte på honom, men vad skulle det tjäna till? Det skulle ju bara göra saken värre för honom och därmed också utplåna alla chanser att ta upp bekantskapen. Men jag sa att jag saknade honom, bara inte hur mycket. Sa att jag skulle tycka det vore kul att ta en fika när jag om ett antal veckor kommer hälsa på kompisar alldeles nära där han bor, men han sa bara att han inte trodde han skulle klara det. Jag är inte längre arg, bitter eller sur för det där med att han sagt upp bekantskapen, tycker bara det är trist och önskar jag fick tillbaka honom. I alla fall som vän. Ja, läser man det här kan man ju verkligen undra vad jag håller på med! Men det var inte så enkelt. Men så här efteråt undrar man om man nånsin igen kommer träffa nån som tycker om en så otroligt mycket! Händer sånt mer än en gång i livet? Ja, hoppas kan man alltid. Hur som helst så var jag inte alls intresserad då när jag fick rosen. Tyckte han var trevlig, men hade inte tänkt längre än så. Det var så mycket då. Så mycket som upptog mina tankar. För det första var det en annan grabb som upptog mina tankar. En kompis till han med rosen. Då kändes det som det var ganska nära att vi skulle blivit tillsammans. Men sen var jag uppstressad för mina provspelningar till vidareutbildningarna vilket tog en hel del tid och energi. Nånstans där anade jag väl vad som var på väg att växa fram, men när jag blev bjuden på middag tänkte jag också att han säkert var en sån som kunde bjuda på mat bara så där. Anade, men trodde inte det kommit förbi första stadiet än. Var bortrest några veckor och väntade mig när jag kom hem att jag skulle få honom efter mig lite mer, typ sätta sig brevid mig vid maten i skolan och sånt, men inte mer - och då möttes jag av en vacker, röd ros! Hade inte hunnit med, hade inte fått vara med i processen. Hade inte mer än hunnit släppa den andra grabben och väntade mig nu att jag skulle kunna fint och försiktigt visa att jag inte var intresserad på det sättet, när jag skulle få sällskap vid kaffekoppen. Hade haft jättetrevligt på middagen, visserligen, men inte mer än så. Hade inte umgåtts med honom så mycket, kände honom inte så. Trodde att han hade börjat hänga på vår våning eftersom den andra grabben hade börjat göra det. Tänkte inte längre. Tyckte bara att han inte var alls min stil. Vän, men inte mer. Men då sårade jag honom. Djupt tydligen. Men det var aldrig min mening! När han i lugn och ro kom fram till att känslorna var på allvar, då flängde jag land och rike runt och hade bara provspelningar i huvudet. Hade jag kunnat hanterat det bättre? Tja, inget jag kan göra nu i alla fall. Nu har ett nytt år börjat och det gamla är lagt bakom. Ses vi så ses vi, hörs vi så hörs vi. Mer kan jag inte göra. Även om jag hoppas att vi hörs och så småningom även ses. Bara som vänner, men ändå. Även en vän kan komma nära. Men ibland tänker man tanken om man nånsin kommer få en sån chans igen…

Till dig, min vän, om du nånsin skulle läsa det här: Jag önskar jag kunde göra allt bra igen. Jag önskar jag fick prata med dig igen, jag önskar vi skulle kunna ta upp kontakten och att det blev bra! Ledsen. Saknar dig för du är en fin person, glöm aldrig det(!), men det finns fler där ute, fler du kan träffa och tycka om. Tycka lika bra om. Önskar dig allt gott och hoppas ändå jag så småningom kan få finnas med på ett hörn även om jag inte var beredd, och inte heller nu är beredd, att ta steget att gå förbi vänskapsnivån. Många kramar ifrån mej.

Författare:

Publicerat

Dela: